Ett brev från Ghana

Dagen då det svarta bältet förlorade kampen

HAN ser inte alls ut som jag hade tänkt mig. Han är klädd i en vid dräkt av vitt bomullstyg och har ett fem centimeter brett svart bälte hårt knutet om sin smala midja. Han intar stridsställning, med händerna spända och redo och med sina bara fötter brett isär. Uppsynen är hård och bister – pannan i djupa veck och ögonen smala, hårda och hotfulla – utan minsta antydan till någon mjukhet som skulle tyda på svaghet.

Plötsligt rör han sig och ger ifrån sig ett högt skrik. Hans hand skär snabbt genom luften. Svisch! En träplanka går itu med ett ljudligt brak och faller till marken. Han snurrar runt högt upp i luften, och med snabba fot- och handrörelser utdelar han noga kontrollerade slag och sparkar mot en överrumplad motståndare. Kan det här verkligen vara den man som har bett om ett bibelstudium?

Jag går fram till honom och sträcker fram handen för att hälsa. ”Du måste vara Kojo. Jag har hört att du vill studera Bibeln.” Han tar min hand och ler brett, med ett varmt och vänligt ansiktsuttryck. Hans ögon är inte längre hårda och skrämmande, utan fulla av nyfikenhet. ”Ja, det vill jag gärna”, svarar han. ”När skall vi börja?”

Vi sitter med våra biblar och böcker på en liten veranda utanför Kojos hus. Här är det svalare och lugnare, och här får vi vara i fred. Vi är tre stycken: Kojo, jag och hans lilla apa. Den lilla apan är bara 35 centimeter och har en röd hårtofs på huvudet och en vit skäggtofs på hakan, och det ger den ett komiskt och busigt utseende. Apan är söt, lekfull och enormt nyfiken. Den rör sig fritt omkring, går på våra böcker, rycker tag i våra pennor och sticker sina små händer i våra bröstfickor på jakt efter något gott. Likt en förälder som är van vid livliga småbarn som inte kan sitta stilla ignorerar Kojo sin apa och koncentrerar sig på studiet. Hans många frågor visar att han verkligen tänker efter och att han är angelägen om att lära sig. Kanske har han genom karaten lärt sig att vara vaksam och försiktig, för han godtar inget med mindre än att han får övertygande bevis från Bibeln.

Vårt bibelstudium går framåt. Men allteftersom tiden går förstår jag att Kojo brottas med ett problem, att han utkämpar en inre kamp som blir allt mer intensiv. ”Det enda jag älskar i den här världen är kampsport”, säger han till mig. Jag förstår att han verkligen brinner för den här sporten, att han är en mycket hängiven utövare som har finslipat och fulländat sin teknik. Han är 26 år, och han inte bara älskar karate utan är dessutom duktig på det. Han är en karatemästare med svart bälte, en nivå som få utövare någonsin uppnår.

Jag är inte säker på vad Kojo kommer att bestämma sig för att göra. Jag vet att han förstår att han genom att utöva karate – och skada andra med sina händer och fötter – handlar i strid med den medkänsla, ömhet och omtanke som utmärker kärleken mellan sanna kristna. Samtidigt vet jag att Bibelns sanning har fått hjärtat på hårdare män än så att smälta. Om Kojo har den rätta hjärteinställningen kommer kraften i Guds ord att få också honom att mjukna och mogna med tiden. Jag måste ha tålamod.

En varm och kvav eftermiddag när vi skall avsluta vårt studium läser vi en bibeltext som får Kojo att rycka till, ungefär som om han hade fått en kraftig spark från en motståndare. ”Jehova prövar såväl den rättfärdige som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ”, läser han. (Psalm 11:5) ”Den som älskar våld” upprepar han tankfullt för sig själv. Hans mörkbruna ögon, som tidigare var hårda och obevekliga, börjar mjukna. Han tittar mig i ögonen, och sakta sprider sig ett leende över hans ansikte. ”Jag har bestämt mig.”

Både Kojo och jag är numera upptagna med det arbete som vi tycker allra bäst om – att ge kostnadsfri undervisning och vägledning från Bibeln till dem som vill lyssna. I dag skall vi träffa en ung man som heter Luke.

Det är förmiddag, och på vägen hem till Luke passerar vi marknaden, där det vimlar av folk. Gatorna är kantade av hundratals stånd med försäljare som står och bjuder ut sina varor: mängder av röd och grön chilipeppar, korgar med mogna tomater, högvis med okra, radioapparater, paraplyer, tvålar, peruker, köksredskap och drivor av begagnade skor och kläder. Flickor går runt och säljer kryddstark mat i stora aluminiumskålar som de graciöst balanserar på sina huvuden. De tränger sig skickligt fram genom folkmassan och frestar hungriga kunder med goda soppor och grytor gjorda på sotad rökt fisk, krabbor och sniglar. Hundar, getter och kacklande kycklingar springer runt fötterna på oss. Radioapparater skränar, signalhorn tutar och folk hojtar och skriker.

Vi följer en upptrampad stig som leder bort från stadens oväsen och kommer till en nedsliten byggnad med en bleknad skylt med texten: ”Anhalt på den långa resan.” Luke, en spenslig man i 20-årsåldern, står i dörröppningen och ropar in oss för att vi skall få lite skugga. Inne i huset är det fullt av väskor och lådor med torkade örter och rötter, sammanbundna lövknippen och tjocka barkbitar som tillhör Lukes gamla moster, som är specialist på medicinalväxter. Hennes blandningar är resultatet av generationers kunnande, och ingredienserna har krossats och behandlats på olika sätt och sägs kunna bota alla slags sjukdomar. Luke har väntat på oss. Han har föst undan all ”bråte” och ställt fram tre träpallar. Vi sitter tätt intill varandra och börjar vårt studium.

Det är Kojo som leder bibelstudiet med Luke. Jag sitter tyst och lyssnar när de två unga männen resonerar om Bibelns förklaring till varför det är så mycket lidande på jorden. När Kojo böjer sig fram för att hjälpa Luke att hitta ett bibelställe, ser jag hur han försiktigt vänder de tunna bladen i Bibeln med sina starka händer. Och så tänker jag tillbaka. Det är inte länge sedan han använde dessa händer i strid. Kraften i Guds ord kan omvandla inrotade negativa karaktärsdrag, som är så vanliga i den här principlösa världen, till sådana positiva egenskaper som medkänsla och kärlek. Det är verkligen fantastiskt!

På hemvägen går vi fram till en man som sitter i skuggan av ett mangoträd. Mannen är tyst och lyssnar när Kojo tar fram Bibeln och läser en vers för honom. När han förstår att vi är Jehovas vittnen hoppar han upp och säger ilsket: ”Jag tycker inte om sådana som ni!” Jag ser att Kojo stelnar till för ett ögonblick, sedan slappnar han av och avslutar samtalet. Vi går därifrån.

När vi har gått en bit vänder sig Kojo till mig och viskar: ”Hjärtat började bulta när han sade så där. Fattar du vad jag hade kunnat göra med den där mannen?” ”Ja, det gör jag”, svarar jag och ler. Han ler tillbaka, och vi fortsätter vår väg.