2 Moseboken
14 Jehova* talade nu till Mose och sade: 2 ”Tala till Israels söner och säg att de skall vända om och slå läger framför Pi-Hạhirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal-Sefon.+ Mitt för det skall ni slå läger vid havet. 3 Då kommer farao att säga om Israels söner: ’De flackar förvirrade omkring i landet. Vildmarken har stängt dem inne.’+ 4 Och jag skall låta faraos hjärta bli förstockat,+ och han skall sätta efter dem, och jag skall förhärliga mig genom farao och alla hans militärstyrkor;+ och egyptierna skall inse att jag är Jehova.”+ Och de gjorde just så.
5 Senare blev det rapporterat för Egyptens kung att folket hade flytt. Omedelbart förändrades faraos och hans tjänares hjärta med avseende på folket,+ så att de sade: ”Vad är det vi har gjort, när vi har sänt i väg Israel från slavarbetet+ för oss?” 6 Så lät han spänna för sina stridsvagnar, och han tog sitt folk med sig.+ 7 Och han tog 600 utvalda vagnar+ och alla Egyptens andra vagnar och krigare* på var och en av dem. 8 Så lät Jehova* faraos, Egyptens kungs, hjärta bli förstockat,+ och han satte efter Israels söner medan Israels söner var på väg ut med upplyft hand.+ 9 Alltså satte egyptierna efter dem, och alla faraos vagnshästar och hans ryttare+ och hans militärstyrkor höll på att hinna upp dem medan de var lägrade vid havet, vid Pi-Hạhirot mitt emot Baal-Sefon.+
10 När farao kom närmare lyfte Israels söner upp sina ögon, och se, egyptierna var på marsch efter dem. Israels söner blev då mycket rädda och började ropa till Jehova.+ 11 Och de sade till Mose: ”Är det för att det inte finns några gravplatser alls i Egypten som du har fört oss hit för att dö i vildmarken?+ Vad är det du har gjort mot oss genom att föra oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten: ’Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna’? Det är ju bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö i vildmarken.”+ 13 Då sade Mose till folket: ”Var inte rädda.+ Stå fasta och se den räddning som Jehova skall utföra för er i dag.+ Ty de egyptier som ni ser i dag skall ni inte se mer, nej, aldrig mer.+ 14 Jehova skall själv strida för er,+ och ni skall vara tysta.”
15 Jehova sade nu till Mose: ”Varför ropar du till mig?+ Tala till Israels söner och säg att de skall bryta upp. 16 Och du, lyft upp din stav+ och räck ut din hand över havet och klyv det,+ så att Israels söner kan gå mitt igenom havet på torr mark.+ 17 Och jag, se, jag låter egyptiernas hjärtan bli förstockade,+ så att de följer efter dem och så att jag kan förhärliga mig genom farao och alla hans militärstyrkor, hans stridsvagnar och hans ryttare.+ 18 Och egyptierna skall inse att jag är Jehova, när jag förhärligar mig genom farao, hans stridsvagnar och hans ryttare.”+
19 Den sanne Gudens ängel,+ som gick framför Israels läger, bröt då upp och flyttade sig bakom dem, och molnpelaren bröt upp från platsen framför dem och ställde sig bakom dem.+ 20 Så kom den in mellan egyptiernas läger och Israels läger.+ På ena sidan visade den sig vara ett moln tillsammans med mörker. På andra sidan fortsatte den att lysa upp natten.+ Och den ena gruppen kom inte nära den andra gruppen under hela natten.
21 Mose räckte nu ut sin hand över havet,+ och Jehova fick havet att dra sig tillbaka med hjälp av en stark östanvind under hela natten och gjorde havet till torr mark,+ och vattenmassorna klövs.+ 22 Så gick Israels söner mitt igenom havet på torr mark,+ medan vattenmassorna stod som en mur till höger och vänster om dem.+ 23 Och egyptierna tog upp förföljandet, och alla faraos hästar, hans stridsvagnar och hans ryttare följde efter dem,+ mitt ut i havet. 24 Men under morgonväkten* såg Jehova ut över egyptiernas läger inifrån eld- och molnpelaren,+ och han spred förvirring+ i egyptiernas läger. 25 Och han lät hjulen falla av deras vagnar, så att de hade svårt att köra dem.+ Då sade egyptierna: ”Låt oss fly för Israel, ty det är Jehova som strider för dem mot egyptierna.”+
26 Till slut sade Jehova till Mose: ”Räck ut din hand över havet,+ så att vattenmassorna vänder tillbaka över egyptierna, över deras stridsvagnar och deras ryttare.” 27 Mose räckte genast ut sin hand över havet, och havet vände tillbaka till sitt normala läge när morgonen närmade sig. Hela tiden flydde egyptierna för att inte möta det, men Jehova skakade av egyptierna mitt i havet.+ 28 Och vattenmassorna vände tillbaka+ och övertäckte till sist stridsvagnarna och ryttarna som tillhörde alla faraos militärstyrkor och som hade följt efter dem ut i havet.+ Inte så mycket som en enda av dem lämnades kvar.+
29 Men Israels söner gick på torr mark mitt på havsbottnen,+ och vattenmassorna stod som en mur till höger och vänster om dem.+ 30 Så räddade Jehova på den dagen Israel från egyptiernas hand,+ och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.+ 31 Israel såg också den stora makt* som Jehova hade använt mot egyptierna; och folket fruktade Jehova och trodde på Jehova och på hans tjänare Mose.+