2 Moseboken
15 Då sjöng Mose och Israels söner denna sång till Jehovas ära och sade följande:+
2 Min styrka och min kraft* är Jah,*+ ty han är mig till räddning.+
Detta är min Gud, och jag vill prisa honom;+ min faders Gud,+ och jag vill upphöja honom.+
3 Jehova är en stridsman.+ Jehova är hans namn.+
4 Faraos vagnar och hans militärstyrkor kastade han i havet,+
och de yppersta av hans krigare sänktes i Röda havet.+
5 De svallande vattnen* övertäckte dem;+ de for ner i djupen som sten.+
6 Din högra hand, Jehova, visar sig mäktig i kraft,+
din högra hand, Jehova, kan bryta ner en fiende.+
7 Och i din överväldigande storhet kan du störta ner dem som reser sig mot dig;+
du sänder ut din brinnande vrede, den förtär dem som halmstrå.+
8 Och genom en utandning* från dina näsborrar*+ hopades vattnen;
de stod stilla som en fördämning av strömmande vatten;
de svallande vattnen stelnade i havets hjärta.
9 Fienden sade: ’Jag skall förfölja dem!+ Jag skall hinna upp dem!+
Jag skall dela byte!+ Min själ skall bli fylld av dem!
12 Du räckte ut din högra hand,+ jorden uppslukade dem.+
13 Du har i din kärleksfulla omtanke* lett det folk som du har återvunnit;*+
du skall i din styrka föra dem till din heliga boning.+
15 Då skall Edoms schejker bli bestörta;
bävan skall gripa Moabs despoter.+
Alla Kạnaans invånare skall bli modlösa.+
16 Fruktan och skräck skall falla över dem.+
På grund av din arms storhet skall de bli orörliga som sten,
tills ditt folk+ går förbi, Jehova,
17 Du för dem in och planterar dem på din arvedels* berg,+
en fast grundad plats som du har berett till boning åt dig,+ Jehova,
18 Jehova skall härska som kung till oöverskådlig tid, ja för evigt.+
19 När faraos hästar+ med hans stridsvagnar och hans ryttare gick ut i havet,+
då förde Jehova tillbaka havets vattenmassor över dem,+
medan Israels söner gick mitt igenom havet på torr mark.”+
20 Och profetissan Mirjam, Arons syster,+ tog en tamburin i handen;+ och alla kvinnorna följde efter henne med tamburiner och i dans.*+ 21 Och Mirjam svarade männen* i växelsång:+
22 Senare lät Mose Israel bryta upp från Röda havet, och de drog ut till Shurs+ vildmark och vandrade vidare i tre dagar i vildmarken, men de fann inte vatten.+ 23 Så kom de till Marah,+ men de kunde inte dricka vattnet från Marah, eftersom det var bittert. Därför gav han platsen namnet Marah.*+ 24 Och folket knotade mot Mose+ och sade: ”Vad skall vi dricka?” 25 Då ropade han till Jehova.+ Och Jehova ledde honom till ett träd, och han kastade det i vattnet, och vattnet blev sött.+
Där fastställde Han för dem* en förordning och en rättsnorm, och där satte han dem på prov.+ 26 Och han sade: ”Om du noga lyssnar till Jehovas, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lånar ditt öra till hans bud och rättar dig efter alla hans förordningar,+ skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna;+ ty jag är Jehova som ger dig läkedom.”+
27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer.+ Så de slog läger där vid vattnet.