2 Moseboken
5 Och därefter gick Mose och Aron in och sade till farao:+ ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i vildmarken.’”+ 2 Men farao sade: ”Vem är Jehova,+ att jag skulle lyda* hans röst och släppa Israel?+ Jag känner över huvud taget inte Jehova,+ och vad mera är, jag tänker inte släppa Israel.”+ 3 Men de sade vidare: ”Hebréernas Gud har satt sig i förbindelse med oss.+ Vi vill gärna gå tre dagsresor in i vildmarken och frambära slaktoffer åt Jehova, vår Gud;+ annars kanske han slår oss med pest* eller med svärd.”+ 4 Då sade Egyptens kung till dem: ”Hur kommer det sig att ni, Mose och Aron, får folket att dra sig undan* sina arbetsuppgifter?+ Gå i väg och bär era bördor!”+ 5 Och farao fortsatte: ”Se! Landets folk är talrikt nu,+ och ni får dem att upphöra med* att bära sina bördor.”+
6 Omedelbart samma dag befallde farao dem som drev folket till arbete och förmännen+ och sade: 7 ”Ni skall inte samla halm för att ge åt folket till att göra tegelstenar+ av som förut. Låt dem själva gå och samla halm åt sig. 8 Vidare skall ni fortsätta att ålägga dem den fastställda mängden tegelstenar, som de gjorde förut. Ni skall inte göra något avdrag för dem, för de är lata.+ Det är därför de ropar högt och säger: ’Vi vill gå, vi vill frambära slaktoffer åt vår Gud!’+ 9 Låt tjänsten vila tungt på folket, och låt dem arbeta med den, och låt dem inte ge akt på falska ord.”+
10 Så gick de som drev folket till arbete+ och förmännen ut och sade till folket: ”Så här har farao sagt: ’Jag ger er inte halm längre. 11 Gå själva och skaffa halm åt er där ni kan finna den, för det skall inte dras av det minsta från era tjänsteuppgifter.’”+ 12 Då spred sig folket över hela Egyptens land för att samla strå att ha som halm. 13 Och de som drev dem till arbete skyndade på dem+ och sade: ”Gör era arbetsuppgifter färdiga, var och en sin arbetsuppgift, dag för dag, precis som när det fanns halm att få.”+ 14 Senare blev Israels söners förmän+ pryglade,+ de som faraos arbetspådrivare* hade satt över dem, och dessa sade till dem: ”Varför har ni inte gjort färdigt ert föreskrivna arbete med att göra tegelstenar+ som förut, varken i går eller i dag?”+
15 Då gick Israels söners förmän+ in och ropade högt till farao och sade: ”Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Dina tjänare får ingen halm, och ändå säger de till oss: ’Gör tegelstenar!’ Och här blir dina tjänare pryglade, fast ditt eget folk bär skulden.”+ 17 Men han sade: ”Ni är lata, ni är lata!+ Det är därför ni säger: ’Vi vill gå, vi vill frambära slaktoffer åt Jehova.’+ 18 Så gå nu i väg och utför er tjänst! Någon halm får ni inte, men ni skall ändå lämna den bestämda mängden tegelstenar.”+
19 Då såg Israels söners förmän att de var i en svår belägenhet, när man sade:+ ”Ni skall inte dra av det minsta från den mängd tegelstenar som är er dagliga kvot.”+ 20 Sedan träffade de Mose och Aron,+ som stod där för att möta dem när de kom ut från farao. 21 Genast sade de till dem: ”Må Jehova se på er och döma,+ eftersom ni har gjort lukten av oss till en stank+ för farao och för hans tjänare och därigenom satt ett svärd i deras hand till att dräpa oss.”+ 22 Då vände sig Mose till Jehova+ och sade: ”Jehova,* varför har du gjort så illa mot detta folk?+ Varför har du sänt mig?+ 23 Ty från den stund då jag gick in till farao för att tala i ditt namn+ har han handlat illa mot detta folk,+ och du har inte på något sätt befriat ditt folk.”+