2 Korinthierna
1 Paulus, en Kristi Jesu apostel+ genom Guds vilja, och Timoteus,+ vår broder, till Guds församling som är i Korinth, tillsammans med alla de heliga+ som är i hela Akạja:*+
2 Må ni röna oförtjänt omtanke och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.+
3 Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader,+ den ömma barmhärtighetens Fader+ och all trösts Gud,+ 4 som tröstar oss i all vår vedermöda,+ så att vi skall kunna trösta+ dem som är i allt slags vedermöda, genom den tröst med vilken vi själva nu tröstas av Gud.+ 5 Ty alldeles som lidandena för Kristus kommer till oss i överflöd,+ så överflödar också genom Kristus den tröst vi får.+ 6 Men vare sig vi utstår vedermöda, så är det till er tröst och räddning;+ eller vi tröstas, så är det till er tröst, en tröst som är verksam och får er att hålla ut under samma lidanden som vi också utstår.+ 7 Och så är vårt hopp när det gäller er orubbligt, eftersom vi vet att liksom ni har del i lidandena, skall ni också på samma sätt ha del i trösten.+
8 Vi vill nämligen inte att ni skall vara okunniga, bröder, om den vedermöda som vi råkade ut för i provinsen Ạsia,+ att vi pressades långt över vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet.+ 9 Ja, vi kände inom oss att vi hade fått dödsdomen. Detta var för att vi inte skulle sätta vår tillit+ till oss själva, utan till den Gud som uppväcker de döda.+ 10 Från något så stort som döden räddade han oss och skall han rädda oss;+ och vårt hopp till honom är att han även i fortsättningen skall rädda oss.+ 11 Också ni kan hjälpa till genom er ödmjuka bön för oss,+ för att många må tacka+ Gud för vår skull för det som så omtänksamt har getts oss till följd av mångas böner.*+
12 Det som vi berömmer oss av är nämligen detta, som vårt samvete vittnar om,+ att det är med helighet och med en uppriktighet som kommer från Gud, inte med köttslig vishet+ utan med Guds oförtjänta omtanke, som vi har uppträtt i världen, men speciellt mot er. 13 Ty vi skriver ju inte annat till er än det som ni väl känner* eller också erkänner och som jag hoppas att ni skall fortsätta att erkänna intill slutet,+ 14 alldeles som ni också, i viss utsträckning, har erkänt att vi är något ni kan berömma er av,+ alldeles som ni också skall vara något vi kan berömma oss av på vår Herre Jesu dag.+
15 Och med denna tillförsikt ämnade jag förut komma till er,+ för att ni skulle få en andra+ anledning till glädje, 16 och efter ett uppehåll hos er färdas till Makedonien,+ och så komma tillbaka från Makedonien till er+ och av er bli ledsagad+ en bit på vägen till Judeen. 17 Inte gav jag väl efter för något lättsinne, när jag nu hade en sådan föresats?+ Eller vad jag föresätter mig, föresätter jag mig det enligt köttet,+ så att jag skulle säga både ”ja, ja” och ”nej, nej”?+ 18 Så sant man kan lita på Gud: vårt tal som riktar sig till er är inte ”ja” och likväl ”nej”.* 19 Ty Guds Son,+ Kristus Jesus, som har blivit predikad bland er genom oss, det vill säga genom mig och Silvạnus och Timoteus,+ blev inte ”ja” och likväl ”nej”, utan ”ja” har blivit ”ja” i hans fall.+ 20 Ty oavsett hur många Guds löften+ är, har de blivit ”ja” genom honom.*+ Därför sägs också genom honom ”amen”+ till Gud, honom till ära genom oss. 21 Men den som garanterar att ni och vi tillhör Kristus och den som har smort+ oss, det är Gud. 22 Han har också satt sitt sigill+ på oss och har som förskott+ på det som skall komma* gett oss anden+ i våra hjärtan.
23 Nu kallar jag Gud till vittne+ mot min egen själ på att det är för att skona er+ som jag ännu inte har kommit till Korinth. 24 Inte för att vi är herrar+ över er tro, utan vi är medarbetare+ till er glädje, för det är genom er tro+ ni står.+