1 Samuelsboken

20 David flydde+ så från Najot i Rama och kom och sade inför Jonatan: ”Vad har jag gjort?+ Vilken är min missgärning, och vilken synd har jag begått inför din far, eftersom han traktar efter min själ?” 2 Då sade han till honom: ”Det är otänkbart!+ Du skall inte dö. Se! Min far företar sig inte något, stort eller litet, utan att tala om det för mig;*+ och varför skulle min far då dölja detta för mig?+ Det händer inte.” 3 Men David försäkrade dessutom med ed+ och sade: ”Din far vet mycket väl att jag har funnit ynnest för dina ögon+ och säger därför: ’Låt inte Jonatan få veta det här, så slipper han bli bedrövad.’ Men i själva verket, så sant Jehova lever+ och så sant din själ lever,+ det är inte mer än ett steg mellan mig och döden!”+

4 Och Jonatan sade vidare till David: ”Vad din själ än säger* skall jag göra för dig.” 5 Då sade David till Jonatan: ”Se! I morgon är det nymåne,+ och jag borde egentligen sitta till bords med kungen; så du skall skicka i väg mig, och jag skall gömma+ mig ute på fälten till kvällen den tredje dagen.* 6 Om din far alls saknar mig, då skall du säga: ’David bad mig enträget om lov att i all hast gå till sin stad Betlehem,+ eftersom det är ett årligt slaktoffer där för hela släkten.’+ 7 Om han säger så här: ’Det är bra!’ betyder det frid för din tjänare. Men om han blir verkligt vred, då vet du att han är fast besluten att göra det som är ont.+ 8 Och du skall visa din tjänare kärleksfull omtanke,*+ för det är ett Jehovas förbund+ som du har låtit din tjänare ingå med dig. Men om det finns missgärning hos mig,+ så skall du själv döda mig. Varför skulle du föra mig till din far?”

9 Då sade Jonatan: ”Det är otänkbart i fråga om dig! Men om jag verkligen får veta att min far har bestämt sig för att låta olycka komma över dig, skulle jag då inte tala om det för dig?”+ 10 Då sade David till Jonatan: ”Vem skall tala om för mig om det som din far svarar dig är hårt?” 11 Jonatan sade då till David: ”Kom, låt oss gå ut på fälten.” Så gick de båda ut på fälten. 12 Och Jonatan sade vidare till David: ”Jehova, Israels Gud,+ är vittne+ på* att jag i morgon eller på tredje dagen vid den här tiden skall utforska min far, och om han är vänligt sinnad mot David,* skall jag då inte sända bud till dig och tala om det för dig?* 13 Så må Jehova göra mot Jonatan, och så må han lägga mer därtill,+ om min far finner för gott att låta olycka komma över dig och jag inte talar om det för dig och skickar i väg dig, så att du kan gå i frid. Och må Jehova visa sig vara med dig,+ alldeles som han visade sig vara med min far.+ 14 Och kommer du inte, om jag fortfarande är i livet,+ ja, kommer du inte att handla med mig efter Jehovas kärleksfulla omtanke, så att jag inte dör?+ 15 Och du skall aldrig* någonsin avskära din kärleksfulla omtanke från mitt hus.+ Inte heller när Jehova utplånar alla Davids fiender från jordens yta, 16 skall Jonatans namn utplånas från Davids hus.*+ Och Jehova skall utkräva det av Davids fienders hand.” 17 Så svor Jonatan åter David en ed* på grund av sin kärlek till honom; ty han älskade honom som sin egen själ.+

18 Och Jonatan sade vidare till honom: ”I morgon är det nymåne,+ och man kommer då att sakna dig, eftersom din plats står tom. 19 Och på tredje dagen kommer man att sakna dig mycket; och du skall komma till den plats där du gömde dig+ på arbetsdagen, och du skall uppehålla dig här i närheten av denna sten.* 20 Jag däremot skall skjuta tre pilar* vid sidan av den, som om jag sköt mot något mål. 21 Och se, jag skickar medhjälparen och säger: ’Gå! Leta reda på pilarna.’ Om jag uttryckligen säger till medhjälparen: ’Se! Pilarna är på den här sidan om dig, ta dem’,* kom då, för det betyder frid för dig och att ingen fara är på färde, så sant Jehova lever.+ 22 Men om jag säger så här till den unge mannen: ’Se! Pilarna är längre bort från dig’, så ge dig av, för Jehova har sänt i väg dig. 23 Och vad det ord angår som vi har talat,+ jag och du, ja, må Jehova vara mellan mig och dig till oöverskådlig tid.”+

24 Och David gömde sig sedan ute på fälten.+ Och det blev nymåne, och kungen intog sin plats vid måltiden* för att äta.+ 25 Och kungen satt på sin plats som vanligt, på platsen vid väggen; och Jonatan satt mitt emot honom,* och Abner+ satt vid Sauls sida, men Davids plats stod tom. 26 Och Saul sade ingenting alls den dagen, för han sade till sig själv: ”Något har hänt, så att han inte är ren;+ ja, han har inte blivit renad.”* 27 Men då Davids plats fortfarande stod tom dagen efter nymånen, den andra dagen, sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har inte Ịsais son+ kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?” 28 Då svarade Jonatan Saul: ”David bad mig enträget om lov att gå till Betlehem.+ 29 Han sade: ’Var snäll och låt mig få gå, för vi har ett slaktoffer för vår släkt i staden, och det är min bror som har befallt mig. Om jag har funnit ynnest för dina ögon, så låt mig slippa i väg, det ber jag dig, så att jag får träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.” 30 Då upptändes Sauls vrede+ mot Jonatan, och han sade till honom: ”Du son till en upprorisk tjänsteflicka!+ Var det inte det jag visste, att du väljer* Ịsais son, till skam för dig själv och till skam för din mors+ könsdelar? 31 Men så länge Ịsais son är vid liv på jorden kommer varken du eller din kungamakt att vara befäst.+ Så sänd nu bud och hämta honom till mig, för han måste dö.”*+

32 Men Jonatan svarade sin far Saul och sade till honom: ”Varför skulle han dödas?+ Vad har han gjort?”+ 33 Då slungade Saul i väg spjutet mot honom för att träffa honom;+ och Jonatan visste nu att hans far var fast besluten att döda David.+ 34 Omedelbart reste sig Jonatan från bordet i upptänd vrede,+ och han åt ingen mat den andra dagen efter nymånen, för han var bedrövad för Davids skull,+ därför att hans egen far hade förödmjukat honom.+

35 Och på morgonen begav sig Jonatan ut på fälten till den plats som han hade avtalat med David,+ och en ung medhjälpare var med honom. 36 Och han sade till sin medhjälpare: ”Jag ber dig, spring och leta reda på pilarna som jag skjuter.”+ Medhjälparen sprang, och själv sköt han pilen så att han skulle få den att fara förbi honom. 37 När medhjälparen kom fram till stället där den pil var som Jonatan hade skjutit, ropade Jonatan efter medhjälparen och sade: ”Ligger inte pilen längre bort från dig?”+ 38 Och Jonatan ropade vidare efter medhjälparen: ”Fort! Skynda dig! Stanna inte!” Och Jonatans medhjälpare plockade upp pilarna och kom sedan till sin herre.* 39 Men medhjälparen visste ingenting; det var bara Jonatan och David som visste vad saken gällde. 40 Sedan gav Jonatan sina vapen åt sin medhjälpare och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”

41 Medhjälparen gick, och David reste sig från sitt gömställe i närheten, söderut. Sedan föll han ner med ansiktet mot jorden+ och bugade sig tre gånger; och de kysste+ varandra och grät över varandra, men David grät mest.+ 42 Och Jonatan sade till David: ”Gå i frid,+ eftersom vi har svurit,+ vi båda, i Jehovas namn och sagt: ’Må Jehova vara mellan mig och dig och mellan min avkomma och din avkomma till oöverskådlig tid.’”*+

Så reste sig David* och gick sin väg, men Jonatan gick in i staden.