Första Kungaboken

13 På Jehovas befallning kom en gudsman+ från Juda till Betel, just när Jerọbeam stod vid altaret+ och sände upp offerrök. 2 Och på Jehovas befallning ropade gudsmannen mot altaret: ”Altare, altare! Så här säger Jehova: ’En son som heter Josịa+ ska födas i Davids hus. På dig ska han offra prästerna som tjänar på offerhöjderna, de som sänder upp offerrök från dig, och på dig ska han bränna människoben.’”+ 3 Och han gav ett tecken* den dagen och sa: ”Detta är tecknet som Jehova har uttalat: Altaret ska rämna, och askan* på det ska spillas ut.”

4 Så snart kung Jerọbeam hörde vad den sanne Gudens man hade ropat mot altaret i Betel, lyfte han handen från altaret och pekade mot mannen och sa: ”Grip honom!”+ I samma stund förtvinade* handen som han hade sträckt ut, och han kunde inte dra tillbaka den.+ 5 Sedan rämnade altaret så att askan spilldes ut, helt enligt tecknet* som den sanne Gudens man hade gett på Jehovas befallning.

6 Då sa kungen till den sanne Gudens man: ”Snälla, vädja till Jehova, din Gud,* och be för mig, så att min hand kan bli återställd.”+ Då vädjade han till Jehova, och kungens hand blev helt återställd. 7 Kungen sa till den sanne Gudens man: ”Följ med mig hem och ät lite mat, och låt mig ge dig en gåva.” 8 Men han svarade kungen: ”Även om du gav mig halva ditt hus skulle jag inte följa med dig och äta bröd eller dricka vatten på denna plats. 9 För detta var Jehovas befallning till mig: ’Du ska inte äta bröd eller dricka vatten där, och du ska inte återvända samma väg du kom.’” 10 Så han tog en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han hade kommit till Betel.

11 I Betel fanns en äldre man som var profet. Hans söner kom hem och berättade vad den sanne Gudens man hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen. När de hade berättat det för sin far 12 frågade han dem: ”Vilken väg tog han?” Då visade sönerna vilken väg den sanne Gudens man från Juda hade tagit. 13 Han sa till sina söner: ”Sadla åsnan åt mig.” Då sadlade de åsnan, och han satte sig på den.

14 Han följde efter den sanne Gudens man och träffade på honom där han satt under ett stort träd. Han frågade: ”Är du den sanne Gudens man som kom från Juda?”+ ”Ja, det är jag”, svarade han. 15 Då sa han till honom: ”Följ med mig hem och ät med mig.”* 16 Han invände: ”Jag kan inte tacka ja till din inbjudan och följa med dig hem, och jag får inte heller äta bröd eller dricka vatten tillsammans med dig på denna plats. 17 För Jehova har befallt mig: ’Du ska inte äta bröd eller dricka vatten där. Du ska inte gå tillbaka samma väg du kom.’” 18 Då sa han till honom: ”Jag är också profet, precis som du, och en ängel gav mig den här befallningen från Jehova: ’Se till att han följer med dig hem, och ge honom bröd och vatten.’” (Han ljög för honom.) 19 Då följde han med den gamle profeten tillbaka och åt bröd och drack vatten hos honom.

20 Medan de satt till bords kom Jehovas ord till profeten som hade tagit med honom hem till sig, 21 och han höjde rösten och sa till den sanne Gudens man från Juda: ”Så här säger Jehova: ’Du trotsade Jehovas befallning och höll inte det bud som Jehova, din Gud, gav dig. 22 Du vände i stället tillbaka och åt bröd och drack vatten på den plats där han hade förbjudit dig att äta bröd och dricka vatten. Därför ska din döda kropp inte läggas i dina förfäders grav.’”+

23 Efter måltiden sadlade den gamle profeten åsnan åt gudsmannen som hade följt med honom hem, 24 och han gav sig av. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom.+ Hans döda kropp blev liggande där på vägen, och åsnan och lejonet stod bredvid den. 25 Några män gick förbi och såg liket ligga där på vägen med lejonet bredvid. Då gick de in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de hade sett.

26 När profeten som hade tagit med honom tillbaka hörde det sa han genast: ”Det måste vara den sanne Gudens man, han som trotsade Jehovas befallning.+ Därför har Jehova utlämnat honom åt lejonet, så att det rev ihjäl honom. Jehovas ord till honom gick alltså i uppfyllelse.”+ 27 Sedan sa han till sina söner: ”Sadla åsnan åt mig.” Då gjorde de det. 28 Han gav sig i väg och fick se liket ligga på vägen med åsnan och lejonet bredvid. Lejonet hade varken ätit av kroppen eller rivit åsnan. 29 Profeten lade liket efter den sanne Gudens man på åsnan, och han förde med den döde tillbaka till sin stad för att begrava och sörja honom. 30 Så han lade den döda kroppen i sin egen grav, och de grät över honom och ropade: ”Så tragiskt, min broder!” 31 När han hade begravt honom sa han till sina söner: ”När jag dör ska ni lägga mig i samma grav som den sanne Gudens man. Lägg mig bredvid hans ben.+ 32 Det ord från Jehova som han ropade mot altaret i Betel och mot alla helgedomar på offerhöjderna+ i Samarias städer ska helt säkert gå i uppfyllelse.”+

33 Inte ens efter allt detta vände Jerọbeam om från sin onda väg, utan han fortsatte utse vanligt folk till präster vid offerhöjderna.+ Alla som ville fick bli präster. Han sa bara: ”Låt honom bli präst vid offerhöjderna.”+ 34 Den här synden ledde till undergång för Jerọbeams+ hushåll, så att de utplånades från jordens yta.+