1 Moseboken

31 Med tiden fick han höra Labans söners ord, att de sade: ”Jakob har tagit allt som tillhörde vår far. Och av det som tillhörde vår far har han skaffat sig all denna rikedom.”+ 2 När Jakob betraktade Labans ansikte, se, då var det inte så stämt mot honom som tidigare.+ 3 Till slut sade Jehova till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till dina släktingar,*+ och jag skall fortsätta att vara med dig.”+ 4 Då sände Jakob bud och bad Rakel och Lea komma ut på fältet till hans småboskapshjord, 5 och han sade till dem:

”Jag ser på er fars ansikte att han inte är densamme mot mig som tidigare.+ Men min fars Gud har visat sig vara med mig.+ 6 Och ni vet ju själva att jag har tjänat er far av all min kraft.+ 7 Och er far har fört mig bakom ljuset,* och han har ändrat min lön tio gånger, men Gud* har inte tillåtit honom att skada mig.+ 8 När han å ena sidan sade: ’De spräckliga skall vara din lön’, då frambringade hela småboskapshjorden spräckliga djur; men när han å andra sidan sade: ’De strimmiga skall vara din lön’, då frambringade hela småboskapshjorden strimmiga djur.+ 9 Så fortsatte Gud att ta undan er fars boskap och att ge den åt mig.+ 10 Till sist skedde det, vid den tid då småboskapen kom i brunst, att jag lyfte upp mina ögon och såg en syn i en dröm,+ och se, bockarna som betäckte småboskapen var strimmiga, spräckliga och fläckiga.+ 11 Och den sanne Gudens ängel sade till mig i drömmen: ’Jakob!’ Då sade jag: ’Här är jag.’+ 12 Och han fortsatte: ’Jag ber dig, lyft upp dina ögon och se: alla bockarna som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga, för jag har sett allt vad Laban gör mot dig.+ 13 Jag är den sanne Guden från Betel,*+ där du smorde en stod+ och där du avgav ett löfte åt mig.+ Bryt nu upp, dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt födelseland.’”*+

14 Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: ”Finns det längre för oss en andel i arvet* i vår fars hus?+ 15 Anses vi inte i själva verket som utlänningar av honom, eftersom han har sålt oss och han hela tiden till och med äter av de pengar som gavs för oss?+ 16 Ty all den rikedom som Gud* har tagit undan från vår far tillhör oss och våra barn.+ Så gör nu allt vad Gud har sagt till dig.”+

17 Då bröt Jakob upp och lyfte upp sina barn och sina hustrur på kamelerna;+ 18 och han drev i väg all sin boskap och alla ägodelar som han hade samlat,+ den boskap som han hade förvärvat och samlat i Paddan-Aram, för att bege sig till sin far Isak, till Kạnaans land.+

19 Nu hade Laban gått för att klippa sina får. Under tiden stal Rakel de terafịmbilder*+ som tillhörde hennes far. 20 Så överlistade Jakob aramén Laban,* eftersom han inte hade talat om för honom att han tänkte fly. 21 Nu flydde han med allt han hade och bröt upp och gick över Floden.+ Sedan vände han sitt ansikte mot Gịleads+ bergstrakt. 22 Senare, på tredje dagen, blev det berättat för Laban att Jakob hade flytt. 23 Då tog han med sig sina bröder och satte efter+ honom på sju dagsresors avstånd och hann upp honom i Gịleads bergstrakt. 24 Men Gud kom till aramén+ Laban i en dröm om natten+ och sade till honom: ”Akta dig, så att du inte talar vare sig gott eller ont* till Jakob.”+

25 Så närmade sig Laban Jakob, sedan Jakob hade slagit upp sitt tält på berget och Laban hade förlagt sina bröder i läger* i Gịleads bergstrakt. 26 Laban sade nu till Jakob: ”Vad har du gjort? Du har ju överlistat mig* och drivit bort mina döttrar som fångar tagna med svärd.+ 27 Varför måste du fly i hemlighet och överlista mig? Varför underrättade du mig inte, så att jag kunde sända i väg dig med glädje och med sånger,+ med tamburin och med lyra?+ 28 Och du gav mig inte tillfälle att kyssa mina barn* och mina döttrar.+ Nu har du handlat dåraktigt. 29 Det står i min hands makt att tillfoga er skada,+ men er fars Gud talade till mig i natt och sade: ’Akta dig för att tala vare sig gott eller ont till Jakob.’+ 30 Även om du nu faktiskt har gett dig av därför att du längtade så intensivt efter din fars hus, varför har du då stulit mina gudar?”*+

31 Jakob svarade då Laban och sade: ”Jag var rädd.+ För jag sade till mig själv att du kanske skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32 Oavsett vem du finner dina gudar* hos, så skall han inte få leva.+ Undersök själv i våra bröders närvaro vad som finns hos mig och ta dem till dig.”+ Men Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.+ 33 Så gick Laban in i Jakobs tält och in i Leas tält och in i de båda slavinnornas+ tält men fann dem inte. Till slut gick han ut ur Leas tält och in i Rakels tält. 34 Nu hade Rakel tagit terafịmbilderna och lagt dem i kamelens damsadelkorg, och hon satt på dem. Så letade Laban igenom hela tältet men fann dem inte. 35 Hon sade då till sin far: ”Låt inte vreden lysa i min herres*+ ögon, därför att jag inte kan resa mig för dig, för det är med mig på kvinnors vis.”+ Så sökte han omsorgsfullt vidare men fann inte terafịmbilderna.+

36 Då blev Jakob vred+ och började träta med Laban, och Jakob svarade Laban och sade: ”Vad är mitt uppror,+ vad är min synd, eftersom du så häftigt har förföljt mig?+ 37 När du nu har letat igenom alla mina ägodelar, vad har du då funnit av alla de ägodelar som tillhör ditt hus?+ Lägg det här inför mina bröder och dina bröder,+ och låt dem avgöra saken mellan oss båda.+ 38 Dessa tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och dina getter har inte fött i otid,+ och baggarna i din småboskapshjord har jag aldrig ätit. 39 Något sönderrivet djur förde jag inte till dig.+ Jag brukade själv bära förlusten av det. Vare sig något var stulet om dagen eller stulet om natten brukade du kräva det av min hand.+ 40 Jag har upplevt att hettan förtärt mig om dagen och kölden om natten, och sömnen flydde från mina ögon.+ 41 Jag har nu varit tjugo år i ditt hus. Jag har tjänat dig* fjorton år för dina båda döttrar och sex år för din småboskap, och du har ändrat min lön tio gånger.+ 42 Om min fars Gud,+ Abrahams Gud och Isaks Skräck,*+ inte hade varit på min sida, skulle du nu ha skickat bort mig tomhänt. Mitt lidande och mina händers möda har Gud sett, och därför tillrättavisade han dig* i natt.”+

43 Då svarade Laban och sade till Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar och barnen mina barn och småboskapen min småboskap, och allt som du ser tillhör mig och mina döttrar. Vad kan jag göra mot dem i dag eller mot deras barn som de har fött? 44 Men kom nu och låt oss sluta ett förbund,+ jag och du, och det skall tjäna* som ett vittne mellan mig och dig.”+ 45 Så tog Jakob en sten och reste den som en stod.+ 46 Sedan sade Jakob till sina bröder: ”Plocka stenar!” Och de tog stenar och gjorde ett röse.+ Därefter åt de där på röset. 47 Och Laban kallade det Jẹgar-Sahadụta,* men Jakob kallade det Galed.*

48 Och Laban sade: ”Detta röse är ett vittne mellan mig och dig i dag.” Därför gav han det namnet Galed,+ 49 och Vakttornet,* för han sade: ”Låt Jehova hålla vakt mellan mig och dig när vi är utom synhåll* för varandra.+ 50 Om du vållar mina döttrar betryck+ och om du tar hustrur vid sidan av mina döttrar, är det ingen människa som är vittne hos oss. Se!* Gud är vittne mellan mig och dig.”+ 51 Och Laban sade vidare till Jakob: ”Här är detta röse, och här är den stod som jag har rest mellan mig och dig. 52 Detta röse är ett vittne, och stoden är något som bär vittnesbörd+ om att jag inte skall gå förbi detta röse mot dig och om att du inte skall gå förbi detta röse och denna stod mot mig med onda avsikter.+ 53 Må Abrahams gud*+ och Nahors gud+ döma* mellan oss, deras fars gud.”* Och Jakob svor eden vid sin far Isaks Skräck.+

54 Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina bröder att äta en måltid.+ Så åt de och stannade på berget över natten.* 55 Men Laban steg upp tidigt på morgonen och kysste+ sina barn* och sina döttrar och välsignade dem.+ Sedan gav sig Laban i väg och återvände till sin egen ort.*+