4 Moseboken

11 Nu började folket klaga inför Jehova* över hur illa de hade det.+ När Jehova hörde det upptändes hans vrede, och Jehovas eld flammade upp mot dem och förtärde några i utkanten av lägret.+ 2 Folket ropade då till Mose, och han bad till Jehova,+ och elden dog ut. 3 Man gav sedan den platsen namnet* Tabẹra,*+ därför att Jehovas eld hade flammat upp mot dem.

4 Och den blandade skara*+ som var mitt ibland dem greps av starkt begär efter kött,*+ och även Israels söner började gråta igen och säga: ”Vem ger oss kött att äta?+ 5 Vi kommer ihåg fisken som vi åt i Egypten för ingenting,+ gurkorna och vattenmelonerna och purjolöken och rödlöken och vitlöken. 6 Men nu är vår själ förtorkad. Vi ser inget annat än manna.”+

7 För övrigt var mannat+ som korianderfrö,+ och det såg ut* som bdelliumharts.+ 8 Folket spred sig och samlade upp det+ och malde det på handkvarnar eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i grytor+ eller gjorde runda kakor av det, och det smakade som söta kakor bakade med olja.+ 9 Och när daggen föll över lägret om natten föll också mannat där.+

10 Mose hörde då folket gråta, familj efter familj, var och en vid ingången till sitt tält. Och Jehovas vrede upptändes i hög grad,+ och i Moses ögon var detta ont.+ 11 Då sade Mose till Jehova: ”Varför har du vållat din tjänare* ont, och varför har jag inte funnit ynnest för dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig!+ 12 Är det jag som har blivit havande med hela detta folk? Är det jag som har fött dem? Du säger ju till mig: ’Bär dem i din famn,+ som en vårdare bär ett dibarn’,+ till den jord som du med ed har lovat deras förfäder.+ 13 Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De fortsätter ju att gråta inför mig och säger: ’Ge oss kött, så att vi får äta!’ 14 Ensam orkar jag inte bära hela detta folk, det är för tungt för mig.+ 15 Om det är så här du handlar mot mig, så dräp mig* hellre med en gång,+ det ber jag dig, om jag har funnit ynnest för dina ögon, och låt mig slippa se min olycka.”*

16 Då sade Jehova till Mose: ”Samla sjuttio män av Israels äldste+ åt mig, sådana som du vet är folkets äldste och förmän,+ och ta dem med till mötestältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Och jag skall stiga ner+ och tala med dig där,+ och jag skall ta något av den ande+ som är över dig och lägga på dem, och de skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.+ 18 Och till folket skall du säga: ’Helga er till i morgon,+ så skall ni få kött att äta, eftersom ni har gråtit för Jehovas öron+ och sagt: ”Vem ger oss kött att äta? Vi hade det ju bra i Egypten.”+ Och Jehova skall ge er kött, och ni skall få äta.+ 19 Ni skall äta, inte bara en dag eller två dagar eller fem dagar eller tio dagar eller tjugo dagar, 20 utan en hel månad,* ända tills det kommer ut genom näsan på er och det blir vämjeligt för er,+ just därför att ni har förkastat Jehova, som är mitt ibland er, och gråtit inför honom och sagt: ”Varför har vi egentligen dragit ut ur Egypten?”’”+

21 Då sade Mose: ”Det folk som jag är ibland uppgår till 600 000 man+ fotfolk, och ändå säger du: ’Kött skall jag ge dem, och de skall äta kött under en hel månad’! 22 Kan man slakta småboskap och nötboskap åt dem, så att de får tillräckligt?+ Eller kan man fånga all fisk i havet åt dem, så att de får tillräckligt?”

23 Då sade Jehova till Mose: ”Är då Jehovas arm* för kort?+ Nu skall du få se om det jag säger händer dig eller inte.”+

24 Därefter gick Mose ut och talade Jehovas ord till folket. Och han samlade sjuttio män av folkets äldste och lät dem ställa sig runt tältet.+ 25 Sedan steg Jehova ner i ett moln+ och talade till honom+ och tog något av den ande+ som var över honom och lade på var och en av de sjuttio äldste.* Och så snart anden vilade över dem började de bete sig som profeter, men det gjorde de inte igen.*+

26 Nu hade två av männen stannat kvar i lägret. Den enes namn var Eldad, och den andres namn var Medad. Och anden kom också över dem, eftersom de var bland de uppskrivna, men de hade inte gått ut till tältet. De började nu bete sig som profeter i lägret. 27 Och en ung man sprang i väg och berättade det för Mose och sade: ”Eldad och Medad beter sig som profeter i lägret!” 28 Josua,* Nuns son, som hade varit Moses tjänare+ från det han var en ung man, tog då till orda och sade: ”Min herre Mose, hejda dem!”+ 29 Men Mose sade till honom: ”Är du svartsjuk för min räkning? Jag skulle hellre önska* att hela Jehovas folk var profeter, för då skulle Jehova lägga sin ande* på dem!”+ 30 Senare drog sig Mose tillbaka till lägret, han och Israels äldste.

31 Och en vind*+ for ut från Jehova och drev in vaktlar från havet+ och lät dem falla över lägret omkring en dagsresa åt ena hållet och en dagsresa åt andra hållet, runt hela lägret, och omkring två alnar över jordens yta.* 32 Då steg folket upp och gick hela den dagen och hela natten och hela dagen därpå och samlade vaktlar. Den som samlade minst samlade tio homer,*+ och de bredde ut dem åt sig vitt och brett* runt omkring lägret. 33 Köttet var ännu mellan deras tänder+ – det var ännu inte tuggat – när Jehovas vrede flammade upp+ mot folket, och Jehova riktade ett slag mot folket, så att det blev ett stort manfall.+

34 Man gav sedan den platsen namnet Kịbrot-Hattaava,*+ ty där begravde man dem av folket som hade gripits av själviskt begär.+ 35 Från Kịbrot-Hattaava bröt folket upp och drog bort till Hạserot, och de stannade i Hạserot.+