Maskịl. Av Asaf.+
78 Lyssna, mitt folk, till min lag,
hör noga på det jag säger.
2 Jag ska tala med ordspråk,
jag ska lägga fram gåtor från forna tider.+
3 Det vi har hört och lärt känna,
det våra fäder har berättat för oss,+
4 det vill vi inte dölja för våra barn.
Vi ska berätta för nästa generation+
om Jehovas fantastiska gärningar och hans styrka,+
om de under han har utfört.+
5 Han gav påminnelser åt Jakob,
han fastställde en lag åt Israel.
Han befallde våra förfäder
att föra det vidare till sina barn,+
6 så att nästa generation,
de barn som ännu inte var födda, skulle få kunskap om det.+
De i sin tur skulle berätta för sina barn.+
7 Då skulle de lära sig att förlita sig på Gud.
De skulle inte glömma Guds gärningar,+
de skulle hålla hans bud.+
8 De skulle inte bli som sina förfäder,
en omedgörlig och upprorisk generation,+
en generation med ett oberäkneligt hjärta+
och en trolös ande mot Gud.
9 Efraimiterna var beväpnade med båge,
men de slog till reträtt på stridens dag.
10 De höll inte Guds förbund+
och vägrade följa hans lag.+
11 De glömde också vad han gjort,+
de underbara verk han visat dem.+
12 Han gjorde förunderliga gärningar inför ögonen på deras förfäder,+
i Egyptens land, i Soans område.+
13 Han klöv havet och lät dem gå igenom,
han fick vattnet att stå som en fördämning.+
14 Han ledde dem med ett moln om dagen
och med en lysande eld natten igenom.+
15 Han klöv klippor i vildmarken,
lät dem dricka sig otörstiga som från djupa källor.+
16 Han lät strömmar välla fram ur en klippa,
lät vatten flyta fram som floder.+
17 Men de fortsatte synda mot honom,
gjorde uppror mot den Högste i vildmarken.+
18 De utmanade Gud i sitt hjärta+
genom att kräva mat de längtade efter.
19 De talade emot Gud
och sa: ”Kan Gud duka ett bord i vildmarken?”+
20 Han slog på en klippa
så att vattnet strömmade och floder bröt fram.+
”Kan han ge oss bröd också,
kan han ge sitt folk kött?”+
21 Jehova hörde det och blev rasande,+
en eld+ slog ut mot Jakob,
hans vrede flammade upp mot Israel,+
22 för att de inte litade på Gud,+
inte trodde på att han kunde rädda dem.
23 Så han gav befallning åt molnen i skyn,
och han öppnade himlens dörrar.
24 Han lät det regna manna att äta,
han gav dem mat från himlen.+
25 Människor åt de starkas bröd,+
han lät dem äta så att de blev mätta.+
26 Han fick östanvinden att bryta lös i himlen
och väckte sunnanvinden med sin kraft.+
27 Han lät kött regna över dem som stoft,
fåglar i mängd, som sandkornen i havet.
28 Han fick fåglarna att falla ner mitt i hans läger,
runt omkring tälten.
29 De åt tills de var övermätta,
han gav dem det de ville ha.+
30 Men innan de stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
31 flammade Guds vrede upp mot dem.+
Han dräpte deras starkaste män,+
han slog ner de unga männen i Israel.
32 Ändå fortsatte de synda,+
och de trodde inte på hans storslagna gärningar.+
33 Så han lät deras livsdagar försvinna som en vindpust,+
deras år slutade i plötslig skräck.
34 Men varje gång han sände död över dem vände de sig till honom igen,+
de vände om och sökte sin Gud.
35 De mindes att Gud var deras klippa,+
att den högste Guden var deras friköpare.+
36 Men de försökte lura honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärta höll inte fast vid honom,+
de var inte trogna mot hans förbund.+
38 Men han var barmhärtig,+
han förlät deras synd och förgjorde dem inte.+
Gång på gång höll han tillbaka sin vrede+
och lät inte sitt raseri bryta fram.
39 För han tänkte på att de bara var människor,+
en vindpust som drar förbi och försvinner.
40 Tänk så ofta de gjorde uppror mot honom i vildmarken+
och sårade honom i öknen!+
41 Ständigt satte de Gud på prov,+
de bedrövade Israels Helige.
42 De kom inte ihåg hans kraft,
den dag då han räddade dem från motståndaren,+
43 de tecken han gjorde i Egypten,+
hans underverk i Soans område.
44 Han förvandlade Nilens kanaler till blod+
så att vattnet inte kunde drickas.
45 Han sände flugsvärmar för att förtära dem+
och grodor för att plåga dem.+
46 Deras grödor gav han åt glupska gräshoppor,
frukten av deras slit åt gräshoppssvärmar.+
47 Han förstörde deras vinstockar med hagel,+
deras sykomorträd med hagelstenar.
48 Han lät haglet komma över deras lastdjur,+
flammande blixtar över deras boskap.
49 Han sände sin brinnande vrede över dem,
förgrymmelse, raseri och nöd,
skaror av olycksänglar.
50 Han släppte lös sin vrede.
Han skonade dem inte från döden,
han överlämnade dem åt pesten.
51 Till sist dödade han alla förstfödda i Egypten,+
den första livsfrukten i Hams tält.
52 Sedan förde han sitt folk därifrån som en fårflock+
och ledde dem som en hjord i vildmarken.
53 Han ledde dem tryggt,
de kände ingen skräck.+
Havet täckte deras fiender.+
54 Han förde dem till sitt heliga land,+
denna bergstrakt som han erövrade med sin kraft.+
55 Han drev bort folk framför dem,+
han mätte upp en egendom åt dem med sitt mätsnöre,+
han lät Israels stammar slå sig ner i sina hem.+
56 Men de trotsade den högste Guden gång på gång och gjorde uppror mot honom,+
de rättade sig inte efter hans påminnelser.+
57 De vände sig bort och var svekfulla som sina förfäder,+
opålitliga som en slak båge.+
58 De kränkte honom med sina offerhöjder+
och gjorde honom rasande med sina gudabilder.+
59 Gud hörde det och blev arg,+
han förkastade Israel fullständigt.
60 Till slut övergav han helgedomen i Silo,+
tältet där han hade bott bland människor.+
61 Han lät symbolen för sin kraft föras bort i fångenskap,
överlämnade sin prakt i fiendens hand.+
62 Han lät sitt folk falla för svärdet,+
han blev rasande på sin egendom.
63 Hans unga män förtärdes av eld,
och ingen sjöng bröllopssånger för hans unga kvinnor.
64 Hans präster föll för svärdet,+
och deras änkor sörjde dem inte.+
65 Då vaknade Jehova som ur en sömn,+
som en stark man+ som nyktrar till från vinruset.
66 Och han drev tillbaka sina fiender,+
han lät dem drabbas av evig skam.
67 Han förkastade Josefs tält
och utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Judas stam,+
Sions berg, som han älskar.+
69 Han gjorde sin helgedom orubblig som himlen,+
fast som jorden, som skapades för att bestå för evigt.+
70 Han utvalde sin tjänare David+
och tog honom från fårfållorna,+
71 där han passade tackor och lamm.
Han gjorde honom till herde för Jakob, hans folk,+
och för Israel, hans egendom.+
72 Med uppriktigt hjärta var David herde för dem,+
och med skicklig hand ledde han dem.+