Job

7 Som ett tvångsarbete är den dödliga människans tid på jorden,

hennes dagar som en lejd arbetares.+

 2 Som en slav längtar hon efter skuggan,

som en lejd arbetare väntar hon på sin lön.+

 3 I månader har mitt liv varit meningslöst,

jag har genomlidit nätter av förtvivlan.+

 5 Min kropp är täckt av larver och jordklumpar;+

min hud är full av variga sår.+

 6 Mina dagar flyger snabbare än en vävares skyttel,+

de försvinner utan något hopp.+

 7 Kom ihåg att mitt liv bara är en vindpust,+

att jag aldrig mer får uppleva glädje.*

 8 Den som ser mig nu ska inte längre kunna se mig;

dina ögon ska spana efter mig, men jag är inte kvar.+

 9 Som moln som skingras och försvinner

är den som går ner i graven* – han kommer inte tillbaka igen.+

10 Han kommer aldrig mer hem,

där han bodde ska ingen längre minnas honom.+

Jag ska låta mitt plågade sinne tala,

jag ska ge utlopp för min förtvivlan!*+

12 Är jag havet eller ett havsodjur,

så att du måste övervaka mig?

13 När jag säger: ’Min bädd kommer att trösta mig,

min säng kommer att lindra min smärta’,

14 då skrämmer du mig med mardrömmar,

med syner sätter du skräck i mig.

15 Jag skulle hellre kvävas,

ja, döden är bättre än att leva så här.*+

17 Varför bryr du dig om en dödlig människa

och siktar in dig* på henne?+

18 Varför granskar du henne varje morgon,

prövar henne varje ögonblick?+

21 Varför förlåter du inte min synd

och överser med mina fel?

Jag ligger ju ändå snart i jorden,+

och du ska leta efter mig, men jag är inte där.”