Jona
4 Men Jona blev väldigt besviken och arg. 2 Så han bad till Jehova: ”Jehova, det var ju precis så här jag tänkte att det skulle bli när jag fortfarande var i mitt eget land. Det var därför jag försökte fly till Tarsis.+ Jag visste ju att du är en medkännande* och barmhärtig Gud, som är tålmodig* och överflödar av lojal kärlek+ och inte vill att någon ska drabbas av olycka. 3 Jehova, ta nu mitt liv. Låt mig dö, jag vill inte leva längre.”+
4 Då frågade Jehova: ”Har du verkligen rätt att vara så arg?”
5 Jona gick ut ur staden och satte sig ner öster om den. Han gjorde en hydda för att få lite skugga och väntade för att se vad som skulle hända med staden.+ 6 Då gjorde Jehova Gud så att en flaskkurbits* sköt upp över Jona för att ge honom skugga och lindring. Och Jona blev mycket glad över flaskkurbitsen.
7 Men i gryningen nästa dag såg den sanne Guden till att en mask angrep flaskkurbitsen, så att den vissnade. 8 När solen började skina sände Gud också en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev svimfärdig. Han fortsatte be om att få dö och sa gång på gång: ”Låt mig dö, jag vill inte leva längre.”+
9 Gud frågade Jona: ”Har du verkligen rätt att bli så arg för det som hände med flaskkurbitsen?”+
Då sa han: ”Ja, jag har rätt att vara arg, så arg att jag vill dö.” 10 Men Jehova sa: ”Du kände dig ledsen för det som hände med flaskkurbitsen, som du inte hade lagt ner något arbete på och som du inte hade fått att växa. Den växte upp på en natt och försvann lika snabbt. 11 Skulle då inte jag känna för den stora staden Nineve,+ där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja på rätt och fel* och där det också finns många djur?”+