30 Nu skrattar de åt mig,+
män som är yngre än jag,
män vars fäder jag inte ens
skulle anförtro mina vallhundar.
2 Vilken glädje har jag haft av deras styrka?
Deras krafter har sinat.
3 De är utmattade av hunger och brist,
de gnager på förtorkad mark
som redan var ödelagd och livlös.
4 De plockar salta blad från buskarna,
de lever på ginstbuskens rötter.
5 De är utstötta ur samhället,+
folk skriker efter dem som efter en tjuv.
6 De bor på ravinens branter,
i jordhålor och bland klippor.
7 Från snåren ropar de,
bland nässlorna tränger de ihop sig.
8 Som barn till oduglingar och namnlösa
har de drivits ut ur landet.
9 Men nu sjunger de nidvisor om mig,+
jag har blivit den de hånar.+
10 De avskyr mig och undviker mig,+
de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.+
11 Gud har gjort mig försvarslös och förödmjukat mig,
därför behandlar de mig precis som de vill.
12 På min högra sida gaddar de ihop sig.
De tvingar mig på flykt,
sätter upp dödsfällor längs min väg.
13 De river upp mina stigar
och gör mitt lidande värre,+
och ingen hindrar dem.
14 De kommer rusande som genom en bred rämna i muren,
de väller fram mot mig bland ruinerna.
15 Jag överväldigas av ångest,
min värdighet är som bortblåst,
min räddning har upplösts som ett moln.
16 Jag känner hur livet rinner ur mig,+
olyckliga dagar+ har hunnit upp mig.
17 På natten genomborras benen i min kropp av värk,+
jag får ingen ro från den gnagande smärtan.+
18 Stora krafter har gjort min klädnad oigenkännlig,
som en krage stramar den åt och kväver mig.
19 Gud har kastat mig i leran,
nu är jag bara stoft och aska.
20 Jag ropar på hjälp, men du svarar inte.+
Jag reser mig, men du tittar bara på mig.
21 Skoningslöst har du vänt dig mot mig,+
med full styrka angriper du mig.
22 Du lyfter upp mig och låter vinden slita i väg mig,
du låter stormen kasta mig av och an.
23 Jag vet att du för mig till döden,
till huset där alla levande ska mötas.
24 Man slår väl inte en man som redan är knäckt,+
som ropar på hjälp mitt i sin olycka?
25 Har jag inte gråtit över dem som haft det svårt?
Har jag inte tyckt synd om de fattiga?+
26 Jag hoppades på lycka, men drabbades av olycka,
jag väntade mig ljus, men hamnade i mörker.
27 Mitt inre var i uppror,
dag efter dag möttes jag av smärta.
28 Dyster vandrar jag omkring+ utan en strimma sol.
Jag reser mig bland folket och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit en bror till schakaler
och en vän till strutsar.+
30 Min hud har svartnat och faller av,+
benen i min kropp brinner av hetta.
31 Min lyra spelar bara sorgsna toner,
från min flöjt kommer bara klagande ljud.