Domarboken
11 Gileaditen Jefta+ var en skicklig krigare. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2 Men Gilead fick också söner med sin hustru. När de växte upp drev de bort Jefta och sa: ”Du ska inte få ärva något efter vår far, för du är son till en annan kvinna.” 3 Då flydde Jefta från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Och sysslolösa män anslöt sig till honom och följde honom.
4 Efter en tid angrep ammoniterna Israel.+ 5 Och när ammoniterna gick till anfall gav sig de äldste i Gilead av för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sa till Jefta: ”Kom och bli vår befälhavare, så att vi kan strida mot ammoniterna.” 7 Men Jefta sa till de äldste i Gilead: ”Var det inte ni som hatade mig så mycket att ni drev bort mig från min fars hus?+ Varför kommer ni till mig nu när ni är i knipa?” 8 Då svarade de äldste: ”Du har rätt, men om du följer med oss och strider mot ammoniterna ska du bli ledare över alla som bor i Gilead.”+ 9 Då sa Jefta: ”Om ni hämtar tillbaka mig för att strida mot ammoniterna och Jehova låter mig besegra dem, då ska jag bli er ledare.” 10 Gileads äldste sa: ”Må Jehova vara vittne* mellan oss om vi inte gör som du säger.” 11 Jefta följde då med Gileads äldste, och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Allt som hade sagts upprepade Jefta inför Jehova i Mispa.+
12 Jefta sände sedan budbärare till ammoniternas+ kung och sa: ”Vad har du emot mig,* eftersom du kommer och angriper mitt land?” 13 Då svarade ammoniternas kung: ”Israeliterna tog mitt land när de drog ut ur Egypten,+ från Arnon+ till Jabbok och ända till Jordan.+ Lämna nu fredligt tillbaka det.” 14 Men Jefta sände bud tillbaka till ammoniternas kung 15 och sa:
”Så här säger Jefta: ’Israel tog inte moabiternas+ och ammoniternas+ land, 16 för när israeliterna drog ut ur Egypten vandrade de genom vildmarken ända till Röda havet+ och kom till Kades.+ 17 Sedan sände Israel bud till Edoms+ kung och sa: ”Låt oss passera genom ditt land”, men Edoms kung lyssnade inte. Och de sände bud till Moabs+ kung, men han gick inte heller med på det. Därför stannade Israel kvar i Kades.+ 18 När de fortsatte sin vandring genom vildmarken gick de runt Edoms land+ och Moabs land. De färdades öster om Moabs land+ och slog läger i närheten av Arnon; de gick inte över gränsen till Moab,+ för Arnon var gräns mot Moab.
19 Sedan sände Israel bud till Sihon, amoréernas kung, som härskade i Hesbon, och sa till honom: ”Låt oss passera genom ditt land till vårt område.”+ 20 Men Sihon litade inte på israeliterna och vägrade låta dem passera genom hans område. Han samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas och gick till anfall mot Israel.+ 21 Då överlämnade Jehova, Israels Gud, Sihon och hela hans folk till Israel, och israeliterna besegrade dem och erövrade hela det land som amoréerna bodde i.+ 22 De intog alltså hela amoréernas område, från Arnon till Jabbok och från vildmarken till Jordan.+
23 Det var Jehova, Israels Gud, som tog det här landet från amoréerna och gav det åt sitt folk.+ Och nu vill du driva bort israeliterna! 24 Är det inte så att allt som din gud Kemosh+ ger dig är ditt? Så var och en som Jehova, vår Gud, har drivit bort för vår skull kommer vi att driva bort.+ 25 Är du på något sätt bättre än Balak,+ Sippors son, Moabs kung? Argumenterade han någonsin emot Israel, eller stred han någonsin mot dem? 26 I 300 år har Israel bott i Hesbon med underlydande* städer+ och i Ạroer med underlydande städer och i alla de städer som ligger vid Arnons stränder. Varför har ni inte försökt ta tillbaka dem under hela den tiden?+ 27 Jag har inte syndat mot dig. Det är du som handlar fel när du angriper mig. I dag ska Jehova, domaren,+ döma mellan Israels folk och Ammons folk.’”
28 Men ammoniternas kung ville inte lyssna till det budskap som Jefta sände till honom.
29 Jehovas ande kom över Jefta,+ och på väg till Mispe i Gilead+ passerade han genom Gilead och Manasse, och från Mispe i Gilead fortsatte han vidare mot ammoniterna.
30 Sedan gav Jefta ett löfte+ till Jehova och sa: ”Om du låter mig besegra ammoniterna, 31 så lovar jag att vem som än kommer ut genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder efter segern mot* ammoniterna ska tillhöra Jehova+ och offras som ett brännoffer.”*+
32 Jefta drog ut för att strida mot ammoniterna, och Jehova gav dem i hans våld. 33 Han vann en förkrossande seger och intog landet från Ạroer hela vägen till Minnit, 20 städer, och ända till Ạbel-Kẹramim. Så besegrade israeliterna ammoniterna.
34 När Jefta kom hem till sitt hus i Mispa+ möttes han av sin dotter. Hon kom ut och dansade och spelade tamburin. Hon var hans enda barn, han hade ingen annan son eller dotter. 35 När han såg henne rev han sönder sina kläder och sa: ”Åh nej, min dotter! Du krossar mitt hjärta,* för det är dig jag måste skicka bort. Jag har gett Jehova ett löfte, och jag kan inte ta tillbaka det.”+
36 Hon sa till honom: ”Min far, om du har gett Jehova ett löfte, så gör med mig som du har lovat,+ nu när Jehova har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna.” 37 Sedan sa hon till sin far: ”Jag vill be dig om en sak: Ge mig två månader, och låt mig gå i väg till bergen och gråta med mina väninnor över att jag aldrig kommer att gifta mig.”*
38 Han svarade: ”Gör det.” Och han lät henne vara borta i två månader, och hon gick till bergen med sina vänner och grät över att hon aldrig skulle gifta sig. 39 Efter två månader kom hon tillbaka till sin far, och han uppfyllde sitt löfte som gällde henne.+ Hon låg aldrig med någon man. Och i Israel blev det tradition* 40 att de unga kvinnorna gick i väg och lovordade gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.