Job
2 ”Jag längtar tillbaka till månader som gått,
till dagar då Gud beskyddade mig,
3 då han lät sitt ljus lysa över mitt huvud,
då hans ljus vägledde mig genom mörkret,+
4 då jag var i min krafts dagar,
då mitt hem var välsignat med Guds vänskap,+
5 då den Allsmäktige ännu var med mig,
då jag hade mina barn* omkring mig,
6 då mina fötter badade i smör
och olja strömmade ur klippan åt mig.+
7 Jag gick ut till stadsporten+
och intog min plats på torget,+
8 och de unga männen såg mig och steg åt sidan,*
de äldre männen reste sig och förblev stående.+
9 Furstar höll inne med sina ord,
de lade handen för munnen.
10 De framstående männen tystnade,
deras tunga häftade vid gommen.
11 Alla som hörde mig talade väl om mig,
de som såg mig lovordade mig.
15 Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
18 Jag tänkte: ’Jag kommer att få dö i mitt eget hem,*+
och mina dagar kommer att bli lika många som sandkornen.
19 Mina rötter har rikligt med vatten,
och hela natten täcks mina grenar av dagg.
20 Mitt anseende är och förblir gott,
och bågen i min hand behåller sin spänst.’