Höga visan
Jag har plockat min myrra och mina kryddor.+
Jag har ätit mina honungskakor och min honung,
jag har druckit mitt vin och min mjölk.”+
”Ät, kära vänner!
Drick och berusa er av kärlek!”+
2 ”Jag sover, men mitt hjärta är vaket.+
Hör, min vän bultar på!
’Öppna för mig, min syster, min älskade,
min duva, min fulländade!*
För mitt huvud är fuktigt av dagg,
mina lockar våta av nattens droppar.’+
3 Jag har tagit av mig min tunika,
måste jag ta på mig den igen?
Jag har tvättat mina fötter,
måste jag smutsa ner dem igen?
4 Min käraste drog tillbaka sin hand från gluggen i dörren,
och mitt hjärta började bulta.
5 Jag steg upp för att öppna för min käraste.
Mina händer dröp av myrra,
mina fingrar av flytande myrra,
det droppade ner på dörrhandtaget.
6 Jag öppnade för min käraste,
men min käraste var inte kvar, han var borta.
Han hade gått, och förtvivlan föll över mig.*
Jag letade efter honom, men jag fann honom inte.+
Jag ropade på honom, men han svarade inte.
7 Väktarna som gick sina rundor i staden fann mig.
De slog mig, de gjorde mig illa.
Murarnas väktare slet av mig sjalen.*
8 Ni måste lova mig, Jerusalems döttrar:
Om ni finner min käraste,
tala om för honom att jag är sjuk av kärlek.”
9 ”Varför är din käraste bättre än någon annan,
du vackraste bland kvinnor?
Varför är din käraste bättre än någon annan,
eftersom du tvingar oss att lova detta?”
10 ”Min käraste är rödlätt och bländande vacker,
han är en på tio tusen.
11 Hans huvud är guld, finaste guld.
Hans lockar är som vajande palmblad,*
svarta som korpen.
Hans läppar är liljor som dryper av flytande myrra.+
14 Hans händer är guldstavar, besatta med krysoliter.
Hans mage är polerat elfenben, täckt med safirer.
15 Hans ben är marmorpelare på socklar av finaste guld.
Han är ståtlig som Libanon, ojämförlig som cedrarna.+
Sådan är min käraste, ja, sådan är min älskade, ni Jerusalems döttrar.”