DUVA

(hebr.: jōnạh; gōzạl [ungduva, just flygfärdig unge]; grek.: peristerạ)

Duvan är en av de två första fågelarter som nämns vid namn i Bibeln, nämligen i berättelsen om Noa, som efter den stora översvämningen sände ut en duva från arken tre gånger för att avgöra hur mycket vattnet hade sjunkit undan. (1Mo 8:8–12) Det hebreiska ordet jōnạh anses vara en avledning av ordet ’anạh, som betyder ”sörja”, ”klaga”, och har tydligtvis uppstått som en efterhärmning av duvans sorgmodiga kuttrande. (Jes 38:14; 59:11, 12; Hes 7:16; Nah 2:7; se också TURTURDUVA.)

Arter och beskrivning. De vanligaste arterna i Israel är klippduva (Columba livia), ringduva (C. palumbus) och skogsduva (C. oenas). Ringduvor håller i synnerhet till i skogarna i Gilead och på Karmel. Skogsduvan slår sig företrädesvis ner kring Jeriko och på Jordans östra sida, medan klippduvan häckar i kustområdena, längs Jordandalens klippbranter och på höglandet i väster. Duvor har ett karakteristiskt utseende – de har en kompakt kropp med kraftigt bröstparti, en graciös hals, ett litet runt huvud, en relativt smal, kort näbb och korta ben. Fjäderdräkten är tät, och fågeln ser därför slät och glänsande ut. Många duvor är blågrå, men vissa arter har metallskimrande fläckar i fjäderdräkten som ger ett färgspel i solljuset. Det kan vara detta som avses i Psalm 68:13, där det heter: ”Duvans vingar [skall] vara täckta med silver, ja, dess vingpennor med gulgrönt guld.” Andra menar dock att det handlar om ett vackert arbetat konstverk som tagits som byte.

Duvan ser vänlig och godmodig ut och har också ett milt och gott kynne, något som gett den benämningen ”fågelvärldens får”. Jona (Jōnạh) har varit och är därför ett populärt judiskt pojknamn. (Jon 1:1) Duvor uppvisar en anmärkningsvärd tillgivenhet och trohet makarna emellan, och under uppvaktningen håller de huvudena tätt tillsammans och låter näbbarna mötas så att det ser ut som om de kysser varandra. Det var därför passande att den förälskade herden kallade flickan från Shulem ”min duva”. (HV 5:2) Flickans ögon liknas vid en duvas blida ögon (HV 1:15; 4:1), och hon liknar herdens ögon vid blågrå duvor som badar i mjölk, en vacker bild som utan tvivel anspelar på den mörka regnbågshinnan omgiven av ögonvitan. (HV 5:12) Duvor tycker om att bada och föredrar att häcka i närheten av vatten. Duvor är monogama, och den trofaste hanen hjälper honan med att bygga boet och ruva äggen. Duvor skiljer sig från de flesta andra fåglar genom att de matar sina ungar med duvmjölk, en färskostliknande lösning som utsöndras i den vuxna fågelns kräva.

Vilda duvor är skygga och skälver när de blir uppskrämda. (Hos 11:11) De bygger ofta sina bon i dalgångar (Hes 7:16) eller, som klippduvorna, på klippavsatser och i hålor och klippskrevor. (HV 2:14; Jer 48:28) När tamduvor i flock vänder tillbaka till duvslaget, kan vingarnas vita undersidor se ut som ett moln i rörelse. (Jes 60:8) På vissa ställen i världen är det lika vanligt att ha duvor som att hålla höns, och duvungar eller unga duvor är en uppskattad maträtt i många länder. Vid utgrävningar i Palestina har man funnit flera duvslag, av vilka några var av betydande storlek.

Duvor är uthålliga och snabba flygare och kan komma upp i en hastighet av över 80 km/h. På grund av sin speciella drift att återvända till hemorten har de sedan urminnes tider använts till att förmedla budskap. Till skillnad från människan, som är beroende av kronometer och sextant för att kunna navigera, registrerar en brevduva jordens magnetfält och solens position och vet med detta som grund nästan ögonblickligen i vilken riktning den skall flyga, även om den släpps i främmande omgivningar hundratals kilometer från duvslaget. Den tar automatiskt solens rörelse över himlen med i beräkningen, så att den inte kommer ur kurs.

Duvan har starka vingar och kan flyga långa sträckor i sitt sökande efter föda, och den är snabb nog att kunna undfly de flesta av sina fiender. (Ps 55:6–8) Samtidigt är den ganska tillitsfull när det gäller människor och låter sig förhållandevis lätt fångas med fällor eller nät. Det avfälliga Efraim, som så dåraktigt satte sin förtröstan till Egypten och senare till Assyrien, liknades därför vid en ”lättrogen duva” som lät sig fångas i ett nät. (Hos 7:11, 12) När Jesus varnade sina lärjungar för varglika motståndare, gav han dem rådet att vara ”oskyldiga som duvor” och ”försiktiga som ormar”. (Mt 10:16)

När Jesus blev döpt och därefter smord med Guds heliga ande, kom anden ner över honom ”i kroppslig gestalt lik en duva”. När den sänkte sig ner över Jesus, påminde det kanske om hur en duva slår med vingarna innan den sätter sig. (Lu 3:22; Mt 3:16; Mk 1:10; Joh 1:32–34) Detta var en passande bild med tanke på att duvan ofta förknippas med oskuld. (Mt 10:16)

Offerdjur. Duvor användes som offerdjur, något som man bland annat kan förstå av att de som bedrev affärsverksamhet i Jerusalems tempel sålde duvor. Det är möjligt att ordet ”duvor” (grek.: peristerạs) här står för de ”turturduvor” eller ”ungduvor” som nämns i den mosaiska lagen. (Mk 11:15; Joh 2:14–16)

Turturduvor och unga duvor (ordagr.: ”duvans söner”) kunde frambäras som brännoffer. (3Mo 1:14) De som var fattiga och inte hade råd att frambära ett tacklamm eller en honkilling som skuldoffer kunde frambära två duvor. (3Mo 5:5–7) När en kvinna skulle rena sig efter en förlossning, skulle hon frambära en ungbagge tillsammans med en ung duva (eller en turturduva) som syndoffer, men om hon inte hade råd med en ungbagge kunde två duvor godtas (3Mo 12:6–8) (som fallet var med Maria när hon renade sig efter Jesu födelse; Lu 2:22–24). Den som hade haft en flytning och sedan blivit ren igen skulle frambära antingen två unga duvor eller två turturduvor som reningsoffer. (3Mo 15:13, 14, 28, 29) Det var också ett sådant offer som krävdes när en nasir skulle renas. (4Mo 6:10)

Många judiska familjer hade utan tvivel egna duvor, men orden: ”om han nu inte har medel till två turturduvor eller två unga duvor” visar att många köpte de duvor som de skulle frambära som offer. (3Mo 5:11)

Man tror att det hebreiska ordet gōzạl, som nämns tillsammans med turturduvan i berättelsen om det offer Abraham frambar när Jehova slöt ett förbund med honom, betyder ”ungduva” (1Mo 15:9, 18), eftersom unga duvor alltid nämns i förbindelse med turturduvor i de offer som föreskrevs i den lag som senare gavs till Israel. Samma hebreiska ord (i plural) återges med ”just flygfärdiga ungar” i 5 Moseboken 32:11. Noas offer omfattade utan tvivel också en duva, eftersom han offrade ”några av ... alla de rena flygande skapelserna”. (1Mo 8:20)

Det var mycket praktiskt att lagen tillät judarna att välja mellan unga duvor och turturduvor som offer. Turturduvan är en flyttfågel och lämnade Israel under vintern, medan andra arter är stannfåglar och var tillgängliga året om.