Bli bekant med Guanacon — den snabbfotade patagoniern
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Chile
BILEN tar försiktigt en kurva på grusvägen som går längs stränderna av sjöarna i södra Anderna. Plötsligt pekar ett av barnen i bilen på något och ropar ivrigt: ”Guanaco!” Alla tittar åt det hållet, en punkt ungefär halvvägs uppåt den skogklädda bergssidan. Man sträcker på halsen, spärrar upp ögonen och får som lön för mödan syn på en grupp orangegula prickar i rad. Mitt i det livliga prat som följer hörs en röst över de andras.
”Men vad är en guanaco för något? Jag kunde inte se någonting!”
Alla tittar på lille Johnny. ”Det är sant”, säger Susan, ”vi glömmer ju vår gäst från norr. Han har aldrig sett en guanaco. Men fråga farfar, Johnny. Han vet allt om dem. Han brukade jaga dem.”
”Ja”, avbryter Billy, ”och berätta för oss hur indianerna brukade jaga dem också, farfar.”
Den gamle mannen skrattar och säger: ”Lugna er litet. En sak i sänder. Kanske Johnny skulle vilja titta litet närmare på en guanaco först.”
”Men hur skall det gå till?” frågar Susan. ”Vi kan aldrig hinna upp någon. Du har ju sagt att inte ens en bra häst kan hinna ifatt en guanaco.”
”Det är sant, Susan, men då talade jag inte om en tam guanaco. Nu råkar det vara så att på nästa gård, eller estancia, som vi säger här, har de en guanaco som husdjur. Den som äger gården är en god vän till mig, och jag är säker på att han skulle bli mycket glad åt att få visa oss den. Har ni lust att fara dit?”
”Ja, ja, det gör vi”, kom det i korus från de tre barnen.
Hemmastadd i Patagonien
De fortsätter färden, och Johnny börjar titta litet närmare på det ovanliga landskapet. Får betar på vida, guldgula betesmarker med förkrympta, vindpinade träd här och var. I vassfyllda pölar simmar små ankor och vildgäss. Tidigare på dagen hade han sett graciösa vita svanar med svarta halsar. Gröna, papegojliknande fåglar hade han sett flyga omkring i ett skogsområde efter vägen, och han hade till och med sett skära flamingoer. Innan han kom till denna den sydligaste delen av Chile, trodde han att det bara var snö och jöklar och blåst där. Men vilken överraskning!
Nu har farfar vikit av från vägen in på en avtagsväg med häck på båda sidor, som leder till estanciaägarens boningshus.
”Var det här du jagade guanacoer?” frågar Johnny.
”Nej”, svarar farfar. ”Det var i närheten av Rio Santa Cruz i Argentina. Du förstår, guanacon finns i hela Patagonien. Geografiskt sett är Patagonien en del av Sydamerika från Rio Negro i Argentina söderut till Magellans sund. Den del som ligger väster om Anderna tillhör Chile, och där finns många sjöar och fjordar. Den del som ligger öster om Anderna tillhör Argentina och består av platåer, genomskurna av djupa raviner, böljande slätter, på sina håll steril jordmån med bara låga buskar och törnsnår och på andra håll bara grus och lera. Guanacon klarar sig ändå bra i dessa ganska ogästvänliga trakter. Men nu är vi framme, och där bakom inhägnaden har vi guanacon.”
”Ett underligt djur”
Innan farfar hunnit stänga bildörren, har de tre ungdomarna redan krupit igenom stängslet och börjat bekanta sig med sin nye vän. ”Titta, han är inte alls rädd för oss!” ropar Billy.
”Nej”, svarar farfar och kommer efter dem, ”han är mycket tam. De som strövar omkring i frihet är mycket mera på sin vakt när de ser en människa. Det händer att de kan låta en man till fots eller till häst komma ganska nära, medan de hela tiden stirrar nyfiket, innan de till sist sätter av i språng. Man har sagt mig att i mycket kallt väder kan en människa gå ibland dem nästan utan att de lägger märke till det. Ungdjuren är det naturligtvis lättare att nalkas, när de är skilda från de äldre. Man har till och med sett dem galoppera omkring med en grupp män till häst.”
Medan Johnny lyssnade till den gamle mannen, försökte han pränta in i minnet precis hur guanacon såg ut, så att han skulle kunna tala om det för sin syster när han kom hem. Han såg att guanacon egentligen inte alls var orangegul. Hans päls hade en honungsbrun färg, med vitt längs benens insidor, under buken och uppöver strupen. På ryggen och sidorna var han ullig som ett får, men på halsen och benen hade han mera rakt hår. Han hade en lustig liten svans som liknade en solfjäder och pekade rätt upp när han skuttade i väg. Öronen stod rätt upp, och han hade vackra, bruna ögon. ”Du är sannerligen olik alla andra djur jag har sett!” tänker Johnny högt.
”Det är sant”, skrockar farfar. ”Det var en som beskrev honom så här: ’Du är ett underligt djur. Du gnäggar som en häst, har ull som ett får, hals som en kamel och fötter som en hjort.’”
”Det var en rätt bra beskrivning, tycker jag”, skrattar pojken. ”Han har sannerligen en lång hals.”
Ja, det håller farfar med om. ”Och den långa halsen gör att han får bra utsikt. När han står på en klippspets, kan han se ut över hela omgivningen. Det är därför, och också på grund av den väldiga fart han når upp till, som det är så svårt att fånga honom. Även om han kan låta en ryttare komma ganska nära sig, så är han med några få språng utom räckhåll även för den snabbaste häst.”
Vid det här laget har estanciaägaren, herr Gomez, sällat sig till gruppen. ”Det är riktigt, och också de unga guanacoerna kan hålla jämna steg med de äldre”, fyller han i. ”Och en egendomlig syn är det när en grupp guanacoer springer nedför en kulle. Varje gång framfötterna tar mark når huvudena ända ned till jorden!”
Plötsligt skriker Susan till, och när alla vänder sig får de se henne kravla på alla fyra. ”Han knuffade mig”, säger hon jämrande och pekar på guanacon.
”Ha, ha, ha!” skrattar farfar. ”Du måste hålla ett öga på honom, Susan. Det där är ett av hans favorittrick.”
”Ja”, tillägger herr Gomez, ”hur många gånger har inte den där gynnaren knuffat omkull mig! Se upp! Här kommer han igen.”
Det tycktes som om han nu siktade på Billy, för han galopperade upp mot honom, böjde huvudet bakåt och knuffade honom rätt i ryggen med sitt bröst. Men Billy bara skrattar och försöker hålla balansen. ”Tänker han försöka slåss med oss?” undrar han.
”Nej då, han vill nog bara leka, skulle jag tro”, svarar herr Gomez. ”Fast när hannarna slåss, så drabbar de samman bröst mot bröst på det där sättet. Men de sparkas också med framfötterna och till och med biter motståndaren i halsen. Fastän nackskinnet är mycket tjockt, så har de flesta äldre bockarna djupa ärr från utståndna strider. Å, visst ja, det är bäst att varna er för en annan ful vana som guanacon har. Han spottar liksom kamelen. Och jag kan säga er av egen erfarenhet att han är mycket träffsäker!”
”O, fy då, jag hoppas att han inte väljer oss som måltavla”, säger Susan. ”Men, farfar, du lovade att berätta för oss hur du jagade guanacoer.”
”Ja, just det”, säger Johnny. ”Om de är så snabba, hur kunde du då komma i närheten av dem?”
”Nåväl, barn, låt mig bara slå mig ner här på stenen, så skall jag berätta för er.”
En guanacojakt på tehuelchevis
Efter en paus fortsätter farfar. ”Ibland jagade man guanacon med gevär precis som man jagade annat vilt, men de flesta jägarna föredrog den gamla metoden med ’bolan’.”
”Vad är det för något?” undrar Johnny.
”Det vet jag”, svarar Billy. ”Det är något som indianerna använde. Inte sant, farfar?”
”Jo då, Billy, du har rätt. Du förstår, Johnny, för många år sedan fanns det ett talrikt folk som kallades ’tehuelcher’ som bebodde Patagonien. De var inga åkerbrukare utan levde på jakt. Fördenskull var de nomader, dvs. de flyttade från plats till plats för att följa guanacohjordarna. De var skickliga ryttare, men som vi redan har konstaterat, var det ingen svårighet för guanacon att springa ifrån en häst. De använde snabba hundar i jakten också, men hur de lyckades i jakten berodde huvudsakligen på deras skicklighet i att hantera bolan. Detta redskap består av tre läderremmar, sammanknutna i ena änden, och med en kula överklädd med skinn i var och en av de fria ändarna. Kulan kan bestå av en rund sten eller en metallklump. Jägaren fattade om en kula med handen och svängde de två fria ändarna över huvudet och skickade i väg bolan mot det flyende djurets nacke. När guanacon träffades, började den naturligtvis hoppa och stegra sig och försöka få av sig den snärjande remmen. På så sätt snärjde den in benen i de andra remmarna, och jägaren kunde då komma den tillräckligt nära.”
”Men jag kan fortfarande inte förstå hur de kunde komma tillräckligt nära för att komma åt att kasta bolan”, avbryter Johnny.
”Jo, du förstår, tehuelcherna jagade inte ensamma utan i stora skaror. De red ut två och två och spred sig i olika riktningar för att bilda en stor cirkel, allt medan de tände signaleldar. Djuren sprang givetvis undan för männen och eldarna. När cirkeln slöts och drogs ihop, kunde ryttarna lätt slunga bolan mot djurets hals. En ryttare stannade efter för att slakta djuret, medan den andre red vidare för att fånga ett annat. Ibland jagade de på det sättet samtidigt som de flyttade sitt läger. Då utgjorde kvinnor och barn, som förflyttade sig mera långsamt, basen, och männen spred ut sig solfjäderformigt och bildade en halvcirkel som fångade in allt i dess väg mil efter mil.”
”Det måste ha blivit mycket guanacokött på matsedeln för dem!” kommenterar Susan.
”Inte så mycket som du kanske tror. Även om de åt sådant kött, så föredrog de ändå strutsen, eftersom den har fetare kött. Men de utnyttjade guanacon på många andra sätt. Deras tält, eller toldos, var gjorda av skinnen från vuxna djur; de unga, eller rentav ofödda, djurens skinn användes till pälsar. Det tjocka, kraftiga nackskinnet användes till att göra lassoer, läderremmar, tyglar osv. Senorna i bakdelen användes till tråd. Av höftbenet gjorde man ett slags musikinstrument. Ullen användes till att göra sängbolster av. Ja, till och med den lilla sten som man fann i djurets mage använde man. Den värderades högt för sina medicinska egenskaper.”
Alltjämt omtyckt
”Men, jag trodde att det inte fanns några tehuelcher längre”, kommer Johnnys inpass här. ”Varför jagade då andra folk guanacoer?”
”För att skinnen alltjämt värderades högt. En guanacopäls är det bästa som finns att hålla sig varm med under en kall natt i Patagonien, utomhus liksom inne. Pälsarna är dessutom mycket vackra. Många husmödrar visar med stolthet på sina fina sängöverkast av silkeslena guanacohudar. Eftersom endast skinn av nyfödda kunde användas till dessa, jagade man unga guanacoer, fyra, fem dagar gamla. Efter den tiden börjar deras hud bli ullig.”
”Gjorde ni som indianerna, spred er i en cirkel när ni jagade dem?” frågar Johnny.
”Nej, jag brukade för det mesta gå på jakt ensam, så jag försökte naturligtvis komma dem så nära som möjligt utan att bli upptäckt. De håller sig alltid på högre belägna marker, utom när det är mycket kallt. Eftersom de har den vanan att ha en särskild plats där de avlämnar sin spillning och söker sig till någon grop i närheten där de vältrar sig, så vet man att det finns en hjord i närheten, när man träffar på en sådan plats. Ofta är det så att det första djur man får syn på är det som står på vakt på någon utskjutande klippavsats. Med nästan hundraprocentig säkerhet finns en liten hjord av hans honor och ungar alldeles bakom honom. När han får syn på inkräktaren gnäggar han, och alla skärper vaksamheten. Springer han, så springer alla de andra; i allmänhet bär det i väg upp mot högre höjder. Om några blir på efterkälken, knuffar han på dem och spottar på dem.”
”Hur kunde du fånga dem då, om de började springa?” frågade Susan.
”De rör sig i allmänhet i en stor cirkel, när de blir förföljda, och återvänder slutligen till utgångspunkten. Jägaren försöker då genskjuta dem, i stället för att förfölja dem. Men även i det fallet behövde man ha en snabb, utvilad häst. Jag använde för det mesta sju hästar. En för var dag.”
”De är inte bara snabba”, tillägger herr Gomez, ”utan de är också mycket knepiga när det gäller att skydda de unga då de blir förföljda. De kan plötsligt packa ihop sig och springa tätt tillsammans en stund, sedan sprider de ut sig igen; men sedan de spritt sig syns inga unga djur till. Medan de sprang tätt tillsammans, lyckades de gömma sina små i högt gräs, i en håla eller bakom något lämpligt buskage. Mången jägare har gått miste om sitt byte på det sättet.”
”Finns det många guanacoer kvar?” frågar Billy.
”För hundra år sedan kunde man iaktta hjordar på uppåt hundra djur. Men sedan dess har deras antal minskat avsevärt. De har inte bara fallit offer för människan utan också för puman, för sjukdomar och sträng kyla. Regeringen i Chile har nu förbjudit guanacojakt, för att söka förhindra att de blir utrotade.
Men nu, barn, tror jag vi måste ge oss i väg, om vi skall hinna hem innan det blir mörkt. Säg adjö åt herr Gomez nu.”
Motvilligt tar barnen avsked av herr Gomez och hans fascinerande favoritdjur. När de far längs den häckkantade vägen från gården, sitter alla tre vända bakåt för att få en sista ordentlig blick på sin nya bekantskap — Patagoniens guanaco.