Den mångsidiga sagopalmen
FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I PAPUA
DET var varmt och fuktigt, och vid infödingarnas marknadsplats rådde den vanliga obesvärade stämningen. Folk anlände tidigt från byarna längs kusten och inåt landet. Försäljarna satt på gräset bredvid sina varor, tuggade betelnötter och tog tillfället i akt att talas vid om händelser på platsen.
Jag lade märke till att många sålde stora stycken av ett brunfärgat ämne, som köparna ivrigt sökte efter. Jag vände mig till Laea, min infödde följeslagare, och frågade vad detta var.
”Det där är vår huvudsakliga föda”, svarade han. ”På vårt språk kallar vi det ’poi’, men på engelska kallas det vanligen ’sago’.”
Vid närmare undersökning fann jag att det var brunt på utsidan bara därför att det hade torkat i solen; inuti hade det en gräddliknande färg.
”Vi framställer det av märgen i sagopalmernas stammar, som växer i överflöd i träskområdena här i området kring Papuabukten”, fortsatte Laea och bröt av en liten bit och knådade den mellan fingrarna.
”Hur ser de där palmerna ut?” frågade jag.
”Ja, trädet når en höjd på uppemot nio meter på ungefär femton år”, förklarade han. ”Stammen är väldigt tjock, och just innan växten når sin mognad är den fullproppad med stärkelse. Det är då som vi fäller palmen och tar bort det träiga skalet, som är ungefär en tum tjockt, och på det sättet friläggs den mjuka stärkelsemärgen. Den här märgen mals till mjöl. Mjölet måste sedan tvättas flera gånger och siktas. Stärkelsen passerar genom sikten, men de tradiga fibrerna skils bort.”
”Hur mycket mjöl kan ni göra av en palm?” frågade jag med växande intresse.
”En del palmer kan ge från 125 och upp till 150 kilo”, svarade han. ”Men om vi väntar för länge innan vi fäller trädet, går all den här stärkelsemärgen över till frukten som utvecklas, och så lämnas stammen kvar som ett tomt och ihåligt skal, som sedan dör.”
Jag var mycket intresserad av att få veta hur de lagade till sin sago, så jag bad Laea att förklara det för mig. ”Följ med till mitt hem”, sade han, ”min hustru håller säkert på att laga till något av det för vår kvällsmåltid.”
Tillagningssätt
Laeas hus var prydligt gjort av material från buschen och byggt på pålar ungefär två meter ovan marken. Längs ena sidan av huset var en liten veranda byggd, mot vilken två sovrum vette. Hans hustrus namn var Meta. Hon satt med korslagda ben i köket framför en liten härd där en eld brann. Köket var en särskild byggnad, som var förenad med boningshuset genom en upphöjd landgång. Hon hade ett stort stycke sago, sådan som jag hade sett på marknaden, och med sin högra hand arbetade hon in mjölet i ett långt palmblad, som hon höll i sin vänstra hand.
”Meta, John är intresserad av att få veta hur du lagar till sagon åt oss. Skulle du vilja förklara det för honom?” bad Laea med ett brett leende.
”Ja visst”, svarade hon. ”Att slå in den i ett blad och rosta den i elden, som jag gör nu, är det snabbaste och bästa sättet, för det är så lätt att ta med, när vi går ut i trädgården eller ut och fiskar. Ibland blandar jag i kokos; då kallar vi det ’La’a Poi’.”
”Jag tycker bäst om ’A’i Poi’”, avbröt Laea. ”Så kallar vi det när skaldjur rostas tillsammans med sagon. Ibland kokar vi det tillsammans med sötpotatis, taro eller bananer, och hela familjen tycker väldigt mycket om det.”
”Var så god, smaka litet av det här. Det är färdigt att äta nu”, sade Meta och bröt av ett stycke och räckte det till mig.
Det var mjukt, poröst och ganska angenämt i smaken.
”Nu är du verkligen en papuan”, skrattade de.
Andra användningsområden
”Sagopalmen är väldigt användbar för oss på andra sätt”, framhöll Laea. ”Det här vävda materialet, som jag har använt på väggarna till mitt hus, är till exempel gjort av sagopalmens grenar.”
När jag tittade närmare på det, såg jag att ett intressant mönster hade vävts in i varje våd.
”Vi drar av det hårda lagret från palmgrenen, och sedan väver vi tillsammans remsorna, som du ser här.”
”Hur lång tid tar det att göra en sådan här vad?”
”En stor våd, kanske två meter bred och två och en halv meter lång, skulle kräva en dag till att hugga grenarna, skala dem och sedan väva remsorna för hand. Men nu tillverkar man vävstolar, som gör det möjligt att väva ungefär fem gånger så mycket som för hand. En del av byfolket här använder detta material, ’sero’, som vi kallar det, som väggar inuti sina hus.”
Laea riktade därpå min uppmärksamhet på det flätade taket på grannhuset. ”Det där är ett annat sätt vi använder sagopalmen på”, sade han. ”Vi viker bladen över ett bambuspö och lägger dem på taket. Det ger ett regntätt tak, som också håller våra hus svala inuti, även när solen är mycket het. Ibland kan någon bygga väggarna och taket till sitt hus helt och hållet av sagopalmens blad.”
”Till och med golvläggningen i våra hus kan göras av det hårda, träiga skalet från sagopalmstammen”, fortsatte Laea. ”Så du kan förstå att den är användbar för oss på många sätt.”
Meta avbröt oss, och vi tittade oss omkring och fick se henne stå i dörröppningen iförd en fiberkjol i klar färg.
”Tycker du om min kjol?” frågade hon.
”Det gör jag verkligen”, svarade jag.
”De flesta kallar det en gräskjol”, förklarade hon. ”Men också den här har jag gjort av sagopalmblad. Vi plockar unga blad, torkar dem och river dem sedan i remsor och färgar dem i olika färger. Slutligen knyter vi samman dem, så att det bildas en kjol.”
När jag frågade Laea om dessa brunfärgade stycken som såldes på marknaden den morgonen, insåg jag inte att de var förbundna med en så fascinerande historia och inte heller att detta vänliga folks liv var så nära förbundet med deras mångsidiga sagopalm.