Det geologiska tidsschemat en hypotetisk byggnad
VETENSKAPEN geologi har bidragit till människans kunskap om sitt hem, jorden. Tack vare skickliga geologers arbete har vi fått veta en hel del om vår planets sammansättning.
Men överlämnade kristna, som genom bevisens mångfald blivit övertygade om att den heliga bibeln i sanning är Guds ord, har lagt märke till påtagliga oöverensstämmelser mellan geologin och skapelseberättelsen i Första Moseboken. De har fäst sig vid att geologer tvärsäkert påstår att det har funnits organiskt liv här på jorden i hundratals millioner år. Skillnaden är ju ofantlig mellan dessa påståenden och den Heliga skrifts vittnesbörd att det har funnits liv här, inte i hundratals millioner år, utan på sin höjd i tiotusentals år. (1 Mos. 1:20—28; 2:1—3; Hebr. 4:1—11) Hur förhåller det sig då med dessa påståenden som de flesta geologer nu för tiden kommer med? Har skapelseberättelsen i Första Moseboken blivit vederlagd? Låt oss se.
Geologerna har indelat de bergarter som jordskorpan består av i tre huvudklasser: 1) eruptiva, 2) sedimentära och 3) metamorfa.
De eruptiva bergarterna har bildats genom stelning av smältor och utgör huvudstommen i jordskorpan. Därför kallar man dem för ”primära”. Granit är ett exempel på en sådan bergart.
De sedimentära bergarterna har uppkommit senare och bildats antingen genom avlagring av fasta partiklar från äldre bergarter eller genom att det har skett en kemisk utfällning av lösta vittringsprodukter från äldre bergarter. De förekommer i på varandra liggande lager och successivt avsatta skikt. Även om dessa lager kan uppnå en avsevärd mäktighet, representerar de endast ett grunt skikt ovanpå jordskorpans eruptiva och metamorfa huvudmassa.
Metamorfa bergarter har omvandlats från tidigare eruptiva eller sedimentära bergarter genom inverkan av värme, tryck och flyktiga ämnen. Ett exempel på sådan metamorfos är marmor, som från början varit vanlig kalksten.
Det geologiska tidsschemat
De sedimentära bergarterna i synnerhet innehåller rikligt med fossil. Därför uppstår helt naturligt den frågan: Hur och när uppkom alla dessa sedimentära bergarter med sina ymniga fossilmängder?
I sin strävan att besvara denna fråga har geologerna skapat en hypotetisk byggnad, ett system som är känt under beteckningen ”det geologiska tidsschemat”. Man finner den i form av en tabell i geologiläroböcker. Den indelar livets förmodade utveckling på jorden i fyra huvudskeden, eror: 1) prekambrium, 2) paleozoikum (jordens forntid), 3) mesozoikum (jordens medeltid) och 4) kenozoikum (nyare tiden). Dessa eror är i sin tur indelade i tolv perioder, och dessa slutligen är indelade i epoker. En tidsskala är ansluten till denna tabell med tidsuppgifter som uppgår till tusentals millioner år.
Stämmer det att om någon kunde gräva sig ned genom jordskorpan, så skulle han finna bergartslagren i den ordningsföljden? Kan man lita på de tidsuppgifter som tillskrivs de olika livsformerna?
Aktualismen en grundval
Vid närmare granskning framgår tydligt att ovannämnda geologiska tidsschema har byggts upp på två andra teorier som grundpelare, nämligen aktualismen eller den uniformistiska åskådningen samt läran om den organiska evolutionen.
Vad menas med aktualismen? Dess grundläggande lära är att ”det närvarande är nyckeln till det förflutna” eller med andra ord att de geologiska processerna alltid har försiggått likformigt. Genom att avläsa det nutida skeendet i haven och på jorden menar sålunda geologerna att de kan sluta sig till vad som har ägt rum i det förflutna.
Teorin dök upp på 1700-talet men blev inte allmänt omfattad förrän sir Charles Lyell publicerade sitt verk Principles of Geology (1830—1833). Genom att utveckla den här idén banade Lyell väg för åsikten att alla sedimentära bergarter avlagrats genom ytterst långsamma processer, såsom när regnet sköljer med sig löst grus från ett berg ned i en flod, varpå floden forslar detta sediment ut i havet. Vi får veta att havsbäckenet kommer att fyllas igen, varvid vattnet tvingas upp över tidigare landområden. Sedan börjar processen om på nytt. Sålunda har kontinenterna gungat upp och ned under oräkneliga tidsåldrar.
På så sätt menar aktualismen att den kan förklara de ofta tusentals meter tjocka sedimentlagren som omger jordens urbergsmassa. Naturligtvis skulle en sådan process kräva tusentals millioner år.
Evolutionsteorin inblandad
Det är intressant att lägga märke till att kort efter det att Lyell publicerade den ovannämnda boken, utkom Charles Darwins Om arternas uppkomst. Han tog fasta på den nyfödda geologiska teorin som den länge eftersökta förklaringen till hans idé om organisk evolution genom naturligt urval och de bäst rustades större chans att överleva.
Vad Darwin behövde, det erbjöd aktualismen — obegränsade tidrymder. Don L. Eicher berör den saken i sin bok Geologic Time och säger: ”Lyells vidsträckta inflytande beredde marken för de ständiga framgångarna under 1800-talet, däribland Charles Darwins, vars idéer om livets gradvisa utveckling inte skulle ha kunnat slå väl ut i avsaknad av de ofantliga tidrymdernas intellektuella grundstomme.”
Geologerna fick sedan för vana att redogöra för sina upptäckter i evolutionistiska termer. Avlagringar med fossil av ”enkla” organismer ansågs äldre än de som innehöll mera komplicerade. Med aktualismen och evolutionsläran som de båda viktigaste stödjepelarna konstruerades alltså ”det geologiska tidsschemat”.
Sanningen om ”det geologiska tidsschemat”
När geologistuderande konfronteras med denna tabell, kanske de tar för givet att de olika skikten i berggrunden det ena efter det andra verkligen följer denna exakta ordning. Men förhåller det sig så?
Lägg märke till vad den amerikanske geologen T. C. Chamberlain har att säga om den saken: ”Det går inte att fortsätta direkt ned genom hela serien av sedimentära berglager. ... Hela lagerserien får man fram endast genom att sammanställa dessa data som man samlat från alla länder, och inte ens då detta har skett kan man få fram en absolut komplett serie. Det har i varje fall inte hänt ännu.”
Ytterligare en iakttagelse om att det inte finns något verkligt ”bergens vittnesbörd” i den föregivna ordningen är följande medgivande ur verket Introduction to Geology (1958; sid. 11) av H. E. Brown, V. E. Monnett och J. W. Stovall:
”Vilken arbetsmetod geologen än använder, måste han göra sig underrättad om följande fakta. ... Det finns inget ställe på jorden där det existerar ett fullständigt bergens vittnesbörd. En del områden har varit utsatta för sedimentavlagring under milliontals år, under det att andra trakter har varit föremål för nedbrytande krafter i naturen under motsvarande tidsperioder. För att kunna rekonstruera jordens historia måste man ta en upplysning här och en där från tusentals platser i hela världen och sedan knåpa ihop dem. Resultatet kommer i bästa fall att bli endast en mycket ofullständig redogörelse. Om vi jämför en fullständig historia över jorden med ett lexikon på trettio band, så kan vi sällan hoppas finna ens ett enda komplett band i ett givet område. Det totala geologiska bidraget från en viss trakt blir stundom endast några kapitel, kanske bara en eller annan paragraf. Ja, vi hänvisas ofta till att studera glest utspridda smulor av information som är så små att man nästan hellre borde jämföra dem med ett par ord eller bokstäver.”
Med andra ord: hela det geologiska tidsschemat med sina ståtliga eror, perioder och epoker är ingenting annat än gissningar, en hypotetisk byggnad. Det finns inget ställe på jorden där det existerar någon sådan lagerserie av bergarter.
Nyligen behandlade professorn i geologi Richard M. Pearl detta ämne på sidan 14 i sin bok 1001 Questions Answered About Earth Science (1969) så här: ”Det geologiska vittnesbördet i vilket område det vara må är alltså uppenbarligen långt ifrån fullständigt. Den som först insåg detta var Charles Darwin, som i sin klassiska bok ’Om arternas uppkomst’ gav uttryck åt sin tro på att luckorna eller avbrotten representerar längre geologisk tid än lagren gör.”
Upp och nedvända lager
Men inte bara det. Geologer har ofta funnit berglager som ligger ovanpå varandra i fel ordning, dvs. ett lager med fossil av enkla organismer ligger ovanpå ett annat som innehåller mera komplicerade.
Byron C. Nelson omnämner i sin bok The Deluge Story in Stone ett område som omfattar delar av Montana, Alberta och British Columbia, gott och väl 18.000 kvadratkilometer, där prekambriska bergarter (sägs ha bildats för över tusen millioner år sedan) ligger ovanför avlagringar från kritperioden (som förmodas vara yngre än 250 millioner år).
Är det närvarande en nyckel till det förflutna?
Om vi undersöker en av pelarna till det geologiska tidsschemats hypotetiska byggnad, nämligen aktualismen med dess lära att ”det närvarande är nyckeln till det förflutna”, då stöter vi också här på allvarliga problem.
Man skulle kunna anta att det vore en enkel sak att mäta den årliga hastigheten av sedimentbildningen i vår tid och därpå räkna ut hur lång tid det skulle ta att avsätta de sedimentära berglager av varierande mäktighet som vi finner på jorden. Men denna metod företer många svårigheter.
Principles of Geology, en modern lärobok av Gilluly, Waters och Woodford, belyser det här problemet på sidan 111. Författarna talar där om ett 150 meter tjockt kritlager i Parisbäckenet och fortsätter: ”Kritskikten består av skelett från mycket små djur och växter. Liknande lager avsätts i våra dagar med så ringa hastighet att det är omöjligt att göra exakta mätningar — säkert inte mer än några millimeter per århundrade och troligen betydligt mindre.”
För att ytterligare komplicera det hela varierar avlagringshastigheten i hög grad på olika platser, och få har uppmätts med någon exakthet. Vad beträffar tanken att komma fram till ett årsmedeltal, påpekar samma publikation att ”det kan endast bli fråga om gissningar”.
Det finns också ett annat problem. Det slags sediment som avsätts i våra dagar liknar inte något som man finner i bergartslagren. Den bemärkte geologen Archibald Geikie kommenterade detta i sin bok Textbook of Geology på följande sätt: ”Vi känner de viktigaste egenskaperna som utmärker de ansamlingar som nu bildas på de djupare belägna delarna av havsbottnen. Så vitt vi vet har de inga motsvarigheter bland formationerna i jordskorpan.”
Hur förhåller det sig med de imponerande tidrymder som geologerna anger på sitt tidsschema och som grundar sig på sönderfallshastigheten hos de radioaktiva grundämnen som man finner i vissa bergarter? Utgivarna av denna tidskrift har ofta påpekat att åldersbestämning förmedelst metoder grundade på radioaktivt sönderfall inrymmer en del osäkra faktorer. En av svårigheterna med att tidsbestämma bergartslager genom denna metod nämner Henry Faul i sin bok Ages of Rocks, Planets, and Stars: ”Bergarter som lämpar sig för åldersbestämning och som samtidigt i tillförlitlig grad kan sättas i korrelation till lagerserien är mycket sällsynta.”
Geologerna har verkligen visat sig ha kommit sorgligt till korta, när det gäller deras tidsbestämningar som är grundade på aktualism och evolution. Långt ifrån att de nuvarande geologiska processerna skulle vara en nyckel till det förflutna, ”har de inga motsvarigheter” i jordens sedimentformationer. Ja, de kan inte ens mätas med någon noggrannhet. Dessutom finner man ofta bergartslager ”upp och nedvända”, och ”avbrotten representerar längre geologisk tid än lagren gör”.
Hur har de då kommit till, dessa väldiga formationer av sedimentära bergarter med sina oräkneliga fossil?
Hastigt avsatta lager
När vi söker efter svaret, är det intressant att observera att bergartslagren bokstavligen vimlar av fossil som tydligt vittnar om att det har skett en hastig avlagring.
Den skotske geologen Hugh Miller har gjort ingående undersökningar av en bergart som är känd under namnet ”old red sandstone” (utmärker en del av ”devonperioden” i det geologiska tidsschemat). Miller lade särskilt märke till dess ymnighet av fossila fiskar och de egendomliga ställningar vari man påträffar dem inneslutna i klippan. Vilken slutsats kom han till beträffande hur de hamnade där?
På sidorna 221 och 222 i The Old Red Sandstone svarar Miller: ”Vid denna period i vår historia inträffade något slags fruktansvärd katastrof. Den medförde plötslig undergång för fisken inom ett område av så där ett par hundra kilometer från den ena änden till den andra. ... De otaliga tillvarosformerna förintades ögonblickligen.”
Skickliga geologer har dragit liknande slutsatser beträffande alla sedimentära bergarter över huvud taget. Den brittiske geologen sir Henry Howorth påpekade i The Glacial Nightmare and the Flood att ”naturen har stundom handlat med ofantlig kraft och snabbhet. ... Bergartslagren vimlar av belägg för våldsamma och plötsliga rubbningar i stor skala.”
Man har iakttagit vittnesbörd om katastrofer inte bara i de sedimentära bergarterna utan också i de lösa avlagringarna på jordytan. Gång på gång har forskare och andra förundrat sig över att finna väldiga flyttblock ligga ovanpå marken på långt avstånd från sina ursprungsplatser. Somliga av dessa stora stenar, kallade ”erratiska block”, väger tusentals ton och har av allt att döma tillryggalagt hundratals kilometer för att komma dit där de befinner sig.
Moderna geologer, som följer den aktualistiska linjen, säger vanligen att de blivit ditförda ovanpå väldiga glaciärer under långvariga istider under den så kallade pleistocenepoken. De gör gällande att när glaciärerna smälte, lämnade de kvar flyttblocken där vi nu finner dem.
Men det finns mycket att ta hänsyn till som visar att den här teorin är oantaglig. Ett problem är att glaciärerna förflyttar sig endast tack vare tyngdkraften och därför rör sig från högre nivåer och nedåt. Ofta påträffar man emellertid de erratiska blocken på nivåer som ligger hundratals och tusentals meter högre än deras ursprungsplatser. För att ta bara ett exempel finner vi på toppen av Mount Washington flyttblock av grå gnejs (en metamorf bergart), vilka uppenbarligen transporterats dit från en ursprungsplats som ligger ”cirka tusen meter under den nivå där de numera befinner sig”.
Överensstämmelse mellan geologin och Första Moseboken
Nu har emellertid bibelforskare ofta funnit att den Heliga skrift ger tillfredsställande lösningar på problem som vetenskapliga teorier lämnat olösta. I kapitlen sex till och med åtta i Första Moseboken läser vi om en världsomfattande flod som medförde slutet på en av ondska präglad tidsålder. Men kan en sådan flod ha ägt de krafter som fordras för att rycka med sig de ofantliga flyttblocken och transportera dem dit där vi nu finner dem utströdda över jordytan? Kan den också förklara hur oräkneliga tusental av organismer, stora som små, som man har funnit i de fossilförande lagren, kunnat duka under i en sådan omfattning och så plötsligt få sin grav i det bergbildande materialet?
Ovannämnde sir Henry Howorth observerade att i Sibirien i hela dess längd någonting åstadkommit att alla jordiska livsformer på en gång blivit bortsopade. Vad ansåg han orsaken vara?
I sin strävan att finna svaret skrev han i The Mammoth and the Flood: ”Vi söker en speciell orsak, något som kunde ha dödat djuren utan att därför behövt bryta sönder deras kroppar eller ens skada dem, ... något som både kunde ha dödat djuren och begravt dem, ... som kunde ha sopat ihop djur av olika arter och storlekar och blandat dem med träd och andra växtrester. Känner vi till någon orsak som vore i stånd till att uträtta något sådant förutom väldiga, framrusande vattenmassor? ... Vatten ... är den enda orsak jag känner till som skulle kunna utföra ett arbete som är jämförligt med det resultat vi ser i Sibirien.”
Hur väl överensstämmer inte detta med Jehova Guds inspirerade ord! Ja, hur exakt är inte bibeln, när den konstaterar: ”Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden. ... Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes.” — 1 Mos. 7:18, 19.
Geologi som är grundad på fakta i stället för gissningar stöder den bibliska skildringen. Därifrån får vi klara bevis för att jorden före floden överflödade av frodig vegetation och ett myllrande djurliv, vilka fick ett brått slut i de förintande vattenmassorna.
Men då geologiska läroböcker vill truga på oss en teoretisk tidskonstruktion som är grundad på aktualism och evolution, då får vi komma ihåg att fakta inte stöder en sådan hypotes. Tvärtom är luckorna ofantliga i ”bergens vittnesbörd”, de ”upp och nedvända lagren”, ”beläggen för våldsamma och plötsliga rubbningar i stor skala” samt förflyttningen av väldiga erratiska block långt bort från deras ursprungsplatser. Alla dessa företeelser avslöjar enstämmigt ”det geologiska tidsschemat” och visar vad det egentligen är — en hypotetisk byggnad som inte representerar sanningen.