Har ärftlighetsforskningen avslöjat livets hemlighet?
”VI HAR funnit livets hemlighet!” förklarade vetenskapsmannen Francis Crick inför en grupp kolleger vid Cambridge University år 1953. Han och hans medarbetare James Watson fick på grund av sina arbeten höga bifallsrop i den vetenskapliga världen. Hade de verkligen funnit livets hemlighet? Vad var det egentligen som de var så begeistrade över?
De hade konstruerat en modell som skulle förklara hur en molekyl DNA (deoxiribonukleinsyra) fungerar, när den styr kroppens uppbyggnad. Deras modell liknade en ”trappa” eller en stege, som bildade en dubbel helix eller spiral. Schematiskt representerade den DNA-molekylen i dess funktion av grundläggande faktor för dirigeringen av samspelet mellan andra kemiska ämnen i cellerna hos levande organismer. Man tror att DNA-molekylen spelar huvudrollen vid överföringen av de ärftliga egenskaperna från föräldrar till avkomma.
DNA finns huvudsakligen i cellkärnan. I denna stegliknande DNA-molekyl finns ”generna”. En gen är en del eller sektion av DNA-molekylen, som styr uppbyggnaden av en speciell ärftlig egenskap, till exempel hudens eller ögonens färg, formen hos någon del av ansiktet, ett personlighetsdrag osv.
I den modell som byggts av Watson och Crick är DNA-molekylen uppbyggd av två molekylkedjor, som virats om varandra, så att det bildats en dubbelspiral. Mellan de två kedjorna eller sidorna på ”stegen” finns något som liknar stegpinnar. Varje ”stegpinne” består av två kemiska baser, som kompletterar varandra. Dessa baser förenas vid mitten av ”stegpinnen” med hjälp av en svag vätebindning. Den ena kedjan blir därför som en ”spegelbild” till den andra.
Hur DNA styr kroppsdelarnas uppbyggnad
Låt oss anta att det i kroppen hos en levande organism blir nödvändigt att bygga upp en proteinmolekyl (en viktig byggnadssten). Vad händer då? Till att börja med förmedlas på något sätt detta behov av ett speciellt protein till en av kroppens celler (hos ett djur eller en växt). Till svar på denna begäran delar sig den rätta sektionen av cellens DNA-”stege” i två hälfter längs mitten av ”stegpinnarna”. Den ena hälften av denna stegliknande sektion skiljer sig nu från den andra hälften, precis som när man öppnar ett blixtlås, så att denna sektion (och endast denna sektion) av den långa DNA-molekylen nu liknar en stege som sågats itu längs mitten av stegpinnarna.
Detta tillstånd är bara temporärt, för de halva ”stegpinnarna” på den ena kedjan börjar genast dra till sig sina kompletterande kemiska baser från det omgivande materialet i kärnan. På så sätt bygger de åter upp den andra halvan av ”stegpinnarna” och bildar alltså en ny kedja som kallas ”messenger RNA” (ribonukleinsyra). ”Messenger RNA” kan översättas med ”informations-RNA”. Den kallas så därför att den måste lämna cellkärnan och föra med sig mönstret hos DNA, så att det rätta proteinet kan byggas upp.
Denna ”messenger RNA” ger sig därför i väg. De två ursprungliga DNA-kedjorna i kärnan förenar sig igen och bildar samma struktur som de hade från början, varigenom de kan sända ut mera ”messenger RNA”, när det längre fram kan behövas. RNA-kedjan beger sig nu utanför kärnan, där en kropp eller partikel i cellen, som kallas ”ribosom”, fäster sig vid kedjan och tycks ”läsa” den, som när man på en bandspelare spelar upp ord som finns inspelade på bandet. De rätta kemiska ämnena fogas nu till för att passa till de halva ”stegpinnarna” på ”messenger RNA”.
Vad har alltså skett hittills? ”Messenger RNA” har fört med sig informationen eller koden från DNA-molekylen, så att den kunde ”läsas” av ribosomen, och kemiska ämnen har fogats till enligt exakt samma mönster som i den ursprungliga DNA-molekylen. Med hjälp av ett annat slags RNA som kallas ”transfer RNA” samlar alltså denna ”messenger RNA” ihop ämnen som kallas ”aminosyror” för att bygga upp det speciella protein som det är fråga om. Proteinet frigörs sedan från ribosomen för att tjänstgöra som en byggnadssten i cellen.
På detta invecklade sätt syntetiseras således en proteinmolekyl med en kemisk uppbyggnad som dirigerats av DNA för att användas på ett visst ställe i den levande organismen. För att ta en annan liknelse kan vi tänka oss en läkare (DNA) på sin mottagning (i cellkärnan) som skriver ett recept och skickar det med ett bud (”messenger RNA”). När apotekaren (ribosomen) läser receptet, tar han de föreskrivna ämnena från sina hyllor och blandar ihop dem enligt receptets anvisningar. Medicinen (proteinet), som iordningställts på detta sätt, används för vissa ändamål i patientens kropp.
Dessa ting har vetenskapsmännen utforskat om dessa ytterst små strukturer, av vilka några inte ens kan ses under ett mikroskop. Deras upptäckter är ett bevis på det mänskliga sinnets förbluffande förmåga och kapacitet. Men tror du att dessa vetenskapsmän verkligen har funnit ”livets hemlighet”?
Obesvarade frågor
Men låt oss innan vi blir alltför imponerade av dessa mäns intelligens och forskningsresultat ställa några frågor för att se om livets hemligheter verkligen blivit helt och hållet avslöjade:
På vilket sätt förmedlar kroppen sitt behov till cellen och hur stimulerar den en viss sektion av DNA-kedjorna att dela på sig på exakt rätt ställe för att längre fram åter förena sig. Vad är det som hindrar resten av DNA-spiralen från att klyva sig? Svaret på den senare frågan skulle kunna förklara det olösta problemet varför bara vissa delar av kromosomerna i de olika cellerna tycks skicka ut instruktioner, trots att varje kroppscell har samma kromosomuppsättning.
Hur kommer det sig vidare att inte bara de rätta kemiska ämnena, utan också alla de rätta mekanismerna, till exempel den som försiggår i ribosomerna, råkade finnas i cellen, så att en ny RNA-kedja kunde byggas upp? Hur ”läser” ribosomen RNA-kedjan och exakt hur fogas just de rätta ämnena till på de rätta platserna för att åter bilda mönstret hos DNA och frambringa det rätta proteinet?
Hur överförs den information som finns i kodform i DNA till cellernas enzymer, som sedan styr uppbyggnaden av nya celler? Detta, säger dr Howard H. Pattee vid Stanford University, är fortfarande det område som erbjuder biologerna de svåraste problemen. Han säger att de enkla modellerna (till exempel den som Watson och Crick utformade) inte kan förklara den hastighet och pålitlighet varmed informationerna överförs. Ett mycket mera ingående studium av dessa frågor på det submolekylära planet är en nödvändighet.
Till slut ställs vi inför den största av alla frågor: Hur har dessa komplicerade substanser, ja, livet självt, kommit till? Dessa frågor har vetenskapsmännen inget svar på. De har bara teorier.
Den levande cellen skapades inte av blinda krafter
Det är en annan sak som den eftertänksamme kommer att beakta innan han ger ärftlighetsforskningen äran för att ha fått grepp om hemligheten med livets uppkomst. Ja, det finns till och med de som vill få oss att tro att dessa vetenskapsmän har förmåga att skapa liv på konstgjord väg. Man tror att varje ”gen” (en sektion av DNA-molekylen) består av en kedja på omkring 1.000 ”nukleotider” (varje nukleotid, som innehåller många atomer, utgör en halv ”stegpinne” i DNA-”stegen”). Om bara en enda gen är defekt, kan den omintetgöra cellens förmåga att dela sig. Eller också kommer den nybildade cellen att vara defekt, om cellen förmår dela sig. Hur skulle cellernas tillväxt eller delning någonsin kunna äga rum, om de tusentals delar som en enda gen består av inte kunde förenas annat än genom en olyckshändelse, en slump, eller genom ”blinda krafters” spel, som evolutionsteorin skulle kräva? Hur mycket mindre blir inte chansen att detta skulle kunna inträffa, när det tycks finna tiotusentals gener i varje kromosom i en människocell.
Till och med hos de enklaste livsformerna är DNA-kedjan mycket komplicerad. Efter tjugo års forskning har biologerna inte kartlagt mer än ungefär en tredjedel av generna i DNA-spiralen hos den ”enkla” tarmbakterien Escherichʹia coli (colibakterien).
Om människan med sin intelligens behöver tjugo år bara till att kartlägga sammansättningen hos några gener, hur skulle då blinda krafter någonsin kunna samla ihop de behövliga ämnena, sammanfoga dem och få det hela att fungera på detta komplicerade sätt? Om DNA-kedjan endast var fullständig till låt oss säga tre fjärdedelar eller nio tiondelar, skulle inte ens ett encelligt djur kunna komma till. Nej, den levande organismen måste omedelbart uppträda fullständig, hel och hållen, eller också inte alls. Detta kräver en skapelse och ett mästerligt sinne.
Ge äran åt den rätte
Allt detta visar att vi inte alltför lätt bör ge människor större ära än de förtjänar. Vi bör göra bruk av gott omdöme och jämvikt. När vi betraktar den oerhört komplicerade, ja, till och med förbluffande sammansättningen och funktionen hos levande celler, ser vi då ”blinda krafter” i verksamhet? Eller ser vi en osynlig, överlägsen arkitekts intelligens, en arkitekts som gav människan en hjärna till att utforska och förstå några av tingen i hans skapelse och de lagar som styr dem? — Rom. 1:20.
Bibeln upplyser oss om att det finns en enda Skapare. Denne Skapare är Jehova Gud. Om honom förklarar de som bibeln beskriver såsom ”äldste” i himmelen och som har långt större förmågor och insikter än människan, när det gäller den jordiska skapelsen: ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att ta emot härligheten och äran och makten, eftersom du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blev skapade.” — Upp. 4:11, NW.
Kung Salomo, som Gud förlänat inspirerad visdom, gav uttryck åt den rätta synen på det skryt och de förutsägelser som kom från sådana män som gör överspända uttalanden och anspråk som saknar förankring i verkligheten. Han skrev: ”Då insåg jag, att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta, vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker, att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.” — Pred. 8:17.
[Tabell på sidan 8]
(För formaterad text, se publikationen)
”Gen” eller sektion av DNA-molekyl
DNA-kedjorna skils åt DNA-kedjorna återförenas
Messenger RNA frånskils