Forskning i psykoterapi
◆ Många psykiatriker, läkare som behandlar mentalt och känslomässigt störda patienter, har nu för tiden en tendens att se ned på den hjälp någon utanför deras yrke kan ge människor med känslomässiga problem. Men har de goda skäl till detta, med tanke på vad som framhålls i boken Research in Psychotherapy (Forskning i psykoterapi)? Den är skriven av två psykologer och recenserades av dr B. P. Lipton i numret för 21 december 1970 av Amerikanska läkarsällskapets tidskrift.
Han påpekade bland annat: ”Det finns inga bevis för att gruppbehandling är vare sig bättre eller sämre än individuell behandling, att en psykoterapeutisk skola är bättre än en annan, att personlig terapi ökar psykiatrikerns effektivitet eller ens att erfarna läkare får bättre resultat än oerfarna. I själva verket läggs flera undersökningar fram här som antyder att lekmän inte är mindre effektiva utan kanske till och med bättre än välutbildade yrkesmän!”
Vem kan därför hävda att osjälviska, mogna kristna Ordets förkunnare inte effektivt kan hjälpa människor som älskar rättfärdighet, när dessa kommer till dem med känslomässiga problem? Fakta visar att de har hjälpt otaliga människor genom att till dem vidarebefordra Jesu inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är nedtyngda, och jag skall vederkvicka er. Ta mitt ok på er och bli mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skall finna vederkvickelse för edra själar.” — Matt. 11:28—30, NW.