Stötestenar som påverkar judarnas inställning till Jesus

MÅNGA judar i våra dagar godtar det faktum att en man vid namn Jesus levde i det första århundradet v.t. Också det judiska uppslagsverket Jewish Encyclopedia av år 1904 identifierar Jesus som ”kristenhetens grundare” och anger tiden för hans födelse till omkring 2 f.v.t. Men ändå tror jämförelsevis få judar att Jesus är den utlovade Messias eller Kristus. För somliga är själva tanken på att bli medlem av ett av kristenhetens kyrkosamfund motbjudande. Kan det vara så att dessa kyrkosamfund bär en del eller mycket av skulden för detta?

Kristenhetens kyrkosamfunds inställning

Vi bör komma ihåg att sådana som bekänt sig vara Jesu efterföljare har vållat judarna lidande i hundratals år. Samuel Sandmel framhåller i We Jews and You Christians (Vi judar och ni kristna): ”När ni förr i tiden förföljde oss i hans namn, kunde man knappast vänta sig att vi skulle ära och troget hålla fast vid detta namn. ... I vissa delar av Europa var det många av oss som helt och hållet avhöll sig från att låta Jesu namn komma över våra läppar.”

Med tanke på detta framhåller Jacob Jocz i The Jewish People and Jesus Christ (Det judiska folket och Jesus Kristus): ”Kyrkan har därför varit det första och förnämsta hindret för judarna att uppskatta Jesus. ... Mellan Jesus och judarna står den kristna kyrkan”, dvs. kristenheten.

Det tjugonde århundradet har inte ändrat på detta. I själva verket har detta århundrade fått bevittna det brutala mordet på omkring sex millioner judiska män, kvinnor och barn i de koncentrationsläger som upprättades av Nazisttyskland. Beträffande kristenhetens prästerskaps inställning till dessa massmord påpekar Dagobert D. Runes:

”Oräkneliga fotografier av kristna män och kvinnor ledda av katolska och protestantiska präster finns att tillgå för dem som verkligen är intresserade, och de ger ovedersägliga bevis för den glödande entusiasm som Hitler och hans anhang blev föremål för. Dessa bilder visar de välvilliga och glada ansiktsuttrycken hos kristenhetens kyrkomän, som inte bara välsignade vapnen åt Hitlers mordiska stormtrupper utan också välkomnade dem vid nazisternas högtidligheter, nazistunderstödda kyrkliga tillställningar, nazisternas allmänna möten och mottagningar, nazistunderstödda musikföreställningar och nazistarrangerade segerfester. Det fanns faktiskt inte någon offentlig tilldragelse under Hitlerdecenniet i Tyskland och Österrike som inte kristenhetens kyrkosamfund med glädje tog del i. Kardinal Innitzer i Wien undertecknade under denna period all sin korrespondens med ’Heil Hitler!’ Och själve biskopen av Rom, påven Pius XII, som tidigare varit påvlig nuntie i Berlin, vägrade till och med att beklaga den million judiska barn som blivit dödade i lufttäta tåg och gaskammare.

... Österrikiska och italienska präster som blundade för de blödande barnen vid deras tröskel fortsatte att prisa Jesus. Om man tar upp denna fråga nu, som jag och andra före mig har gjort, blir dessa präster ganska förargade över vår ovillighet att glömma.” — The Jew and the Cross (Juden och korset), sidorna 50—52.

Men efterliknade medlemmarna av de olika religiösa organisationerna och deras prästerskap på detta sätt Jesus? Inte alls. Jesus uppmuntrade sina efterföljare att lägga i dagen sann kärlek till nästan och citerade detta såsom det andra budet i lagen i fråga om vikt och betydelse. (Matt. 22:39) Han befallde att man skulle visa kärlek till sina fiender och sade: ”Fortsätt att älska edra fiender ... så att ni må visa er vara söner till er Fader som är i himlarna.” — Matt. 5:44, 45, NW.

Falska läror, en annan stötesten

Förutom att kristenhetens kyrkosamfund har gjort sig skyldiga till avskyvärda handlingar gentemot judarna och andra, har de fört fram läror som gör det svårt för judar att godta Jesus som Messias. Eftersom judarna bara tror på en enda Gud, kan de inte förstå hur Jesus kan vara likvärdig med Gud såsom den andra personen i treenigheten. Men lärde Jesus själv någonsin ut det som allmänt tros om honom i de flesta av kristenhetens kyrkosamfund?

En undersökning av Jesu ord visar tydligt att han aldrig gjorde anspråk på att vara Gud utan talade om sig själv såsom ”Guds Son”. (Joh. 10:36) Jesus talade om sin Fader såsom sin ”Gud” (Joh. 20:17) och tillskrev honom överlägsen myndighet, kunskap och storhet. — Matt. 20:23; Mark. 13:32; Joh. 14:28.

Det finns omisskännliga bevis för att kristenhetens kyrkors och Jesu gärningar och undervisning står i skarp kontrast till varandra. Detta visar att man inte bör grunda sin uppfattning om Jesus på vad kristenhetens kyrkosamfund har gjort och lärt.

Undersök bevisen

Om du är jude, skulle det då inte vara ett bevis på vishet från din sida att personligen undersöka vittnesbörden om Jesus? Du vill säkert inte att fördomar skall hindra dig från att undersöka dem med mer än den vanliga omsorgen och noggrannheten, eftersom det faktiskt är en fråga om att identifiera Messias. Av det som andra människor vållat judarna under århundradenas lopp förstår du att fördomar fördunklar sunt tänkande. De kan få annars förnuftiga människor att handla i strid med logiken och ett sunt resonemang. Om du känner till denna fara, kan du få skydd mot att dra felaktiga slutsatser om Jesus.

Judiska vittnesbörd om Jesus är lätt åtkomliga för dig. Evangelieskildringarna, som skrivits av de judiska evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes, återger händelserna från Jesu jordiska tjänst, och återstoden av de kristna grekiska skrifterna (vanligen kallade Nya testamentet), som också skrivits av judar, framlägger — kristna läror. Har du läst och studerat dessa upplysningar?

Utan tvivel är du medveten om att de kristna grekiska skrifterna hävdar att Jesus är Messias. ”Till och med i Talmud medges det att Jesus från Nasaret var av Davids släkt”, säger författaren David Baron. Han fortsätter: ”I ’Sanhedrin’, folio 43, omtalas Jesus såsom en ’som är besläktad med riket’.” Talmud erkänner till och med sanningshalten hos viktigare händelser i Jesu liv, även om den framställer dem i ett ofördelaktigt ljus. Den judiske vetenskapsmannen Joseph Klausner påpekar:

”Dessa berättelser i Talmud tycks vara medvetet ämnade att motsäga händelser som omtalas i evangelierna: Precis samma fakta förvrängs till dåliga och klandervärda handlingar. Evangelierna säger till exempel att Jesus föddes av den Heliga Anden och inte av en mänsklig fader; berättelserna i Talmud hävdar att Jesus verkligen föddes utan någon fader, men inte genom den Heliga Anden, utan till följd av en otillåten förbindelse. Evangelierna säger att han utförde tecken och under med hjälp av den Heliga Anden och med kraft från Gud; berättelserna i Talmud påstår att han verkligen utförde tecken och under, men med hjälp av svartkonst.”

Frågan om Jesu identitet kommer alltså att inskränka sig till vilket som är det sanna vittnesbördet om honom — hans judiska lärjungars skrifter som finns i de kristna grekiska skrifterna, eller det som sades av judar som inte godtog honom som Messias. Om det påstående som görs i de kristna grekiska skrifterna är sant, bör den som uppriktigt undersöker saken kunna finna övertygande bevis på denna redogörelses sidor. Naturligtvis kan man lätt komma fram till felaktiga och orimliga slutsatser, om man undersöker saken med vissa förutfattade meningar eller bara för att försöka rättfärdiga sina egna uppfattningar, när man undersöker det bibliska bevismaterialet.

Om å andra sidan Jesus inte var Messias, måste de judar som godtog honom som Messias ha blivit vilseledda på något sätt. Men förhåller det sig så? Varför trodde de att Jesus var Messias?

Jesu profetiska ämbete

Ett av de ting som Jesus, när han talade med sina lärjungar, pekade på såsom ett bevis för att han var Messias var hans profetiska ämbete. I Johannes 13:19 läser vi: ”Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro, att jag är den jag är.”

Om Jesus verkligen var en sann profet, bör det alltså finnas några bevis på detta. Det borde också ha lett till välsignelse för troende judar att de följde hans ord. Var det så?

Ja, betrakta ett enda exempel på detta: Jesu ord om Jerusalems förstöring och möjligheten att undfly denna katastrof:

”När ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som är i Judeen börja fly till bergen, och må de som är där inne dra därifrån, och må de som är i orter på landet inte gå dit in; ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bli uppfyllt. Ve de havande kvinnorna och dem som ammar ett spädbarn i de dagarna! Ty det skall komma stor nöd över landet och vrede över detta folk; och de skall falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” — Luk. 21:20—24, NW.

Precis som Jesus hade förutsagt öppnade sig ett tillfälle att fly från Jerusalem till och med efter det att de romerska trupperna under ledning av Cestius Gallus omringade staden år 66 v.t. Den judiske historikern Flavius Josephus från första århundradet berättar:

”Cestius ... drog plötsligt bort sina män, och fastän ingen olycka drabbat honom uppgav han allt hopp och lämnade på ett oförklarligt sätt staden.”

Tog de judiska kristna vara på tillfället att lämna Jerusalem, eller blev de invecklade i kriget med romarna? Den judiske vetenskapsmannen Joseph Klausner skriver:

”Fastän till och med esséerna, trots all sin askes, förenade sig med frihetskämparna ... , lämnade de kristna omedelbart Jerusalem sedan upproret brutit ut och flydde till Pella i Transjordanien, en stad som till största delen beboddes av utlänningar. ... De kristna, också de judiska nasaréerna [kristna], godtog inte alls den politiska aspekten på den judiska messiastanken. Och den religiösa och andliga aspekten hade för dem redan förverkligats i och med Jesus — så vad hade de för intresse av ett krig mellan judarna och romarna?” — From Jesus to Paul (Från Jesus till Paulus), sidorna 598 och 599.

Sådana judiska vetenskapsmän som Klausner medger naturligtvis inte att det var en profetia som uttalats av Jesus som gjorde de kristna judarna så angelägna om att lämna Jerusalem. Men dessa vetenskapsmän medger att de judar som deltog i kriget mot romarna inte inbegrep några av Jesu efterföljare. Det blir alltså uppenbart att godtagandet av Jesus såsom Messias besparade de kristna judarna det fruktansvärda lidande som drabbade judarna, då romarna förstörde Jerusalem år 70 v.t. Lydnad för Jesu profetiska ord ledde till att många liv räddades.

Det finns alltså goda skäl till att grundligt undersöka huruvida Jesus är Messias, så att man inte i onödan drar olycka över sig. (5 Mos. 18:18, 19) De som uppriktigt undersöker saken skulle också vilja finna människor som verkligen lever i överensstämmelse med Jesu undervisning, så att de kan fastställa om kristendomen har haft en gynnsam effekt på dessas liv. Detta kräver inte någon omfattande undersökning av alla de olika religiösa organisationer som gör anspråk på att vara kristna. Den blodskuld som kristenhetens kyrkosamfund är delaktiga i är ett tillräckligt bevis på att de har framställt Jesus och hans undervisning i en oriktig dager.

Det finns emellertid en grupp av kristna som är känd över hela världen för sin frihet från nationalistisk stolthet och hat. I själva verket har dessa kristna, som är kända som Jehovas vittnen, på grund av detta fått utstå svår förföljelse nu på 1900-talet. Men de har inte låtit förföljelsen tysta deras avslöjanden av brott mot Guds rättfärdiga lagar eller att ändra deras moraliska ståndpunkt. De har inte varit delaktiga i någon nations blodskuld. Så varför inte låta Jehovas vittnen bistå dig i din undersökning av Jesus och hans läror?

[Bild på sidan 4]

Prästerskapets samarbete med den mordiske Hitler, som bekräftas av många fotografier, står som en barriär för många judar när det gäller att godta Jesus

[Bild på sidan 5]

En symbol av treenigheten, en lära som judarna inte kan godta, eftersom de tror på en enda Gud