Vad är den ”gröna revolutionen”?

FÖR bara några år sedan meddelades det att hundratals millioner människor i olika länder hungrade. Varje dag uppgavs tusentals dödsfall inträffa på grund av livsmedelsbrist.

Så förhöll det sig särskilt i Indien. En torka som fick allvarliga konsekvenser för skörden uppstod där i landet till följd av alltför litet regn under åren 1965 och 1966. Hungersnöden krävde många liv. Endast tack vare omfattande livsmedelssändningar från andra länder kunde man förhindra en total katastrof.

Till följd av detta hördes nu från många håll dystra förutsägelser om världsomfattande svält. Vissa experter beräknar att denna hungersnöd säkerligen skulle ha blivit en verklighet vid mitten av 1970-talet. Det fanns till och med de som påstod att världssvälten redan hade börjat.

Men nu för tiden hör man inte längre så mycket om att människor svälter ihjäl runt om på jorden. Vi hör faktiskt talas om livsmedelsöverskott på sådana platser där det brukade vara stor brist på livsmedel för bara några år sedan.

Vad är orsaken till detta? Det är att en ”revolution” har ägt rum på spannmålsproduktionens område. Detta fenomen värderas så högt att det fått namnet den ”gröna revolutionen”.

Men det har också gett upphov åt följande frågor: Hur uppstod denna ”gröna revolution”? Finns det några faror förbundna med den? Hjälper den verkligen de fattiga och hungrande i världen? Är den lösningen på mänsklighetens livsmedelsproblem? Låt oss undersöka var och en av dessa frågor.

Hur den började

Den ”gröna revolutionen” gäller i första hand det framgångsrika utvecklandet av ris- och vetesorter med mycket hög avkastning. Den är så betydelsefull, därför att dessa båda sädesslag, särskilt ris, är de viktigaste födoämnena för största delen av jordens befolkning.

Denna ”gröna revolution” började omkring år 1965. Den fick sin begynnelse tidigare genom ett gemensamt program för växtförädling, som genomfördes i Mexico av detta lands jordbruksdepartement och Rockefellerstiftelsen.

Det första genombrottet kom till följd av de ansträngningar som gjordes av en grupp jordbruksexperter under ledning av dr Norman E. Borlaug. Detta inträffade efter omkring tjugo års experimenterande. De fick fram varieteter av vete som gav upp till fyra hektoliter säd där man tidigare bara hade fått en hektoliter!

Det nya vetet var kortvuxet och hade mycket hög stråstyvhet. Detta var viktigt, eftersom det åstadkom att strået inte böjde sig till marken under vikten av det extra stora axet. Denna varietet var inte heller känslig för dagsljusperiodens längd. Detta betydde att den kunde odlas även i de delar av världen där dagsljusperiodens längd skilde sig från den plats där man utvecklat denna varietet. Den gav också mycket starkt gensvar på gödsling och bevattning.

Vid ungefär samma tid utvecklade man på Filippinerna en ny risplanta med hög avkastning. Den institution som låg bakom detta var Internationella risforskningsinstitutet. Denna upptäckt gjorde samma sak för riset som de mexikanska experimenten gjort för vetet.

År 1965 prövade man i Asien dessa nya sädesslag i större skala. Man släppte till flera hundra tunnland jord. I dag, bara sju år senare, odlar man dessa nya varieteter på tiotals millioner tunnland i olika delar av världen. Detta gäller särskilt veteodlingsområdena i Indien och Pakistan. På Filippinerna och i andra risodlingsområden i Sydöstasien har de nya risvarieteterna också fått snabb utbredning.

Hur effektiv har den varit?

Spannmålsproduktionen har undergått en tydlig förändring till följd av de nya varieteternas inträde på scenen. I flera länder har man noterat stora ökningar av spannmålsproduktionen. Tidskriften BioScience för 1 november 1971 framhöll särskilt Indien och Pakistan, ”där det heter att man förjagar den utbredda hungersnödens spöke eller åtminstone låter det träda tillbaka under kanske en generations tid”.

Den tidigare rekordskörden i Indien hade man under skördeåret 1964—65. Då producerade man omkring 80 millioner ton spannmål. Men för 1970—71 rapporterade man en produktion av 97 millioner ton. Den mest frapperande ökningen noterade man beträffande veteskörden. Den mer än fördubblades på sex år, från omkring 10 millioner ton till 21 millioner ton. Risproduktionen har inte ökat lika häpnadsväckande. Men ändå har somliga indiska myndighetspersoner förutsagt att man år 1972 kanske uppnått ”självförsörjning” i fråga om detta grundläggande livsmedel.

Till följd av de kraftigt ökade skördarna meddelades det att vissa hungrande delar av världen, som tidigare varit tvungna att importera stora spannmålskvantiteter, nu hade tillräckligt med säd eller till och med kunde exportera. Denna framgång med de nya varieteterna har för varje år fått allt fler bönder att odla dem.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att vetenskapen äntligen har funnit lösningen på mänsklighetens livsmedelsproblem. Det kan tyckas som om de hungriga folken i världen bara behöver börja odla de nya varieteterna av vete och ris för att slippa svälta.

En varning

Men många jordbruksexperter varnar för en sådan slutsats. De säger att den ”gröna revolutionen” inte för närvarande löser mänsklighetens livsmedelsproblem och inte heller kommer att göra detta i framtiden!

I boken The Survival Equation (Överlevandets ekvation) framhålls det i en artikel av jordbruksekonomen Wolf Ladejinsky:

”Under närmare fem år har den ’gröna revolutionen’ pågått i ett antal i jordbrukshänseende underutvecklade länder i Asien. Dess ankomst till de traditionsbundna landsbygdssamhällena hälsades som vederläggandet av de dystra farhågor om hungersnöd som hör till bilden i stora delar av världen.

Men mer än så. De som greps av en känsla av lycksalighet över de förestående förändringarna såg i dem ett botemedel för den fattigdom som tyngde det stora flertalet av jordbrukarna. ...

Men de gynnsamma omständigheter som den nya teknologin kräver för att fungera är inte så lätta att uppnå, vilket oundvikligen kommer att begränsa dess räckvidd och utveckling. Där revolutionen har haft framgång har den dessutom gett upphov åt en väldig mängd politiska och sociala problem. Kort sagt: den gröna revolutionen kan, som dr Wharton i april 1969 mycket riktigt framhöll i ’Foreign Affairs’, vara både ett ymnighetshorn och en Pandoras ask.”

Varför uttalar många experter varningar för överdriven optimism, trots att vi befinner oss mitt i den ”gröna revolutionen”? Vilka är några av de problem man ställs inför? Hur påverkar de den ”gröna revolutionens” möjligheter att råda bot på hunger och fattigdom?

Ett av problemen inbegriper en allvarlig lurande fara. Det har att göra med den genetiska bakgrunden till de nya spannmålsvarieteterna.

[Bild på sidan 4]

En ny rissort med hög avkastning, som utvecklats på Filippinerna, har gjort samma sak för riset som mexikanska experiment gjort för vetet. Men löser detta problemet?