For Jesus verkligen upp till himmelen?
BLAND de platser av intresse som visas för turister på sightseeing i Jerusalem är himmelfärdskapellet. Det är beläget på Oljeberget, utanför den gamla staden Jerusalems östra mur, och hyser ”den sten som säges bära avtrycken av Kristi fötter”, ”den verkliga plats där han sist stod och varifrån han blev upplyft”. Man måste sannerligen vara godtrogen eller naiv för att kunna sätta tro till en sådan orimlig legend.
Många präster i kristenheten går till den motsatta ytterligheten. Som det berättas för oss i The Interpreter’s Bible (band 10, sid. 633): ”Vad menar den moderna kyrkan om Kristi himmelsfärd? Den bryr sig mycket litet om den, kan man lika gärna bekänna. Publicerade predikningar om himmelsfärden är svåra att finna. Men för fornkyrkan intog himmelsfärden en ställning av avgörande betydelse.”
I själva verket är tendensen nu för tiden att hopa tvivel om att Kristi himmelsfärd är en fristående händelse. Somliga stöter sig på att bibeln talar om att Jesus for upp till himmelen. Och Hastings’ Dictionary of the Bible (Revised Edition) [Bibelordbok, reviderade upplagan] säger: ”Herrens himmelsfärd är inte omtalad i de synoptiska evangelierna såsom en fristående händelse. ... Den enda berättelse där den förekommer såsom en fristående händelse finner vi i Apostlagärningarna 1:6—11. ... Vad som är osäkert [dvs. kan ifrågasättas] angående berättelsen i Apostlagärningarna är att den ger tanken att himmelsfärden är en fristående händelse, som är skild från uppståndelsen, och vidare dess placering i händelsernas tidsföljd.”
En särskild händelse
Den som skrev Apostlagärningarna, alltså Lukas, ger inte bara ”tanken” att Jesu himmelsfärd verkligen var en fristående händelse, skild från hans uppståndelse, utan han säger det mycket tydligt. Han ger oss specificerade detaljer om denna händelse, när, var och hur den ägde rum.
När ägde den rum? Fyrtio dagar efter Jesu uppståndelse, ty Lukas fortsätter och berättar om Jesu himmelsfärd omedelbart efter det att han skrivit: ”För dessa [sina lärjungar] visade han sig också genom många positiva bevis såsom levande, sedan han hade lidit, i det att han blev sedd av dem under loppet av fyrtio dagar och talade om de ting som rörde Guds rike.” — Apg. 1:3, NW.
Var ägde himmelsfärden rum? På Oljeberget, ty strax efter det Lukas berättat om den fortsätter han och meddelar: ”Sedan vände de” — hans lärjungar som hade bevittnat himmelsfärden — ”tillbaka till Jerusalem från det berg, som kallas Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån, än man får färdas på en sabbat.” — Apg. 1:12.
Och hur ägde den rum? Vi läser: ”Och sedan han hade sagt detta, blev han upplyft, medan de såg på, och ett moln ryckte upp honom ur deras åsyn. Och då de stirrade mot skyn, medan han for upp, se, då stod två män i vita kläder bredvid dem, och de sade: ’Ni män från Galileen, varför står ni och ser upp mot skyn? Denne Jesus, som blev upptagen från er in i skyn, skall komma så, på samma sätt, som ni har sett honom fara in i skyn.’” — Apg. 1:9—11, NW.
Hur kan en sådan skildring kallas ”osäker”, eller ”ifrågasättas”? Himmelsfärden omtalas här gång på gång såsom en särskild händelse. Jesus sägs ha blivit ”upplyft”. Hans apostlar såg på, ”medan han for upp”. Och de två änglarna sade att ”denne Jesus, som blev upptagen från er in i skyn”, skall komma igen. Kunde väl något vara mera direkt utsagt än dessa uttalanden?
Denna Jesu gradvisa avfärd, i det han for uppåt inför deras ögon, skulle understryka att han verkligen for upp till himmelen och att de inte skulle förvänta att få se honom mera. Vid de tillfällen då han förut, efter sin uppståndelse, hade visat sig för dem, är det mycket sannolikt att han plötsligt försvann ur deras åsyn, alldeles som vi läser att han gjorde, sedan han hade tröstat de båda lärjungarna, som var på väg till Emmaus. Sedan han hade gjort sig känd för dem, ”försvann han ur deras åsyn”. — Luk. 24:31.
Andra vittnesmål
De som ser kritiskt på himmelsfärdsberättelsen, som är upptecknad i Apostlagärningarna, kapitel 1, ifrågasätter att parallellskildringen i Lukas 24:50, 51 är autentisk, när de säger att det endast är i Apostlagärningarna som himmelsfärden skildras såsom en fristående händelse. Men gör de detta med tillräckliga skäl eller på giltiga grunder? Det är sant att några av de gamla handskrifterna inte innehåller orden ”och blev upptagen till himmelen”, men många andra, sådana som den alexandrinska handskriften, Vatikanhandskriften nr 1209 och Codex Ephraemi, innehåller dessa ord. Verserna lyder i sin helhet: ”Sedan förde han dem ut till Betania [på Oljeberget]; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.”
Det är ett faktum att språkforskarna Westcott och Hort, som sammanställt en av de mest auktoritativa grekiska bibeltexterna, inbegrep de ifrågasatta orden i sin text. Och, som det tillbörligen blivit anmärkt, skillnaden kan ”lättare förklaras såsom ett utelämnande från den västerländska texten än som ett tillägg till den orientaliska texten”.
Det har också förekommit åtskillig diskussion om det förhållandet att det av skildringen i Lukas 24:e kapitel tycks framgå att Jesus for upp till himmelen samma dag som han uppstod från de döda. Varför kan man dra den slutsatsen? Helt enkelt därför att de mellanliggande händelserna inte är återgivna där. Men i 1 Korintierna 15:4—8 meddelas ytterligare detaljer. Det sägs där att Jesus upprepade gånger visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse och före sin himmelsfärd.
Jesus själv sade gång på gång att han skulle återvända till sin Fader i himmelen: ”Jag går till Fadern.” (Joh. 14:12, 28; 7:33; 16:5, 10, 28) Aposteln Petrus riktade på pingstdagen uppmärksamheten på beviset för att Jesus verkligen hade farit upp till himmelen, då han sade: ”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla är vittnen. Eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni ser och hör.” — Apg. 2:32, 33, NW.
Kristi apostlars skrifter vittnar på liknande sätt. De berättar att Jesus sitter på Guds högra sida (Rom. 8:34; Ef. 1:20; Kol. 3:1); att han blivit högt upphöjd (Fil. 2:9—11; Hebr. 7:26); att han är i himmelen. (Ef. 6:9; Fil. 3:20; Hebr. 4:14) I ljuset av alla dessa vittnesmål kan det helt enkelt inte råda något tvivel om att bibeln lär att Jesus inte bara uppstod från de döda utan också for upp till himmelen, där han befunnit sig alltsedan dess.
I vilken riktning?
Somliga opponerar sig mot bibelns framställning att Jesus for upp till himmelen, i det de säger att det inte är förnuftigt att tro att himmelen är ”upp” från jorden räknat, oberoende av var man må befinna sig. Men detta är ingen befogad invändning. New York Times skrev om vissa astronauter att de ”for upp 739 sjömil”, medan de i verkligheten rörde sig den distansen ut ifrån jorden.
Det är otvivelaktigt att Jesu himmelsfärd började med en rörelse uppåt (egentligen utåt) — alldeles som fallet var med astronauterna — från den plats där apostlarna stod. Efteråt begav sig Jesus fullt logiskt i den riktning som förde honom till hans himmelske Faders närvaro. Det är av intresse att bibeln ibland använder orden ”farit upp” och ”försvann”, när det talas om änglar som lämnat den jordiska skådeplatsen. — Luk. 2:15; Apg. 12:10.
Men vi måste medge att vår kunskap om andevärlden sannerligen är begränsad. Det tycks därför lämpligt att tänka att Jesus for upp, inte bara i fråga om riktning, men också vad det gäller verksamhetssfär och tillvarosplan i andevärlden, till Guds verkliga närvaro. Denna ”värld” är ju när allt kommer omkring inte bunden av fysiska eller materiella lagar, faktorer eller begränsningar.
I vilken kropp?
Bevisar det förhållandet, att Jesu lärjungar bevittnade hans himmelsfärd, att han for upp till Guds närvaro i en mänsklig kropp? Så är ju den gängse uppfattningen i kristenheten, men så förhåller det sig inte. Varför inte? Av flera skäl. Vi läser att ”Kristus själv dog ju en gång för alla ... i det han blev dödad i köttet men blev gjord levande i anden”. (1 Petr. 3:18, NW) Det var därför han kunde visa sig mitt ibland apostlarna, fastän dörrarna var stängda, och det var därför han ibland ”försvann ... ur deras åsyn”. (Luk. 24:31; Joh. 20:26) Vidare får vi den försäkran att ”kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel”. Jesus kunde alltså inte ha trätt in i himmelen med en kropp av kött. — 1 Kor. 15:50.
Dessutom sade Jesus att han skulle ge sitt kött ”för att världen skall leva”. Eftersom Jesus sålunda gav ut sin mänskliga kropp ”till en motsvarande lösen för alla”, så följer därav att han inte kunde ha blivit upprest i en mänsklig kropp med mänskligt liv utan att därmed göra sitt lösenoffer ogiltigt. — Joh. 6:51; 1 Tim. 2:5, 6, NW.
Men någon kan fråga: Hur kan detta vara? Är inte andarna osynliga för människoögon, och går och kommer de inte som vinden, så som Jesus sade till Nikodemus? (Joh. 3:8) Men Jesus visade sig i en mänsklig kropp för sina lärjungar efter sin uppståndelse. Ja, det är sant, men det var bara genom att materialisera sig i en mänsklig kropp för det tillfället. Det var därför han varken blev igenkänd av Maria eller av sina apostlar på stranden av Galileiska sjön. (Joh. 20:15—17; 21:4) Detta var ingenting nytt, ty tid efter annan hade änglar materialiserat sig i mänskliga kroppar, så som en ”visade sig” för Mose, en annan för Josua och ännu en annan för Simsons föräldrar, för att bara nämna några få fall. (Jos. 5:13—15; Dom. 13:3—20; Apg. 7:35) Jesus visade sig således för sina apostlar genom att framträda i en kropp som de kunde se, ja, och känna på, som i Tomas’ fall, och detta för att på så sätt ge dem full förvissning om hans uppståndelse. — Joh. 20:26—29.
Varför for Jesus upp till himmelen?
Alla de förutnämnda bevisen och skälen blir i hög grad styrkta, när vi betänker varför Jesus helt enkelt måste fara upp till himmelen. Det hörde helt och fullt med till sakens sammanhang. Jesus lämnade frivilligt den himmelska härligheten, kom till jorden som en människa, fick lida oerhört och gav sitt mänskliga liv som ett offer. (Fil. 2:5—8; Matt. 20:28; Hebr. 5:8) Skall vi dra den slutsatsen att Gud för allt detta inte skulle belöna honom, utan lämna honom kvar i graven eller uppväcka honom enbart för att leva på jorden? Aposteln Paulus försäkrar oss att Gud inte förgäter de offer som hans tjänare ger ut. (Hebr. 6:10) Vi kan alltså inte komma till någon annan slutsats än att Gud skulle belöna Jesus på ett passande och tillbörligt vis för hans osjälviska handlingssätt.
Ja, Jesus förväntade fullt och fast att få återvända till den härlighet han haft hos sin Fader, vilket vi ser av hans bön den natt då han blev förrådd: ”Fader, förhärliga du mig ... med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” (Joh. 17:5) Gud inte bara besvarade denna bön utan gav Jesus ännu större härlighet: ”Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas ... och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Fil. 2:9—11, NW.
Och det finns ännu mer tvingande skäl. Jesus gav sin mänskliga kropp och sitt liv såsom ett offer för människornas synder, men för att såsom överstepräst kunna använda värdet av detta offer, så att mänskligheten måtte kunna få gagn av det, måste han bli upprest från de döda och fara upp till himmelen. Och därför läser vi: ”Kristus har icke gått in i ett allraheligaste, som är gjort med händer, ... utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.” Och vidare: ”Om någon verkligen begår en synd, har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig.” — Hebr. 9:24; 1 Joh. 2:1, NW.
Och mer än detta, om de oräkneliga millioner som har dött och är i minnesgravarna skall få röna gagnet av Kristi lösenoffer, måste de uppresas från de döda, och detta privilegium har Gud förlänat sin Son. Det är en andevarelse med ”all makt i himmelen och på jorden” som skall utföra detta stora underverk — uppståndelsen. — Joh. 5:28, 29; Matt. 28:18.
Än ytterligare — Jesus talade jämt och ständigt om Guds rike. Ja, det var verkligen temat för allt hans predikande. I sin mönsterbön angav han att syftet med Guds rike var att Guds namn skulle helgas och att Guds vilja skulle förverkligas på jorden såsom i himmelen. För att göra det möjligt för Guds rike att råda över jorden måste Jesus Kristus och hans himmelska härskaror först göra slut på den nuvarande onda tingens ordning, såväl den osynliga som den synliga, vilket bibeln säger att han snart kommer att göra. — Matt. 6:9, 10; Upp. 16:14, 16; 19:11—21.
För övrigt sägs det att ”han måste härska som konung, till dess Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden göras om intet.” Det kommer att betyda att Gud genom Kristus skall ha avtorkat varje tår från människornas ögon, att den adamitiska döden inte längre skall existera och att inte heller sorg eller klagan eller plåga skall vara mer. Detta strålande förverkligande av Jehova Guds uppsåt beträffande jorden och människan kan endast åstadkommas av en himmelsk konung, den himmelske konungen Jesus Kristus. — 1 Kor. 15:25, 26, NW; Upp. 21:4.
Det kan i sanning inte råda något tvivel: Guds ord gör det utomordentligt klart och tydligt att Jesus Kristus verkligen for upp till himmelen.