Månen — vad upptäckte man där?
MAN visste på förhand att människans färd till månen och tillbaka skulle medföra en del överraskningar. Vetenskapligt sett blev det många överraskningar. En av dem gällde månen i sig själv, som antogs vara en relativt enkel himlakropp.
Men så var inte fallet. Doktor R. J. Allenby, som är biträdande chef för månforskningen vid NASA, säger: ”Det förmodligen viktigaste vi har lärt oss är att månen är en mycket komplicerad himlakropp — inte bara det okomplicerade ’klot’ som många människor trott. Apollofärderna har sänt en hel del vetenskapsmän tillbaka till ritbrädet. Det kommer att ta många år att komma fram till nya uppfattningar som blir allmänt godtagna.”
Många olika upptäckter
Med tanke på att månen inte bara är ett okomplicerat ”klot”, hur blir det då med den vittutbredda teorin att månen ursprungligen slungades ut från de övre skikten på jorden? I en vetenskaplig rapport heter det: ”Uppfattningen att månen rycktes loss från de övre skikten på jorden har så gott som utplånats till följd av de upptäckter man gjort vid Apollofärderna.” — New York Times, 4 december 1972.
När det gäller månens sammansättning fann man vid färden med Apollo 16 att månen är rik på aluminium och kalcium. Man fann metalliskt järn i stenarna på månen. De stenprover man hämtade med Apollo 11 innehöll sextioåtta av de kända grundämnena. Månstenarna består av i huvudsak samma grundämnen som stenarna på jorden. Men det finns en skillnad — proportionerna mellan dessa grundämnen.
Stenarna på månen innehöll till exempel fyra gånger så mycket uran i förhållande till kaliummängden som typiska stenar på jorden gör. Titan befanns vara dubbelt så vanligt i månens stenar som i de mest titanrika stenarna på jorden. Inte grundämnena själva, men de kombinationer av grundämnen man fann i månstenarna, var sannerligen ”ojordiska”. Som en månforskare uttryckte saken: ”Det är samma alfabet, men en helt annan grammatik.”
En upptäckt man gjorde med Apollo 12 år 1969 var att det existerar ett magnetfält på månen. De tidigaste obemannade rymdfarkosterna hade inte upptäckt någon magnetism på månen.
Man fann att temperaturen på månen varierade mellan —175 och +120 grader Celsius. Ett hål som borrades i månen avslöjade en stadig ökning av temperaturen ju längre ner man kom, ungefär en grad per halvmeter. Men man är ännu inte överens om huruvida månens inre är glödande och halvflytande eller relativt svalt. Seismiska observationer tydde på ett halvflytande inre. Mätningar som gjorts med magnetometer på månytan och i bana kring månen har emellertid fått somliga vetenskapsmän att tro att månens inre är relativt svalt.
När det gäller sökandet efter liv som utvecklat sig utanför jorden, har månlandningar klargjort att man inte funnit något som på minsta sätt påminner om liv. Mikroskopiska undersökningar gjordes i ett försök att finna levande, före detta levande eller fossil materia. Men man fann inget av detta på månen.
Har du undrat över hur gammal månen är? Stenar som hämtats vid de första Apollofärderna beräknades vara mellan 3,3 och 3,7 milliarder år gamla. En sten av samma storlek som en citron beräknades emellertid ha en ålder på 4,6 milliarder år. Måndammet beräknades vara mellan 4,2 och 4,9 milliarder år. Science World för 16 februari 1970 gav följande kommentar: ”Flera forskare bekräftade att månen är omkring 4,6 milliarder år gammal. Jorden och meteoriterna är ungefär lika gamla.”
Det är nu allmänt erkänt att månen har samma ålder som hela solsystemet, jorden inbegripen. Det är en märklig bekräftelse av bibelns skildring i 1 Moseboken 2:4, som antyder att jorden och himlarna blev till vid ungefär samma tid.
Slumpen har inte satt den i sin bana
Ett framträdande förhållande med månen, som människans rymdfärder har uppenbarat, är följande: Månen kan omöjligen ha blivit satt i sin bana av en slump eller av en händelse. William Roy Shelton kommenterar denna upptäckt i sin bok Winning the Moon (Erövringen av månen):
”Det är viktigt att komma ihåg att något måste ha satt månen i eller i närheten av dess nuvarande cirkelbana runt jorden. Precis som en Apollokapsel, som fullbordar ett varv kring jorden var nittionde minut medan den befinner sig på 160 kilometers höjd, måste ha en hastighet på grovt räknat 29.000 kilometer i timmen för att bli kvar i sin bana, så måste det också ha varit något som gav månen just den rätta hastigheten i förhållande till dess vikt och avstånd från jorden. Den kan till exempel inte ha slungats ut från jorden på måfå med slumpartad hastighet eller riktning. Vi kom fram till detta, när vi började med att försöka sätta konstgjorda satelliter i bana kring jorden. Vi fann att om farkosten inte nådde en viss höjd med en viss hastighet på en viss kurs, som var parallell med jordytan, fick den inte den centrifugalkraft som var nödvändig för att upprätthålla den fint avstämda balansen med jordens dragningskraft, varigenom den kunde stanna kvar i den önskade banan.
Vid det gamla Cape Canaveral iakttog jag till exempel natten den 5 mars 1958 uppskjutningen av Explorer 2, som var avsedd att bli den andra satelliten som Förenta staterna framgångsrikt skulle placera i en bana kring jorden. Allting gick perfekt ända tills det fjärde och sista steget skulle ge farkosten exakt den rätta hastigheten, höjden och riktningen. Vid detta tillfälle uppnåddes inte denna kinkiga kombination, och det som skulle ha blivit en satellit störtade mycket snart tillbaka in i jordens atmosfär. ...
Den hastighet som krävs för att farkosten skall komma in i sin bana förändras varje gång antingen farkostens höjd eller dess vikt ändras, och föremål som befinner sig längre bort ifrån jorden behöver längre tid på sig för att fullborda ett varv kring den. När det gäller månens avstånd och vikt är denna tid, som kallas omloppstiden, ungefär 27,3 dygn. Den slutsats man kommer fram till — och det är en slutsats som sällan nämns när man talar om månens ursprung — är att det är ytterst osannolikt att något föremål bara av en slump skulle råka uppnå den rätta kombination av faktorer som krävs för att den skall stanna kvar i en omloppsbana. ’Något’ måste ha satt månen på rätt höjd och gett den rätt kurs och rätt hastighet. Frågan är: Vad var detta något?”
Att identifiera ”detta något”
Är ”detta något”, som satte vår måne i ständig bana kring jorden, en förnuftslös kraft? Om vi inte bara tänker på månen, utan på alla himlakropparna, när vi blickar ut i rymden, vad lägger vi då märke till? Vi ser materia i rörelse. Hur har detta åstadkommits, särskilt med tanke på att ett materiellt föremål förblir orörligt, overksamt, när man lämnar det åt sig självt? Och behöver inte materian en stöt eller skjuts för att komma i rörelse? Denna kraft måste dessutom komma utifrån, eftersom materian inte är ”självuppdragande”.
När vi betraktar dessa materiella kroppar i rymden, är det intressant att lägga märke till att de rör sig i en cirkelbana. Och deras kretsrörelse är så häpnadsväckande regelbunden och exakt att människan kan navigera genom att observera solens, månens, planeternas och stjärnornas position. Man kan långt i förväg räkna ut exakt var en himlakropp kommer att befinna sig vid en given tidpunkt. World Book Encyclopedia framhåller: ”Ett fartygs navigatör använder en bok som kallas nautikalalmanacka. I denna bok anges varje himlakropps exakta position vid exakta tidpunkter olika dagar på året. Den anger himlakropparnas position som om de i ett givet ögonblick skulle falla rakt ner på jorden. Genom att observera en stjärnas riktning, eller bäring, och genom att mäta dess vinkel över horisonten kan navigatören räkna ut hur långt ifrån stjärnans position över jorden han befinner sig.”
När vi tänker på allt detta — materia i rörelse, exakt cirkelrörelse osv. — måste vi dra slutsatsen att det finns en yttre reglerande och dirigerande kraft; dvs. någon som känner exakt den rätta hastighet, höjd och riktning som krävs för att en himlakropp skall stanna kvar i sin omloppsbana. Det måste finnas en intelligens som får dessa kroppar, till exempel månen, att röra sig och stanna kvar i sina banor.
Vi ser alltså att denna kraft bakom materiens rörelser inte kan vara rätt och slätt ett förnuftslöst ”något”. Det måste finnas en intelligent upphovsman som placerat alla dessa materiella kroppar i förhållande till varandra och samordnat dem, så att de inte kolliderar eller kraschlandar på någon annan himlakropp. Den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein yttrade vid ett tillfälle: ”Det är nog för mig att begrunda mysteriet av medvetet liv som förnyar sig självt i all evighet; att tänka på den underbara strukturen av universum, vilket vi endast dunkelt kan fatta, och att ödmjukt söka uppfatta om ock endast en oändligt ringa del av den intelligens som är uppenbar i naturen.”
Hela ”naturen”, som vetenskapsmännen i världen kallar den, vittnar om intelligens. Och där det finns intelligens, där finns det också en tänkande personlighet. Och denna person, som är den stora kraft som ligger bakom den i sig själv overksamma materiens rörelser, satte i begynnelsen himlakropparna i rörelse och passade in dem i deras cirkelformiga banor. När vi tänker på vilka vidsträckta himlakroppar som är i rörelse, förstår vi att den personen måste vara mycket mäktig.
I bibeln, den Heliga skrift, kallas han ”Gud”. Den forntida psalmisten erkände att himlarna måste ha en upphovsman och Skapare: ”Himlarna förtälja Guds ära.” Den kristne aposteln Paulus framhöll samma slutsats, när han förklarade: ”Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.” — Ps. 19:2; Hebr. 3:4.
Det är beträffande denna intelligenta personlighet, som fastställt det förhållande solen och månen skulle befinna sig i till jorden, som bibeln säger: ”Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna.” — 1 Mos. 1:16.
Skapad till ”det mindre ljuset”
En annan framträdande upptäckt som gjorts vid utforskningen av månen är att den utformats till att vara ”det mindre ljuset”. Utforskningen av månen uppenbarade vad man kallar ”det häpnadsväckande överflödet av glas”.
En undersökning av månytan har lett till beräkningen att omkring 50 procent av dess ”jord” består av små glaspartiklar. Glaset förekommer i olika former. En del av partiklarna är runda; andra är elliptiska; somliga liknar tårar; och åter andra är hantelformade. Glaskloten varierar i storlek från små korn till mycket små kulor, och de glänser mycket starkt, när de blir belysta.
Till och med stenarna på månen visar att de skapats för att återkasta ljuset. De är nämligen koppärriga av små glasklädda fördjupningar. När rymdforskaren W. R. Shelton tog sin första titt på stenar från månen, säger han att han betraktade en sten, som var lika stor som en citron och var täckt med glaspartiklar, som glänste som diamanter: ”Grundsubstansen i stenen liknade grå träkol. En man som stod i närheten av mig sade att han inte skulle ha brytt sig om att ta upp den, om han hade stött på den på en parkeringsplats. Men det skulle jag ha gjort. Jag skulle omedelbart ha blivit fängslad av de lysande partiklarna, som blickade upp mot mig, nästan som om de hade varit levande.” — Winning the Moon.
Ja, somliga av glassfäroiderna blänkte i de grå månstenarna precis som små ädelstenar! Och vissa av stenarna är täckta med droppliknande glaspartiklar och ser ut som om de vore glaserade.
Att så mycket av månytan består av glas är ovanligt med tanke på att det endast finns mycket litet naturligt glas i jorden på vår planet. Varför finns det så mycket glas på månen? Bibeln visar att Gud skapade månen till att tjäna som ”det mindre ljuset”, ett nattljus. De små glaspärlorna har samma verkan som glaspärlorna i reflekterande vägskyltar, som uppfångar ljuset från en bils strålkastare och lyser starkt. De glaserade stenarna bidrar också till månens reflekterande egenskaper, liksom de glasklädda fördjupningarna i stenarna.
De upptäckter som gjorts beträffande månen bekräftar vad bibeln säger om den: Att den skapades av Gud, att den skulle vara till gagn för människan och tjäna som ett ljus.
Men människans raketer har färdats ännu längre än till månen, ja, till och med till andra planeter. Vad har man upptäckt med hjälp av dessa planetära sonder?
[Bild på sidan 6]
Människan har lärt sig av sina rymdskott att det krävs precision i fråga om höjd och hastighet för att sätta en rymdfarkost i bana kring jorden. Hur är det då med månen i dess bana kring jorden? Också den kräver en precision som inte kan ha åstadkommits av en slump
[Bild på sidan 8]
En hemlighet som människan fått reda på är att ”jorden” på månytan till 50 procent består av små glaskulor liknande denna, som förstorats 3.300 gånger