Att överleva i Libanon trots inbördeskrig
Berättat av ”Vakna!”:s korrespondent i Libanon
I FLERA månader har Libanon vacklat på randen till sammanbrott. Landet liknar ett sönderskjutet slagfält, i synnerhet huvudstaden Beirut. Egendomsskador och förlorade statsinkomster belöper sig till många milliarder kronor.
Ännu värre är den fruktansvärda tribut av människoliv som krävts — tidigt på våren hade mellan 15.000 och 20.000 dödats och ytterligare många tusen skadats i kriget, som då varat ett helt år. Eftersom Libanon har en befolkning på endast något mer än tre millioner, är det jämförbart med att Förenta staterna skulle förlora gott och väl en million invånare i ett inbördeskrig! Det skulle vara mer än tre gånger så många amerikaner som dödades i strid under hela andra världskriget!
Enligt vad jag erfarit menar många här att kriget i verkligheten började söndagen den 13 april 1975. Den dagen körde en busslast palestinska kommandosoldater in i den maronitisk-kristna förorten Ain-el-Rummaneh. Bussen genomborrades av kulspruteeld, och alla passagerarna, omkring trettio stycken, dödades. Denna händelse utlöste en nära veckolång strid i Beirut.
Kriget har sedan dess bestått av en serie slag eller ”ronder”, som de kom att kallas, med eld upphör dessemellan — mer än trettio hittills. Den här våren dödades 2.000 och skadades 4.000 under en period av två veckor, när striderna undan för undan blev allt svårare. Avbrott har kommit mot slutet av varje månad, tydligen för att ordningen skall kunna återställas länge nog för att bankerna skall öppnas igen och de stridande kunna få ut sina löner.
Religionen en faktor
Liksom inbördeskriget på Irland är det här ett krig där den ena religiösa gruppen strider mot den andra. I Libanons fall är det till bekännelsen kristna mot muslimer. År 1943, då jag var bara tretton år, fick Libanon självständighet från Frankrike. Vid den tidpunkten sades de till bekännelsen kristna utgöra en knapp majoritet av befolkningen, och man kom överens om att de skulle dominera över muslimerna i regeringens lagstiftande och verkställande grenar i förhållandet 6 till 5. Man kom också överens om att Libanon skulle ha en maronitisk-kristen president, en sunnitisk-muslimsk premiärminister och en shiitisk-muslimsk talman för parlamentet.
Men förhållandena har förändrats. Muslimerna är nu fler än de till bekännelsen kristna, och de menar att man bör göra motsvarande förändringar i regeringen. För närvarande bor också 400.000 palestinska flyktingar i Libanon, och många av dessa är tungt beväpnade. Det är en komplicerad situation med olika rivaliserande grupper. Och de upprepade våldsutbrotten har fått tusentals människor att fly ur landet.
Min hustru och jag har valt att stanna kvar, så att vi kan ta del i att bära ut det trösterika budskapet om Guds rike till det bekymrade libanesiska folket. Förutom oss finns det omkring 1.800 andra Jehovas vittnen som gör samma sak. Vår helt och hållet neutrala ståndpunkt har varit ett skydd, även om det finns enstaka fall då vittnen har blivit skadade och till och med dödade.
Ett vittne sköts till döds av en krypskytt medan hon höll på att hänga tvätt. Och ett annat, som ignorerade varningarna att inte lämna det hus där vittnena hade samlats, sköts ner då han återvände hem. Andra vittnen har skadats av kulor och granatsplitter och ett av dem av en bajonett. Men vi är tacksamma för att sådana händelser har varit förvånansvärt sällsynta.
Den religiösa sidan av kriget har gett sig mycket tydligt till känna, och det kanske är det mest skrämmande i hela konflikten. I områden där muslimerna dominerade hämtade man till bekännelsen kristna från deras hem mitt i natten, och många av dem sågs aldrig mer. De till bekännelsen kristna gjorde på samma sätt mot muslimerna. Men Jehovas vittnen är kända för att vara annorlunda.
Fridsamma mot alla
Vi har alltid försökt behandla alla lika, vare sig de är till namnet kristna eller muslimer, och då tillämpat bibelns råd: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” (Rom. 12:18) Vid ett tillfälle besökte medlemmar av maronitförbundet ett vittne och försökte övertala honom och hans barn att bli medlemmar av kvartersvakten och bidra med 300 libanesiska pund till ammunition.
Vittnet sade till dem: ”Jag kan inte ta del i något som har med krig att göra. Och dessutom är ert krig inte Guds. I själva verket skall Gud snart göra slut på alla människor, som bär vapen, och införa en fridfull ordning under Kristi herravälde.” Senare, när förhållandena i området förbättrades, märkte vittnet att hans fasta och neutrala ståndpunkt hade vunnit grannarnas respekt.
Denna neutrala ståndpunkt har upprepade gånger varit till gagn för oss. En kväll erbjöd till exempel ett vittne en muslimsk arbetskamrat att få åka hem med honom i bilen. De stoppades av beväpnade män, som tänkte döda vittnet, därför att han var en kristen. Men hans muslimske kamrat vädjade för hans liv och förklarade: ”Den här mannen är annorlunda än de andra som kallar sig kristna. Han är neutral. Han blandar sig inte i politik.”
När männen vägrade att lyssna, sade den muslimske mannen: ”Om ni inte låter oss vara, så får ni lov att döda oss båda två.” På grund av denna uppriktiga vädjan släppte man dem båda.
Ett annat vittne berättar att han inte hade någon mat hemma, och därför att det fanns beväpnade män överallt kunde man inte tryggt gå ut för att göra inköp. Men då kom en ung muslimsk pojke från en grannby hem till honom. ”Mina föräldrar”, sade han, ”skickade det här brödet till dig. Och om det är något annat du behöver, så tala bara om det för oss. Vi skall gärna skaffa det åt dig.”
Vittnenas rykte sprider sig
I landets norra del finns en ”kristen” by som är omgiven av muslimska byar. Det finns två församlingar av Jehovas vittnen i den byn. När muslimerna angrep byn och kom till det hus där vittnena hade samlats, sade dessa till de beväpnade männen: ”Vi är Jehovas vittnen. Vi har inga vapen, och vi är helt och hållet neutrala. Här är våra hus, ni kan göra med dem vad ni finner för gott.” Männen blev mycket förvånade och lovade att inte göra dem någon skada.
I en by som jag senare besökte hade till och med den katolske prästen beväpnat sig med en kulsprutepistol. Vittnena utsattes för mycket starka påtryckningar att göra avsteg från sin neutrala ståndpunkt och också att beväpna sig för ett väntat angrepp. När de inte ville göra det, sade en högerfalangistledare till dem: ”När det här kriget är över, skall vi ta itu med er!” Men vad hände, när angreppet började, den 20 januari 1976?
Byns reguljära försvarare flydde. Prästen kastade bort sitt vapen och gömde sig. Andra bybor som hade beväpnat sig försökte gömma sina vapen; åter andra kastade bort sina. En högerfalangistledare försökte ge sitt vapen till ett vittne och sade: ”Det är känt att Jehovas vittnen inte har några vapen.”
Det var också många som sökte tillflykt i vittnenas hem. I ett sådant hem samlades mer än sextio personer! Sedan ett av vittnena framburit bön och bett om Jehovas beskydd, sade den politiske ledarens dotter: ”Nu känner jag mig lugn, för Jehova är den Gud som kan ge skydd.” Trots att beväpnade män kom in i hemmet och stal en del värdeföremål, så blev ingen skadad.
I ett annat av vittnenas hem samlades omkring femtio personer. Presiderande tillsyningsmannen för Jehovas vittnen där berättar: ”Jag hörde en muslimsk granne säga åt de beväpnade männen: ’Rör inte det här huset. De är bibelforskare, och de skiljer sig från de andra.’ Men senare kom det i alla fall beväpnade män. Men jag hade avsiktligt öppnat alla dörrarna. Så när de knackade på, svarade jag snabbt och bjöd in dem. Jag talade vänligt och utan att tveka och förklarade att vi var Jehovas vittnen. När de inte fann några vapen, gick de sin väg.” Alla hemmen i grannskapet plundrades utom det här.
I staden Tripoli i norr blev sammandrabbningarna mellan de stridande grupperna ytterst våldsamma. Hundratals butiker och hem plundrades och brändes ner, däribland de som tillhörde mina köttsliga bröder. Det var särskilt farligt för kristna, så en muslimsk granne sade till ett vittne: ”De här människorna vet inte att ni är Jehovas vittnen. Så tala om för oss vad ni behöver, så skall vi skaffa det åt er.”
Vi kommer undan oskadda
Då och då blev striderna så svåra att det föreföll bäst att fly. Ett vittne i Tripoli berättade att de fyra bilar, i vilka hon och några medvittnen flydde, blev stoppade i stadens utkant av trettio till fyrtio beväpnade män. Hon kände igen några av dem och visste vad de hette. De här männen talade till förmån för vittnena. Senare sade en av dem till henne: ”Gud var med er. Vi kunde ha skjutit er i småbitar.”
Somliga blev tvungna att fly från sina hem vid flera tillfällen, när striderna blev mycket intensiva. Ett vittne i en förort till Beirut berättar om hur han flydde tidigt på morgonen den 27 oktober:
”Vi upptäckte att vi var omringade. Utanför fönstret på husets framsida såg jag män med vapen, och från fönstret på baksidan såg jag en fientlig grupp. Ingen av dem visste om att de andra var där, men jag förstod att de snart skulle komma underfund med det. Så min hustru och jag lade oss genast raklånga på golvet för att komma undan kulorna som snart började vina.
Som tur var kom ingen av männen in i huset. Vi vet inte varför, men vi tackar Jehova Gud för att de inte gjorde det. Omkring 9.30, när skjutandet inte var så intensivt, kom en granne i sin bil, tydligen utan att veta vad som pågick. Men just då började den kraftiga eldgivningen på nytt. Jag öppnade kvickt dörren, och han kastade sig på golvet bredvid oss.
När det blev ännu ett uppehåll i striden, beslöt vi oss för att rymma fältet. Vi rusade till hans bil, och även om man sköt efter oss när vi flydde, så blev vi inte träffade. Jag hade sålt min bil några dagar tidigare och tyckte därför att den här mannen, som öppnade en väg till undflykt för oss, var som sänd från himmelen.”
Det händer ofta egendomliga ting i det här egendomliga kriget. Ett vittne berättar följande episod från en våldsam eldstrid i en förort till Beirut den 10 december: ”Till vår förvåning hörde vi någon ropa genom en högtalare och kräva att båda sidor skulle sluta att skjuta. Rösten sade: ’Vi är bröder. Sluta strida.’
Vi tittade ut och fick se en obeväpnad arméofficer ledsagad av en präst. Medan de gick gatan fram kom många av de stridande ner från sina fästen och slöt sig till marschen för eld upphör. Skjutandet upphörde. Folk stod på balkongerna och välkomnade freden. Men efter bara tre timmar började striderna på nytt.”
De nya striderna varade i många dagar, och vittnenas familjer befann sig mitt i detta område. Till slut lyckades de fly. Deras hem genomborrades av kulor och granatsplitter, men ingen av dem skadades.
Vi har alltid våra väskor packade, så att vi är redo, om vi måste ge oss i väg hals över huvud. Men bara en enda gång har vi personligen lämnat området för att bege oss till en säkrare plats. Vi stannade borta i fyra dagar och återvände sedan, när det var tydligt att förhållandena hade förbättrats. Vi kom tillbaka i första hand därför att vi ville vara tillsammans med vår kristna församling.
Senare blev den tillflyktsort vi tillfälligt hade begett oss till ett slagfält. En av våra vänner där berättade vad som hände en måndagsmorgon i december. ”Klockan 11 på förmiddagen skakades huset av en våldsam explosion. Min man kallade samman barnen och mig och sade: ’Det var verkligen nära ögat. Låt oss tacka Jehova för att vi fortfarande är vid liv.’ Och vi förenade oss alla med honom i bön.
När striderna avtagit öppnade vi ytterdörren och fick se att verandan var täckt med sönderslaget glas och granatsplitter. Granaten hade landat intill det sovrum där vi alla hade sovit under natten! Våra sängar var täckta av murbruk, glas och granatsplitter. Om granaten hade slagit ner medan vi sov, skulle vi med säkerhet ha blivit svårt skadade, om inte dödade.”
Familjen vid avdelningskontoret i fara
Vi var intresserade av våra medkristna som bodde på Jehovas vittnens avdelningskontor i en muslimsk del av Beirut. Innan familjen vid avdelningskontoret nyligen flyttade därifrån till en säkrare plats utanför staden fick de vara med om en del skrämmande upplevelser. En av familjens medlemmar beskrev förhållandena den 6 februari på följande sätt:
”I omkring en månad brydde vi oss inte ens om att gå till sängs i våra rum. När det var dags att sova, lade vi madrasser i den lilla hallen, eftersom den var det säkraste rummet i huset. Vi kurade alla ihop oss där och sov med kläderna på, eftersom vi aldrig visste vad natten skulle föra med sig. När den fasen av striderna var förbi, försökte högerfalangisterna sätta sig i besittning av strategiska byggnader i vår stadsdel.
Sedan urartade det till verkliga gatustrider, från gata till gata och från hus till hus. Det såg ut som om högerfalangisterna skulle rycka fram på gatan framför vårt hus och vänsterfalangisterna bakom huset, så vi beslöt oss för att evakuera. Men det fanns inget sätt att helt och hållet komma ut ur området, men däremot fanns det säkrare hus. Vi begav oss därför till ett av vittnenas hem omkring en och en halv kilometer bort på samma gata. Vi stannade där i två veckor, och sedan kunde vi vända hem igen.”
En natt var särskilt hemsk för familjen vid avdelningskontoret. Det var en natt då man satte eld på de förnämsta affärskvarteren i Beirut, och området omkring avdelningskontoret var också märkt för tillintetgörelse. Vittnen vid avdelningskontoret berättar några av detaljerna:
”Omkring 22.30 ryckte vi till när vi fick höra kulsprutorna smattra alldeles utanför huset. När två medlemmar av vår familj tittade ut från verandan, såg de fem eller sex beväpnade män komma ut från hotellet alldeles framför oss — och så plötsligt en kraftig explosion. Vilket oväsen, när sju våningar glasfönster och dörrar kom nerrasande framför oss!
Sedan satte man eld på den ena butiken efter den andra, och de beväpnade männen körde fram och tillbaka framför butikerna och hällde bränsle på lågorna för att se till att det brann ordentligt. De sköt på alla som försökte släcka elden. Natthimlen var röd av alla eldsvådorna.
Medan vi betraktade eldarna från ett av sovrummen på husets baksida, skakades huset av ännu en explosion. Vi rusade till husets framsida och såg att en bomb hade kreverat i en speceriaffär i vår byggnad. Elden var lös i vårt eget hus! Det som oroade oss mest var ett förvaringsrum för bensin i byggnaden. Om elden nådde dit, skulle troligen både vår egen byggnad och huset intill flyga i luften. Alla grannarna på gatan samarbetade, och vi lyckades släcka elden innan den hade vållat så stora skador.”
Vägspärrar och kidnapping
När det blev ett avbrott i striderna, var staden fortfarande förlamad av flyttbara vägspärrar, kidnapping och krypskyttar. Flera billaster med beväpnade män visade sig plötsligt på gatorna och blockerade trafiken, och männen drog ut folk ur deras bilar. Också fotgängare kidnappades på stadens trottoarer. En medlem av familjen vid Jehovas vittnens avdelningskontor berättar:
”Vi blev åskådare till många av kidnappingsförsöken från fönstret i vårt hus. Flyttbara barrikader ställdes upp alldeles vid hörnet av vårt hus, och de beväpnade männen började röva bort oskyldiga människor. Det fruktansvärda var att många av dem som blev tagna aldrig skulle återvända. Ett antal vittnen kidnappades också och några av dem blev slagna, men ingen av dem skadades allvarligt.”
En annan medlem av familjen vid högkvarteret berättar om vad han fick uppleva: ”Efter en av de många vapenvilorna meddelade myndigheterna i radion att man nu tryggt kunde färdas på vägarna. Den lördagsförmiddagen begav jag mig därför till postkontoret i centrum av staden. Det ingick nämligen i mitt arbete på avdelningskontoret att hämta posten. Jag nådde postkontoret utan att något särskilt inträffade, men där fick jag höra talas om kidnapping på just de gator jag måste gå för att komma hem igen.
Jag frågade en polisman om säkraste vägen hem. Han svarade: ’Jag vet inte. Jag kan tala om en väg för dig som är säker nu, men om fem minuter kanske den inte är det längre.’ De där rörliga vägspärrarna ställdes snabbt upp och flyttades från plats till plats.
Jag beslöt därför att följa med strömmen. På vägen hem undkom jag två vägspärrar genom att vända om och gå åt fel håll på enkelriktade gator. Nästa dag läste jag att många av dem som blivit kidnappade och mördade hade gått på samma gator som jag hade gjort! Den dagen kom att kallas ’svarta lördagen’, därför att hundratals personer då kidnappades eller dödades på fläcken.”
Under sådana omständigheter kan varje färd innebära faror — och det är alltid ovisst om man skall komma undan med livet i behåll. En av Jehovas vittnens missionärer berättar om hur han återvände tillsammans med en kvinna, som hade flytt från sitt hem, och de skulle nu hämta några av hennes tillhörigheter. ”När vi steg ur bilen, sade portvakten i grannhuset i dämpad ton till oss: ’Stanna inte här; det kommer att bli bråk.’
Vi skyndade oss därför att hämta vad vi skulle och återvände till bilen med skakande knän. När vi nådde hörnet såg jag en ung man med en egendomlig, röd färg i ansiktet. Tanken genomkorsade min hjärna: ’Stackars människa, han måste ha blivit svårt bränd.’ Sedan såg jag på honom igen och upptäckte att han hade en färgad damstrumpa över ansiktet. Och han var inte ensam!
Det var flera stycken med samma hemska maskering. Var det en vägspärr? Det gick kalla kårar utefter ryggen på mig! Ingen i bilen sade ett ord. Föraren körde så fort han kunde, men hans händer skakade. Det var som om vi passerade mellan de beväpnade männen utan att de såg oss. Vi drog en lättnadens suck när vi kom in i det område där vi bodde.”
Kristna möten och predikande
Under hela kriget har vi kunnat hålla våra kristna möten i små grupper, och vi har till och med haft vårt kretssammankomstprogram. Mötena inleds och avslutas ofta så att säga till kulsprutesmatter. Vi kan faktiskt ibland höra skottlossning, granatkrevader och andra explosioner under hela tiden mötena pågår och ibland alldeles i närheten. En gång när vi gick hem från ett möte kom vi in på en mörklagd gata och stirrade rakt in i mynningarna på två kulsprutor! Vi fortsatte att gå, men vi hade hjärtat i halsgropen.
Vi har också regelbundet tagit del i vårt predikoarbete och visat andra de trösterika nyheterna i bibeln att Guds rike snart skall lösa inte bara libanesiska problem, utan också resten av mänsklighetens problem. Först var vi tveksamma att gå ut över huvud taget. Men snart gjorde vi detta som en självklar sak och vidtog de försiktighetsåtgärder vi kunde och förtröstade på att Jehova Gud skulle beskydda oss. Och vi har sett många bevis på detta beskydd.
Andra vittnen bor hos mig i mitt hem i en förort till Beirut. En gång när jag inte var hemma stod hustrun till en resande förkunnare, som bor hos mig, på balkongen och hängde tvätt. Hon råkade titta ner, och alldeles nedanför låg två unga män med kulsprutepistoler. Hon ryggade tillbaka och sprang till husets framsida och fick tag i min hustru alldeles innan hon lämnade huset för att gå ut i predikoarbetet. Om hon hade gått ut just då, skulle hon ha kommit mitt i korselden. En hel halvtimme stannade de i hallen medan skottlossningen pågick.
Ett annat exempel: Min hustru och jag hade bibelstudium med en familj på elva personer inte så långt hemifrån. Dagen efter ett av våra studier kom en raket ner genom taket och exploderade i just det rum där vi hade suttit kvällen innan! Men sorgligt nog var det två barn som lekte på taket; det ena dödades, och det andra fick en skallskada.
Vi har alltid haft tillgång till vår bibliska litteratur. Hur då? Jo, vapenvilan i slutet av varje månad, som gör det möjligt för de stridande att få sin lön utbetalad, har också gjort det möjligt för oss att transportera vår bibliska litteratur till de platser där den behövs.
Det är naturligtvis riskfyllt att göra detta, men också i denna verksamhet har vi känt Jehova Guds beskydd. Vid ett tillfälle stoppades en litteratursändning vid en muslimsk kontroll. De beväpnade männen frågade: ”Vad är det där för böcker?”
Den resande tillsyningsmannen, som hade med sig sändningen, förklarade: ”De här böckerna handlar om evangeliet.” De beväpnade männen sade: ”Imshi, Maa Salami”, som betyder: ”Gå i frid.”
Resande förkunnares besök
Vi har också regelbundet fått uppbyggande besök av våra resande förkunnare eller kretstillsyningsmän, som de kallas. En av dem förklarade för mig:
”På grund av de ständiga hårda striderna har det varit mycket svårt att som vanligt ha en hel veckas verksamhet tillsammans med varje församling. Jag beger mig till en församling, och så snart striderna avtar något församlar de äldste snabbt bröderna och systrarna, och så håller vi alla våra reguljära möten på en enda gång.
Jag kommer ihåg en gång, då jag betjänade en grupp vittnen i bergstrakterna. Nästa församling jag skulle besöka låg i det område i Beirut där striden stod som hetast. Det beslöts därför att vittnena i Beirut skulle komma upp till bergen för att få vara med om kretstillsyningsmannens besök. Detta måste planeras mycket noga, eftersom det bara fanns en enda väg öppen från Beirut till bergen; de övriga var avstängda på grund av stridigheterna.
De äldste i församlingen tilldelade varje familj en bestämd tidpunkt då de skulle anlända till vår mötesplats. Den söndagsförmiddagen började vittnena från staden anlända på ett mycket ordningsfullt sätt. Vilken underbar syn att se mer än sextio närvarande! Mötet började klockan 9 på morgonen och varade till klockan 14 på eftermiddagen, och bröderna och systrarna var redo att stanna ännu längre. Några av dem hade inte sett varandra på ganska länge, så det var mycket rörande att se dem hälsa på varandra. Vi hade inte hjärta att skilja dem från varandra, men vi måste ändå uppmuntra dem att ge sig i väg tillbaka hem innan det blev mörkt och vägen stängdes.
Det var ofta nära att vi råkade illa ut. En gång, när vi besökte en annan församling i ett muslimskt samhälle, kände vi faran i luften. Vi avkortade därför mötet, så att vi alla skulle få tillfälle att återvända hem innan det blev alltför mörkt. Den familj jag bodde hos och jag själv var de sista som lämnade huset. I förbigående sagt hade det veckan före begåtts många illdåd i samma område.
När det var vår tur att lämna huset, hade det blivit mörkt. Vi kände oss därför ganska illa till mods då vi begav oss hem. Vi var de enda människor som var ute, och vi hörde ekot av varje steg vi tog. Vi kände det som om ögon iakttog oss från alla håll. Ju närmare vi kom vårt hem, desto fortare gick vi. När vi svängde runt det sista hörnet, hörde vi plötsligt röster ropa åt oss att stanna.
Eftersom vi fruktade för att bli skjutna, lydde vi omedelbart och frågade: ’Vem menar ni — oss?’ ’Ja’, sade de och befallde oss att följa med dem. Det var tre unga män med kulsprutepistoler, och de hade mask för ansiktet.
De tittade aldrig närmare på oss, utan sade bara åt oss att följa med dem. Vi gjorde det med skälvande knän och bad i våra hjärtan till Jehova Gud. Medan vi fortsatte att gå bakom dem sade modern i den familj jag ledsagade några ord till sin son. Då vände sig plötsligt en av de beväpnade männen om. Han hade känt igen hennes röst och förstått att hon var en av hans grannar. Han bad hastigt om ursäkt och förklarade att de trott att vi var främlingar som hade kommit för att rekognoscera i grannskapet. Men eftersom hon bodde i området, rådde de henne att skyndsamt bege sig hem, vilket vi naturligtvis gjorde.”
Tillförsikt inför framtiden
När detta skrivs fortsätter striderna trots periodiska vapenvilor. Kidnapping, mord, plundring och andra brott är mycket vanliga. I ett nyhetsmeddelande hette det: ”Muslimer på vänsterflygeln och kristna på högerflygeln lever och dör genom kulsprutepistolen. ... Hatet mellan kristna och muslimer är mycket intensivt. Deras hämndlystnad är stark. Det är osannolikt att förhållandena snabbt skall kunna återställas till något som påminner om en normal situation.”
Sammanbrottet vad beträffar lag och ordning har bidragit till att moralnormerna försvagats. Det var till exempel ett militärläger som belägrades och intogs av de stridande. I lägret fanns en butik med livsmedel, kläder och andra varor. När de som bodde i området såg vad som hänt, tog de del i att plundra butiken.
En familj av Jehovas vittnen blev uppmanad att också ta del, men de avböjde. Detta förbryllade grannarna. De kunde faktiskt inte tro dem, och därför tog de med sig saker från armélägret till vittnena. Men vittnena avböjde erbjudandet och förklarade att de skulle bryta mot sitt enligt bibeln fostrade samvete, om de tog emot dessa ting. — Hebr. 13:18.
Ja, en sak är säker. Jehovas vittnen i Libanon håller fast vid ett handlingssätt som kännetecknas av sann kristen ostrafflighet och fullständig neutralitet. Och vi kommer att fortsätta att dela med oss åt alla människor i Libanon av det trösterika budskapet att Guds rike inom kort skall avlägsna alla orsaker till sorg genom att införa en rättfärdig ny ordning. Vår tjänst som sändebud för detta rike har hjälpt oss att överleva i Libanon trots inbördeskrig. — 2 Kor. 5:20.
[Infälld text på sidan 10]
”Den religiösa sidan av kriget har gett sig mycket tydligt till känna.”
[Infälld text på sidan 11]
”Prästen kastade bort sitt vapen och gömde sig.”
[Infälld text på sidan 12]
”Folk stod på balkongerna och välkomnade freden.”
[Infälld text på sidan 12]
”Sedan urartade det till verkliga gatustrider.”
[Infälld text på sidan 13]
”Sju våningar glasfönster och dörrar kom nerrasande framför oss!”
[Infälld text på sidan 14]
”Vi blev åskådare till många av kidnappingsförsöken från fönstret i vårt hus.”
[Infälld text på sidan 14]
”Vi kände faran i luften.”
[Infälld text på sidan 15]
”Hatet mellan kristna och muslimer är mycket intensivt.”