De ogiftas dilemma

MAKE ÖNSKAS — Söker kärleksfull, äktenskapssinnad man, gladlynt, god försörjare, ålder 27—40, var god sänd foto. Uppriktig och ensam. Svar till nr 312456.

Få människor har satt in en ”äktenskapsannons” sådan som ovanstående, men många kan förstå det svåra dilemma som här kommer till uttryck. De har kanske själva ”annonserat” på försiktigare sätt och funnit att sökandet efter en äktenskapspartner i våra dagars värld ofta är en desillusionerande och komplicerad procedur.

Elaine, en ensamstående kvinna i trettioårsåldern, talar om ett stadium av desperation som hon nådde: ”Det fanns ingen som jag riktigt kunde tala med. Jag slutade äta och kunde börja gråta utan anledning. Och jag förmådde inte anförtro mig åt någon, eftersom mina känslor var så starka att jag skämdes. ... Jag tror människor har gett upp hoppet om mig när det gäller att bli gift.” — New York Post.

Trots sina bekymmer har de tusentals män och kvinnor som påminner om Elaine vanligtvis inte undersökt orsaken till sin situation. De är ofta ovetande om sociologernas undersökningar som visar att det blir allt svårare för människor att finna en lämplig äktenskapspartner. De känner inte till att denna forskning lägger skulden på sådana faktorer som den väldiga befolkningsflyttningen från landsbygden till städerna och den medföljande ”moraliska revolutionen” som har ifrågasatt så gott som varje fas i förhållandet mellan man och kvinna.

De flesta vet emellertid att antalet totala äktenskapliga misslyckanden, som med ett finare ord kallas ”skilsmässor”, ökar snabbt. De känner till att många människor i våra dagar grymt och plötsligt överger en partner för en annan. De är medvetna om den flod av motsägande råd som de får och om de vitt skilda sätt att söka kontakt som deras ogifta vänner använder för att få en kamrat. De märker förvirringen.

Finns det någon utväg ur allt detta? Valet av äktenskapspartner är av djupt personlig natur, men finns det vägledning och principer som både de yngre och de äldre kan följa? Finns det uppenbara fallgropar som bör undvikas?

Att konfronteras med ”äktenskapsmyterna”

Naturligtvis är de omständigheter som en änka med små barn, en äldre frånskild man och en ung vuxen befinner sig i och deras respektive behov helt olika. Ogifta personer i alla åldrar konfronteras emellertid med vissa populära ”myter” som gäller äktenskapet, vilka i stor utsträckning ökar deras dilemma. Att undersöka värdet hos några av dessa bör hjälpa till att undanröja en del av förvirringen.

En vanlig myt är att eftersom ”motsatserna dras till varandra”, kommer någon som är mycket olik en själv att bli en intressantare äktenskapspartner. Det är naturligtvis mycket säreget med en som har en helt annan bakgrund, religion eller nationalitet. Inte desto mindre har vetenskapliga undersökningar hittills på ett överväldigande sätt visat att sådana förbindelser har en högre skilsmässofrekvens. Doktor Dominian påpekar till exempel i boken Marital Breakdown (Äktenskapligt sammanbrott): ”Resultatet av alla större undersökningar tycks visa att [religiöst] blandade äktenskap ... verkligen löper en större risk att drabbas av sammanbrott.”

Är detta svårt att tro? Men säger dig inte i själva verket sunda förnuftet att dina vänner är de som du har gemensamma intressen med? Hur skall du kunna gå bra ihop med någon som ständigt drar åt ett annat håll eller som kanske föraktar det som du tycker om? Bibeln visar i 1 Moseboken, kapitel 2, att kvinnan skapades för att vara en ”hjälp” åt mannen. Om nu du och din hjälpare skall kunna komma överens i lycklig harmoni, bör då inte ni två ha ungefär samma intressen, mål och moralnormer?

Ju mer överens ett par är när det gäller vad de vanligen anser vara det viktigaste i livet, desto lugnare kommer deras dagliga liv att bli. Det som är annorlunda kan vara spännande till en början men kan ganska snart bli en källa till irritation.

När det gäller andra äktenskapsmyter, inbegriper de flesta otvivelaktigt blind förälskelse. Blind förälskelse har definierats som ”dåraktig beundran”, att idealisera en person som man i själva verket inte känner. Myten om ”den enda” eller ”ende” och myten om ”kärlek vid första ögonkastet” är båda symptom på blind förälskelse.

När man söker en make eller maka i form av herr Utvald eller fröken Fullkomlig, finns det en förväntan om att den skräddarsydda äktenskapspartnern plötsligt skall uppenbara sig. Givetvis tilltalas en människa i början mer av vissa personer än av andra — deras utseende, deras sätt, ens egen sinnesstämning just då — allt detta inverkar. Vad som är så farligt är att tillskriva en sådan person de mystiska egenskaperna hos ”drömprinsen” (eller ”drömprinsessan”) och genast skapa en längtan efter denne och så förvänta att ”leva lycklig i alla sina dagar”.

Men, kanske du säger, även om detta kan vara fallet i början, så kommer den förälskade till sist under den tid paret har sällskap att se den ”verkliga personen”. Sorgligt nog är detta inte alltid sant. Blind förälskelse kan fortsätta ända in i äktenskapet. Hur då? När ett förhållande är så känslomässigt ”laddat” ända från början, resulterar det ofta i ett i hög grad fysiskt förhållande. Sådana förälskade personer slätar ofta över olikheterna med passion genom smek och kel. Det ödesdigra resultatet blir att två personer som är fullständiga främlingar för varandra träder in i livets intimaste förbund.

”Tanken att det någonstans i världen för alla finns ’den ende’ är djupt rotad i dikt och tradition”, sägs det i boken Making the Most of Marriage (Att göra det mesta möjliga av äktenskapet). Det heter vidare: ”En mer praktisk syn är att den välanpassade människan kan gifta sig med vem som helst av flera personer och bli lycklig, medan den missanpassade, olyckliga människan inte kan bli lyckligt gift med någon.” Sanningen i detta tycks bekräftas av änkor och änklingar som slutligen gift om sig och blivit lyckliga.

”Onormalt” att vara ogift?

Olyckligtvis utövar många äktenskapsmyter ett starkt tryck på ogifta personer. Två av dessa myter, som ofta framhålls av släktingar och vänner, är att ”det är något fel med den som inte gifter sig” och att ”någon är bättre än ingen alls”. Sådana talesätt säger alltså att ensamhet är något medfött ont. Man får individen att känna sig ”onormal” eller kanske till och med latent homosexuell.

Det är en sak om en människa har behov av att gifta sig men inte gör det, därför att hon är rädd för äktenskapet. Det är en helt annan sak om en ogift person helt enkelt inser att han inte har behov av att gifta sig. Pedagogen dr Henry Bowman säger: ”Om [en person] anser att vägen till större lycka i livet är att förbli ogift, bör han [eller hon] naturligtvis förbli ogift. ... Det finns välanpassade ogifta människor; det finns gifta ’gamla ungmör’ och ’gamla ungkarlar’.”

Ja, hellre än att panikartat låta sig ”drivas” in i ett oönskat äktenskap är det bättre att inse vad den vise läraren Jesus Kristus kände till om människorna. Han sade att några har ”gåvan” eller förmågan att vara lyckliga genom att förbli ogifta, och han uppmuntrade kristna som hade denna ”gåva” att hålla fast vid den och att använda den till att tjäna Gud. — Matt. 19:10—12.

En myt är en fantasi, en populär lögn. Och vi kan säkert inse att det skulle öka förvirringen hos den som överväger frågan äktenskap/ensamhet att följa någon av de myter som vi har dryftat. Många unga modernister torde emellertid säga att det inte finns något att frukta av fantasier. Ge utlopp för dina känslor, säger de. Oroa dig inte för att göra ett misstag. Bo i stället ihop ett tag, och om ni sedan ”fortfarande är kära”, så gift er. Är då ”försöksäktenskap” en väg ut ur dilemmat, eller är det ännu en myt?

”Försöksäktenskap” — en tillfredsställande lösning?

Det är naturligtvis ingenting nytt i tanken att två människor bor ihop utan att först gifta sig. Vad som är nytt är att det är så många som gör det öppet. I Förenta staterna visade en regeringsrapport att antalet ogifta par ökade med 700 procent mellan åren 1960 och 1970. Senare undersökningar visar en ännu större ökning.

Bortsett från den uppenbara konflikten för ett kristet samvete är frågan: Finner dessa par glädje i ”äktenskapet”? Leder detta sammanboende dem ut ur förvirringen och in i ett meningsfullt, bestående förhållande?

Sanningen är att dessa förbindelser — även om somliga ogifta par kan leva tillsammans hela livet — är kortvariga. Resultatet är lika bittert och ofta lika känslomässigt nedbrytande som en skilsmässa. Varför det?

Tänk ärligt efter ett ögonblick. Vad är det för slags förhållande där man sätter större värde på ”friheten att gå sin väg” än på att verkligen binda sig vid varandra? Ett par kan kanske hävda att de inte bara själviskt ”tar” utan ”delar” glädje, men är det tillbörligt att ge något så dyrbart och intimt utan att binda sig?

En definition av ”försök” är ”experiment”. Har någon råd att kosta på sig ett experimentäktenskap? När allt kommer omkring diskuterar vi inte att dela ett klädesplagg. Om det slits mitt itu eller kasseras, går man bara ut och köper ett nytt plagg. Men den känslomässiga ”ärrvävnaden”, som ett brutet intimt förhållande efterlämnar, går djupt; den har drivit somliga till självmord.

Även de par som uppriktigt bryr sig om varandra ställs inför ett problem som frestar på känslorna: osäkerheten. Ett sammanboende ogift par svarade en släkting, som frågade varför de nu skulle gifta sig: ”Därför att vi vill — vi vill känna oss bundna.”

Men hur är det då med argumentet att ”man faktiskt inte säkert vet hur det är att vara gift med en viss person förrän man har prövat på det”? En författare påpekade klokt följande beträffande ogifta par: ”Äktenskapsanordningen kan inte prövas i ogift tillstånd. De som försöker sig på ett prov har, även om det tycks vara framgångsrikt, inte bevisat att de kan leva lyckligt tillsammans i äktenskap.” Och människor som har levat i ett ogift sexuellt förhållande med flera andra kommer inte till ett nytt förhållande med någon stor insikt. Det känslomässiga pris de fått betala för det lilla de har lärt sig har vanligtvis gjort dem mindre kompetenta att möta problem, mindre benägna att ge av sig själva och att hysa förtroende.

Den gammaldags dygden ”självbehärskning” är naturligtvis inte populär i våra dagar. Den betraktas som undertryckande, hämmande och skadlig för personligheten. Men som svar på frågan: ”Är sexuell avhållsamhet farlig?” heter det i boken Marriage for Moderns (Äktenskap för moderna människor): ”Sexuell avhållsamhet före äktenskapet är förbunden med färre fysiologiska, psykologiska och sociala risker än sexuell tillfredsställelse.”

”Försöksäktenskap” är således i likhet med de andra äktenskapsmyterna en farlig och ostadig grund att försöka bygga på. ”Nåväl”, kanske någon resonerar, ”det här hjälper mig att lära känna några uppfattningar som bör undvikas, men återstår då några ’positiva’ principer? Hur kan jag veta om jag är redo för äktenskapet? Hur kan jag göra ett förståndigt val av äktenskapspartner?”

Det finns inga enkla ”schablonsvar” på dessa svåra frågor, men det finns verkligen pålitliga vägledande råd till gagn för dem som har förstånd nog att inte förhasta sig. Låt oss undersöka dem i följande artikel.