Fåglar i flykt

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

NÄR Edmund Hillary och Tenzing Norgay hade hunnit nästan ända upp till toppen vid sin erövring av Mount Everest sommaren 1953, blev de mycket förvånade över att få se en stor fågel flyga på 8.200 meters höjd. Deras rapport om detta väckte avsevärt intresse bland ornitologer och fågelvänner. Den väckte frågor som dessa: Vilken fågelart rörde det sig om? Skulle denna fågel eller andra fåglar kunna flyga ännu högre, om det var nödvändigt för att överleva?

Ornitologer känner till att fåglar kan flyga högre än normalt, när deras instinkt av någon anledning driver dem till det. De kan göra det för att klara ett hinder, som till exempel en bergskedja som kommer i deras väg. De kan också vara på jakt efter någon särskilt smaklig insekt. Fåglar, som har sitt naturliga hemvist på låglandet, flyger på större höjd när de flyttar än vid något annat tillfälle. Man har till exempel sett flyttfåglar som pelikaner, änder och tranor flyga på mellan 900 och 2.400 meters höjd. Tofsvipor och lärkor har iakttagits på över 1.800 meters höjd, medan brockfåglar och strandvipor har setts på höjder mellan 3.000 och 3.700 meter. I alla dessa fall var höjden tillräcklig för att fåglarna skulle klara de hinder som låg i deras väg. Skulle de ha kunnat flyga ännu högre?

Observationsprotokollen svarar ja. I Himalaya iakttogs för några år sedan två typer av slättfåglar — storspovar och rödspovar — på 6.000 meters höjd.

Man har också lagt märke till att högt flygande flyttfåglar flyger på lägre höjd, när det är dåligt väder. Detta tyder på att de inte är bundna vid något orubbligt mönster, utan snarare instinktivt väljer att flyga under ett oväder i stället för över, om de måste passera det.

Flygsätt

Alla flygsätt kan klassificeras som antingen flykt med vingslag, segelflykt eller glidflykt. Av dessa flygsätt används segelflykt och glidflykt bara av relativt stora fåglar. Dessa fåglar har förmåga att sväva omkring eller glidflyga även med låg hastighet, men den lyftkraft som behövs är då större. Fågelns stora vingar och dess vikt (som ökar rörelsemängden) ger den behövliga lyftkraften. Fågelboken The Birds (en del av tidskriften Life:s naturbibliotek) ger fler detaljer och säger: ”Svävande fåglar, med stor vingyta i förhållande till kroppsvikten, är av två helt skilda slag: 1) fåglar med breda vingar och solfjäderlika stjärtfjädrar, till exempel många falkar, örnar och gamar, och 2) sådana med extremt långa men relativt smala vingar, sjöfåglar som till exempel måsar, fregattfåglar och albatrosser.”

Fågelvingens form och storlek i förhållande till kroppsvikten är också faktorer som är avgörande för flygsättet. Det krävs till exempel fler vingslag för att hålla uppe sådana fåglar som har relativt små vingar i förhållande till kroppen. Kolibrin måste använda sig av vinande, snabba vingslag för att bara hålla sig kvar i luften. Större fåglar med snabba vingslag, till exempel rapphönan och lunnefågeln, kan också glidflyga, men bara korta sträckor. Sådana stora fåglar som hägern och pelikanen, som har större vingyta i förhållande till kroppsvikten, har å andra sidan långsamma vingslag.

Småfåglar

Även småfåglarna, som vi gläds åt att se i våra trädgårdar, är ofta mycket inbitna resenärer. Koltrastar och andra trastar, finkar, mesar och de livliga små gärdsmygarna färdas regelbundet långa sträckor.

På hösten lämnar dessa fåglar i stora skaror sina boplatser i Skandinavien och Östeuropa och flyger söder- och västerut till de brittiska öarna och den milda vintern där. På våren flyger de sedan samma väg tillbaka. Radarobservationer på Englands ostkust har visat att dessa småfåglar vanligen kommer flygande med hastigheter under 50 kilometer i timmen och på lägre höjd än 900 meter.

Om en fågel har förmåga att hålla sig i luften under långa perioder, kan flyghastigheten vara en faktor som påverkar flyghöjden. Om den kan flyga länge beror i sin tur på den speciella fågelartens karakteristiska flygsätt. Flygsättet — vare sig det är flykt med vingslag eller segelflykt eller en kombination av båda sätten — bestäms huvudsakligen av formen och storleken på fågelvingens ben och fjädrar samt av kroppsvikten och av hur utvecklade bröstmusklerna är.

God kondition väsentlig vid flyttningen

Om en flyttfågel måste flyga över höga berg för att nå sitt slutmål, måste den äga utomordentlig uthållighet. Fågeln måste ha en otroligt god kondition, en kondition som hos de flesta långflygare är beroende av dess förmåga att lagra ett stort bränsleförråd i form av fett. Somliga fåglar måste fördubbla sin kroppsvikt, innan en sådan flygning är möjlig.

Hur fåglarna utnyttjar luftströmmar

Fåglar kan också begagna sig av varma uppvindar, så kallad termik. Termiken börjar som en pelare av varm luft, som stiger uppåt och snörs av av kallare luft. Den stiger snabbt och liknar en stor varmluftsbubbla. När termiken stiger, stiger sådana fåglar som måsar och falkar på denna luftpelare. Den mest imponerande av alla europeiska flyttfåglar, den vita storken, drar nytta av dessa uppvindar, när den börjar sin långa resa söderut. När den ger sig av från Spanien, Holland eller Rhenlandet, stiger fågeln på denna termik till mycket stor höjd, innan den i glidflykt styr kosan i sydvästlig riktning mot Gibraltar sund och tvärs över Afrika.

Liksom andra fåglar seglar storken uppåt, innan den börjar sin glidflykt. Ornitologer betecknar glidflykten som det enklaste flygsättet. Det är mindre komplicerat än att flyga med vingslag eller kretsa omkring, och det sparar energi. Du har utan tvivel sett hur svalor, som glider fram och tillbaka i luften, bara behöver ett par, kraftiga vingslag för en lång, graciös flygning. Många fåglar använder glidflykt innan de skall landa, särskilt vildgäss och pelikaner som flyger i formation.

Den skickligaste glidflygaren är emellertid albatrossen. Jättealbatrossen tillbringar till exempel nio av årets månader på vingarna över södra halvklotet. När dessa fåglar glidflyger, utnyttjar de skillnaden mellan vindstyrkan vid havsytan och den på femton meters höjd. De högre luftströmmarna bromsas inte upp av havsvågorna och är därför kraftigare och snabbare och ger albatrossen högre fart. När fågeln sedan kommer flygande med hög fart och möter de långsammare luftströmmarna, pressas den uppåt.

Kolibrin kan flyga högt

Eftersom många stora fåglar har förmågan att flyga högt, kan det verka egendomligt att vissa arter av kolibrin har observerats flygande på 4.900 meters höjd. Denna lilla varelse är en av de få fåglar som kan flyga baklänges korta stunder. Man förvånar sig också över dess snabba vingslag. Det kan verka otroligt, men den vanliga kolibrin, som man finner i Förenta staterna och Canada, har en vinghastighet på 50 till 70 slag per sekund. Ja, per sekund! Jämför detta med pelikanen, som bara behöver 1,3 vingslag per sekund för att hålla sig i luften.

Man kan faktiskt undra hur den lilla kolibrin rimligen skulle kunna ha kraft nog att nå en höjd på 4.900 meter. Men förklaringen är mycket enkel. De kolibrier som observerats på denna höjd befann sig i trakterna av de evigt snöklädda Anderna i Ecuador, en bergskedja som varierar i höjd från 2.400 meter till toppar på över 6.000 meter. Eftersom man vet att just dessa fåglar lever högt uppe i Anderna, är de ju redan en god bit på väg upp mot de höga höjderna, när de flyger.

”Högländare”

Det är därför förståeligt att andra bevingade ”högländare” har observerats på hög höjd. Till dessa hör den sydamerikanska kondoren, en jättefågel som i storlek kan mäta sig med den kaliforniska kondoren och som hör hemma i Andernas högsta trakter. Det är därför inte förvånande att man sett en av dessa fåglar flyga med synbarlig lätthet i den tunna luften drygt 2.000 meter ovanför en av Andernas bergstoppar på 3.950 meter.

Den högsta kända höjd som fåglar nått i flykt var kanske den som uppnåddes för några år sedan av en flock vildgäss på sin färd över Himalayas höjder. Vid det tillfället höll några vetenskapsmän på att fotografera solen över Indien, när de fick se gässen flyga i V-formation i jämnhöjd med Mount Everest på ungefär 8.800 meters höjd.

Hur var det då med den högt flygande fågel som Edmund Hillary och hans vägvisare såg? Ingen av dem kunde identifiera den. Det kan ha varit en lammgam, en stor gamliknande fågel. Lammgamar har då och då setts flyga på höjder mellan 7.300 och 7.600 meter i trakten av Mount Everest.

Skulle dessa fåglar, de högt flygande gässen, kondorerna och kanske lammgamen, kunna flyga ännu högre, om det blev nödvändigt? Det är mycket möjligt!

[Bild på sidan 24]

kalifornisk kondor

pelikan

kanadatrana

albatross

kolibri

rosenfink

lunnefågel

rödspov

östsibirisk ljungpipare

kanadagås