Är det fel på äktenskapet som institution?
ÄKTENSKAPSTRASSEL är något som under senare tid har ökat lavinartat, och därför undrar somliga: Är det fel på äktenskapet som institution? Bör man förkasta det och mena att det är värdelöst i vår tid?
Hur är det om en maskinskötare struntar i konstruktörens anvisningar och fördärvar maskinen, så att den inte längre går — är det då konstruktörens fel? Om en bilförare på en lång resa struntar i vägkartan och kör vilse, kan man då skylla det på den som har gjort kartan?
Nej, att någonting missbrukas behöver inte betyda att det är dåligt. Vems är vanligtvis felet? Dens som missbrukar det.
Är det så det förhåller sig med äktenskapet som institution? Vad visar de verkliga förhållandena? Har det visat sig gå bättre för människor, när man övergett äktenskapet för andra livsstilar? Vad har hänt med barnen från upplösta hem och med samhället i allmänhet?
Vad fakta visar
Historien visar att när äktenskapet och familjen brutit samman, så har också hela det moraliska klimatet i samhället brutit samman. Förhållandena blev inte bättre genom det, utan tvärtom. Hela världsvälden har vittrat sönder, när människor inte längre strävat efter att bevara äktenskapet och familjen.
I vår egen tid är det den oskyldiga parten som drabbats värst — barnen i de misslyckade äktenskapen har fått sitta emellan. En rapport från det västafrikanska landet Ghana säger angående många barn från upplösta hem:
”Det är barnen i sådana hem som har det värst. De får aldrig någon ordentlig föräldraomsorg; de är försummade, inte älskade, inte omhändertagna, och ingen bryr sig riktigt om vad de gör. De blir dagdrivare redan som små och förfaller ... till förhärdade vuxna brottslingar, som alltid kämpar mot lagen.”
Det är påfrestande för hela familjen att inte ha en far som tar hand om familjen, och särskilt för små pojkar som behöver hans fasta vägledning och stöd. I en amerikansk familj, till exempel, var fadern på grund av sitt arbete borta från hemmet i flera veckor i sträck. Hans treårige son blev som en följd av detta hyperaktiv och var vanligtvis uppe tio eller elva gånger per natt för att ropa på sin pappa. Hans mor lade märke till att pojken sov lugnt ända till morgonen och uppförde sig mycket bättre, när fadern var hemma. Hon förklarade: ”Den här lille pojken behöver sin pappa. Två dagar i veckan är han på dagis, och personalen kan säga när [hans pappa] är hemma. Så tydligt märks det på hans uppförande.”
Det är allmänt erkänt att barnen får sitta emellan, när föräldrarna inte kommer överens eller tar ut skilsmässa eller är alltför mycket borta, men hur är det då för de vuxna? Är det lättare för dem när de rycks med av den moderna utvecklingen, som förordar skilsmässor, separationer, öppna äktenskap, samboende eller gruppäktenskap?
Blir det bättre?
I många länder utsätts nu människor för starka påtryckningar till att bara bryta upp från äktenskapet så fort det blir problem. Tidskriften Family Circle rapporterar: ”En uppsjö av böcker och artiklar för fram argumentet att varaktiga förbindelser inte är livskraftiga, att de risker man tar genom att flytta isär inte är värre än att det går att klara av och att en människas personlighet med all sannolikhet kommer att utvecklas efter en upplösning.”
Är det så? Kommer ens personlighet att utvecklas genom att man bryter upp från sitt äktenskap? För en viss procent människor, som tycks vara så beskaffade, kanske det förefaller så. Men inte för det stora flertalet.
Det som en frånskild kvinna upplevde är mycket vanligare. För att ha roligt och träffa nya människor började hon göra krogronder på inneställen där frånskilda höll till. Dessa tillfälliga bekantskaper visade sig med tiden vara tomma och otillfredsställande. Flertalet av männen var bara intresserade av sexuella kontakter.
Den här kvinnan sade om många av de frånskilda eller separerade, som hon hade träffat: ”Jag skall aldrig glömma hur vilsna dessa själar verkade. Hur vilsen jag själv kände mig. Detta är verkligt ogifta människor. Äktenskapet tycks inte fungera längre, utan de är en helt ny, förlorad generation som växer för varje dag. För sanningen är helt enkelt den att ’frihet’ från äktenskap fungerar inte heller.”
”’Frihet’ från äktenskap fungerar inte heller.” Den slutsatsen blir ännu tydligare, när man analyserat vad den explosionsartade ökningen av skilsmässor och separationer under flera årtionden resulterat i. Allt fler människor har börjat inse att livet för de flesta människor inte är tillfredsställande, om man inte har någon som bryr sig om en, någon att bry sig om, någon som man kan lita på, någon som man kan dela sympati, vänlighet och problem med.
När nyhetens behag har gått över, finner många att den nyfunna friheten att göra vad som faller en in utan att behöva stå till svars för en partner inte gav det de väntade sig. Det är inte på det sättet som ens personlighet utvecklas.
Gruppäktenskap
Eftersom man inte tycker om att vara ensam och äktenskap mellan två människor så ofta misslyckats, har somliga föreslagit alternativet gruppäktenskap eller att leva i ett kollektiv där var och en tillåts ha flera partner. Fungerar detta bättre än det traditionella äktenskapet?
I ett kollektiv på över 1.000 invånare i Tennessee i USA, experimenterade man med ”multiäktenskap”. En i kollektivet sade senare: ”Det gick inte alls. De vanliga problemen som alla har bara mångdubblades.” Han lade märke till att de gifta paren snart ”ville vara i fred” och att ogifta personer ofta frågade de gifta: ”Kan vi inte få vara som kusiner som bor hos er, så att vi också har familj?”
Först kanske det verkar lockande att försöka komma undan äktenskapets problem genom alternativa livsstilar, sådana som gruppäktenskap. Men man kan inte fly bort från den mänskliga naturen. Detta är något som man förr eller senare ställs inför och får ta itu med. Och ju längre någon avlägsnar sig från det sätt, som människor skapades att bäst leva med varann, desto svårare kommer livet att bli. Detta gäller framför allt den intima kärleken mellan man och kvinna och föräldrars tillgivenhet för sina barn.
Bernard O’Brien, vid en rådgivningsbyrå för familjer och barn i Kansas City i USA, förklarar: ”Svartsjukan är lika stor i vilket som helst experimentförhållande som den var på mormors tid. Det finns i själva verket knappast någon som står ut med att dela den man älskar.” Varför är det så? Helt enkelt därför att vi är skapade att känna det så.
När ett par i ett annat kollektiv fick barn, så ”sprack” kollektivtanken i deras sinnen. De kunde inte dela med andra den intima kärlek som råder mellan pappa, mamma och barn. Fadern yttrade: ”När man blev pappa, så rök alla kollektividéer.” De gav efter för sin mycket starka önskan att vara en kärnfamilj, med pappa och mamma i centrum, omgivna av sina barn.
Öppna äktenskap
Öppna äktenskap är när gifta personer kommer överens om att låta varandra ha sexuella kontakter utanför äktenskapet — äktenskapsbrott är det rätta ordet för det. Boken Öppna ditt äktenskap av Nena och George O’Neill blev för omkring sex år sedan en bestseller. De rekommenderade att man som gift hade sexuella förbindelser utanför äktenskapet och sade att detta för somliga par kunde visa sig vara ”givande och välgörande” och lyfta upp deras äktenskap. Fungerade det på det sättet?
Efter att under några år ha följt upp hur det gick i det verkliga livet medger nu författarna att det gick inte alls så. Det blev precis tvärtom. De fann att de som utövade den här sortens äktenskapsbrott blev mycket olyckliga med varann. Två år var det längsta några av dem höll ihop, sedan de börjat ett öppet äktenskap. De drog slutsatsen: ”Öppet sex var ett riktigt fiasko.” Det har lett till att författarna gett ut ännu en bok, där man utfärdar en ”ny kallelse till sexuell trohet” — som det som skänker den största lyckan i äktenskapet.
Den kanadensiske äktenskapsrådgivaren Ed Bader anmärkte angående öppna äktenskap: ”Öppet äktenskap sprack för vartenda par vi känner till — utan undantag.” Psykologen Larry Cash från samma land lade också märke till: ”öppna äktenskap, tanken att gifta människor kan vara fullständigt fria sexuellt och känslomässigt, är ett hån. Jag har inte under mina 10 år som rådgivare sett ett enda fall där det har gått. Det är kanske en ädel tanke, men den mänskliga naturen är inte färdig för den än.”
Men är det verkligen en ”ädel tanke”? Nej, inte alls. Den går stick i stäv med hur vi människor är danade känslomässigt och mentalt. Vi vill ha trohet från den vi älskar — inte äktenskapsbrott. Det intima förhållande, som ett äktenskap innebär, går inte att dela med utomstående utan att man skadar eller förstör äktenskapet. Ja, minsann, dessa som rekommenderar ”alternativa” äktenskap upptäcker det som äktenskapets Skapare för länge sedan lät skriva ner till vår upplysning: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad.” — Hebr. 13:4.
Vikten av att binda sig
Något annat, som många av dem som har experimenterat med olika livsstilar också kommit underfund med, är detta: Det är emot den mänskliga naturen att anstränga sig lika hårt för att lösa problemen, om man inte är bunden genom äktenskap. Det finns inte heller samma trygghet, särskilt inte för kvinnorna.
Många kvinnor upptäcker att livet är mycket svårare utan den trygghet som äktenskapsbanden ger, eftersom den värld de lever i är så mansdominerad. De finner att det är mycket svårt känslomässigt att ha ett förhållande, där mannen i själva verket säger: ”Jag vill bara ha dig ett tag, och när jag har tröttnat på dig, så tänker jag byta ut dig mot en yngre årsmodell.”
Tidskriften Good Housekeeping frågade sina läsare: ”Tror du att det är lättare att uppnå ett bestående förhållande om man sambor [eller] att det minskar möjligheterna till att uppnå ett bestående förhållande?” Ett visst antal var positiva till att sambo, men mer än 10 gånger så många läsare sade att det minskar möjligheterna till ett bestående förhållande om man inte är gift.
Toronto Star rapporterade om ett par, vars erfarenhet inte är ovanlig. När de var samboende, fann de att de jämt ”bråkade om allt”, och att samboendet medförde samma problem som äktenskapet. Men då de inte var bundna av ett äktenskap, så kände de alltid att de kunde ge sig i väg. Men kom de bättre överens för det? Nej, det hindrade dem att anstränga sig mer för att lösa problemen. Sedan gifte de sig. Efteråt sade de: ”Vi har ansträngt oss mycket mer för att inte bråka sedan vi gifte oss. Vi försöker båda två. Vi är bundna vid varandra, så det tjänar ingenting till att bråka. Förut brukade vi alltid hota med att bryta upp, men det gör vi inte längre.” De fann att de arbetade hårdare med äktenskapet, eftersom de var bundna vid varandra.
Tidskriften McCall’s hade likaså en artikel med rubriken ”Varför feminister gifter sig”. Den framhöll: ”Vi har arbetat hårt på att uppnå självförverkligande, och det har varit mödan värt. Men många av oss har nyligen gjort en överraskande upptäckt: Det är fortfarande någonting väsentligt som fattas.”
Vad är det som fattas? Ett par som gifte sig efter att ha sambott förklarade: ”Sanningen att säga — det räckte inte att bara sambo. Vi vill ha struktur i våra liv. Vi bestämde oss för att vi gillade detta att vara bundna.” McCall’s tillägger:
”Jaså, att vara bunden! Det är så gammalt att det låter nytt, och fler och fler människor söker en chans att tillämpa det.
Vi tycks ha fullbordat cirkeln. Vi har varit ute på en romantisk jakt under de senaste 15 åren eller så, vi har jagat lyckan, prövat alla alternativ. Vi har försökt, eller åtminstone talat om, öppna äktenskap, inga äktenskap, att ha barn utan äktenskap, försöksäktenskap.
Till slut — efter allt kaos genom de sociala förändringarna — tycks vi ha bestämt oss för att det är omöjligt att binda sig utan självförverkligande, men att självförverkligandet är ofullständigt om det uppnås utan tillgivenhet och samhörighet. ...
Därför, sedan vi i tio eller femton år har prövat olika romantiska möjligheter, har vi upptäckt att vi tappade bort själva stommen till något varaktigt. Vi upptäckte att öppna förbindelser är möjliga bara när man inte bryr sig om den andra människan.”
Äktenskap inverkar också på att man lever längre, därför att de känslomässiga behoven tillfredsställs. Försäkringsbolagen har länge insett att ogifta personer löper större risk att dö i förtid än gifta personer gör. Antalet dödsfall i åldersgruppen 15 till 64 år för frånskilda män till exempel var för varje allvarlig orsak från två till sex gånger större än hos de gifta männen. Psykologen James Lynch vid University of Maryland School of Medicine i USA drar slutsatsen: ”Ensamhet kan skada, om inte rentav förstöra, en människas hjärta.”
Det är inte överraskande att man på senare år gjort sådana upptäckter. Det var faktiskt vad man borde förvänta, eftersom äktenskapet som institution inte är någonting som bara har ”utvecklats” för människans bekvämlighet. Äktenskapet har sitt ursprung hos mannens och kvinnans skapare. Och eftersom han har danat människorna, vet han i vilket förhållande till varandra de fungerar bäst. När var och en gör vad på honom eller henne ankommer inom den ram som Gud har fastställt, då uppnås de bästa resultaten. — 1 Mos. 1:26—28; 2:18—25.
Det finns ingen ersättning för äktenskapet, när det gäller att uttrycka kärlek mellan man och kvinna, när det gäller trygghet och varaktighet, och när det gäller att uppfostra barn.
NEJ, DET ÄR INTE ÄKTENSKAPET DET ÄR FEL PÅ, UTAN DE MÄNNISKOR SOM MISSBRUKAR DET.
Människor som vill vara nöjda och glada bör därför inte låta sig påverkas av felaktigt inflytande till att försöka nedvärdera eller avskaffa äktenskapet, som om det bar skulden. Man måste söka ta reda på hur man kan förbättra det och bevara det — vad som kan hjälpa en att lösa äktenskapsproblem.
Men om äktenskapet var avsett för mannen och kvinnan, varför har det då brutit samman så i vår tid? Vad är det som är fel?
[Bild på sidan 7]
Hur påverkas ditt barn av att du är borta?