Vad fann Darwin egentligen på Galápagosöarna?

FÖR närmare 150 år sedan gjorde den engelske naturforskaren Charles Darwin ett kort besök på Galápagosöarna. På dessa öar i Stilla havet, som ligger omkring 1.000 kilometer väster om Ecuador, menade Darwin att han hade funnit bevis för sin evolutionsteori.

Men vad fann han egentligen på Galápagos? Var det bevis på evolution, eller var det bevis på något annat?

Darwins åsikter

Darwin trodde att alla växter, djur och människor hade utvecklats från tidigare, ”lägre” livsformer genom gradvis skeende förändringar under mycket långa tidrymder. Han resonerade som så att allt levande ursprungligen hade kommit från ”några få livsformer” eller en enda. Han tillade: ”Från en så enkel början har utvecklats och bildas alltjämt otaliga de skönaste och mest underbara former.” (Om arternas uppkomst) De som godtar evolutionsteorin i våra dagar håller vanligen fast vid samma huvudtankar och tror att de levande organismerna inte skapats av Gud, utan i stället utvecklat sig undan för undan.

Vad Darwin såg under sitt bara några veckor långa besök på Galápagos blev till ”inspiration för många av hans åsikter” om evolution, heter det i Encyclopædia Britannica. Och vad han lade märke till var följande: 1) Att de levande organismerna på Galápagos liknade dem på den sydamerikanska kontinenten, och han drog slutsatsen att de ursprungligen kommit därifrån och inte blivit skapade på Galápagos; och 2) att variationer hos dessa levande organismer på Galápagos under årens lopp gjort dem något olika sina ”kusiner” på fastlandet. Dessa båda grundläggande iakttagelser stärkte hans tro på att växter och djur hela tiden förändras undan för undan, så att de till slut utvecklas till helt annorlunda livsformer.

I The World Book Encyclopedia heter det om Galápagos: ”Många bevis för en utveckling kommer från växter och djur som lever på öar långt från kontinenterna. Galápagosöarna har till exempel ... 26 arter av landfåglar, som allesammans liknar arter som finns i västra Sydamerika. Men 23 av dessa arter tycks ha förändrats sedan de kom till öarna, för galápagosfåglarna utgör särskilda arter. Jämförbara skillnader uppvisas av ödlor och sköldpaddor, av vilka det fanns 11 arter på lika många olika öar. De har tydligen utvecklats där på grund av förändringar som ägt rum efter det att deras förfäder drivit över från Sydamerikas fastland.”

Vad han förmodade

I sin bok Om arternas uppkomst framhöll Darwin likheterna med djuren på fastlandet och påpekade att Galápagosarkipelagen bär ”en omisskännlig kontinental-amerikansk prägel. Den naturforskare, som betraktar bebyggarna av dessa vulkaniska stillahavsöar, känner, att han står på amerikansk mark, ehuru han är några hundra mil avlägsnad från fastlandet. Hur kan detta komma sig? Varför skulle de arter, som förutsättes ha blivit skapade i Galápagosarkipelagen, och ingen annanstans, så tydligt bära prägeln av släktskap med dem, som blivit skapade i Amerika?” (Kursiverat av oss)

Darwin förmodade att tron på skapelsen krävde att helt olika växter och djur skulle ha skapats på olika platser, i synnerhet på öar i havet som ligger långt borta från andra landområden. Han sade till exempel om Sankt Helena i södra Atlanten: ”Den, som alltså hyllar läran om de enskilda arternas självständiga skapande, måste tillstå, att det på de oceaniska öarna skapats ett för litet antal på bästa sätt anpassade växter och djur.” (Kursiverat av oss)

Beträffande frånvaron av groddjur på en del öar i havet sade han att bristen på dem ”på så många äkta oceaniska öar inte kan förklaras genom deras naturliga beskaffenhet. Det synes tvärtom, som vore dessa öar särskilt väl ägnade för dylika djur, ty grodor har införts till Madeira, Azorerna och Mauritius, och har där förökats. ... Däremot vore det enligt skapelseteorin mycket svårt att förklara, varför de inte skapats även på dessa öar.” (Kursiverat av oss)

Angående frånvaron av många däggdjur på olika öar i havet sade Darwin: ”Det kan inte, enligt den vanliga synen på skapelsen, sägas, att det inte funnits tid till att skapa däggdjur. ... Varför, kan man nu fråga, har skapelsekraften på dessa avlägsna öar endast frambragt flädermöss och inga andra däggdjur? Enligt mitt åskådningssätt kan denna fråga lätt besvaras. Intet landdäggdjur kan nämligen komma fram över så breda havssträckor, som flädermössen är i stånd att flyga över.” (Kursiverat av oss)

Var hans förmodanden korrekta? Måste en Skapare ha utformat helt och hållet olika levande organismer på olika platser, i synnerhet på avlägsna öar? Och var de skillnader som Darwin observerade hos de levande organismerna på öarna i havet så stora i jämförelse med deras motsvarigheter på fastlandet att det kunde sägas att nya typer höll på att utvecklas?

Darwins finkar

En typ av fåglar, som kallas finkar, fångade särskilt Darwins uppmärksamhet. Under sina kortvariga studier på Galápagos tycktes det honom att många olika finkarter hade utvecklats på öarna i arkipelagen. Variationen gällde huvudsakligen näbbarnas storlek och form. Darwin menade att de här olika näbbarna hade utvecklats alltefter de skilda förhållandena på de olika öarna. Som det uttrycktes i Encyclopædia Britannica: ”Darwins finkar har utvecklat en hel mängd anpassade former från en enda gemensam förfader. De skiljer sig huvudsakligen i fråga om näbbens form och storlek.”

Ronald Daeumler, som nyligen tillbringat två år på Galápagos som guide i öarnas naturhistoria, framhöll: ”Uppriktigt sagt blev jag förvånad över att få veta att det här faktiskt var Darwins mest övertygande argument för att visa att utvecklingen var en möjlig förklaring till arternas uppkomst. Han resonerade som så att om finken kunde, som han uttryckte saken, utveckla en ny näbb, då var det sannolikt att den också kunde utvecklas till ett annat djur om den fick tillräckligt med tid på sig. Kunde den här tanken verkligen vara grunden till att så många millioner människor avsagt sig tron på en intelligent skapare? Var det här det starkaste stöd som Darwins öar kunde ge evolutionsteorin?

Som guide var jag verkligen intresserad av att kunna identifiera de olika finkarna. Eftersom de sägs vara olika arter, hade jag föreställt mig att identifieringen skulle vara en mycket enkel process. Men när jag gjorde efterforskningar, kom jag att inse att skillnaden mellan dessa så kallade arter var så liten att många av dem kunde identifieras endast genom att man vägde eller mätte olika organ hos dem, till exempel hjärtat eller hjärnan. Som en författare uttryckte saken: ’Det är bara en mycket vis man eller en dåre som tror att han kan identifiera alla finkar han träffar på.’”

Daeumler säger sedan: ”Men har verkligen galápagosfinkarna genomgått vad man kan kalla evolutionära förändringar, sådana förändringar som så småningom skulle kunna förvandla dem till något annat? Eller är de här finkarna bara exempel på sådana variationer och anpassningar som förekommer hos alla olika grundläggande typer av djur? För mig talade fakta sitt tydliga språk: De här finkarna var fortfarande finkar och ingenting annat, och långa tidrymder fick dem inte att förändras till någonting annat.”

Darwins sköldpaddor

Öarnas jättesköldpadda kallas ”galápago”, och härav har öarna fått sitt namn. Deras isolering på de olika Galápagosöarna ledde enligt Darwin till att de utvecklades till olika arter.

Guiden Daeumler ger följande kommentar: ”När jag tog en grupp turister till Darwinstationen, brukade en vetenskapsman hålla ett tal om öarna till dem. Något som de olika vetenskapsmännen brukade framhålla var hur sköldpaddan har utvecklats olika på varje ö och gett upphov åt olika arter. Ironiskt nog tog de sedan ofta turisterna till en inhägnad, där de hade ett antal sköldpaddor, och förklarade att de här sköldpaddorna hade folk tagit med sig från öarna när de var små, men flera år senare hade de som tagit dem med sig återlämnat dem till Darwinstationen för att de skulle bli omhändertagna där. Vetenskapsmännen förklarade sedan att de här djuren inte hade återställts till sina hemöar, eftersom man inte kunnat avgöra vilka arter de olika djuren tillhörde, och därför kunde man heller inte avgöra från vilka öar de kommit.

Men om sköldpaddorna hade utvecklats till olika arter, borde det då inte finnas tillräckliga skillnader för att klart visa från vilka öar de olika sköldpaddorna kommit? Det var helt uppenbart för mig att det som många vetenskapsmän kallade nya arter, som om någon utvecklingsprocess hade ägt rum, bara var obetydliga variationer som alla slags djur kan uppvisa.

Till och med Craig McFarlan, som var chef för Darwinstationen när jag var där och är en av de främsta experterna på jättesköldpaddan, sade att det inte finns några bindande bevis för att sköldpaddorna ens är olika arter, utan att de kanske bara är underarter. Hur vetenskapsmännen än väljer att klassificera dem är en sak säker: de är fortfarande sköldpaddor och håller inte på att utvecklas till något annat!”

Grundläggande brister i argumenteringen

Darwin betraktade sådana djur som finkarna och sköldpaddorna som förstklassiga exempel på utveckling, men hans resonemang uppvisar allvarliga brister. Han hade kommit fram till att tron på skapelsen innebar att man måste tro att varje art, eller species i inskränkt bemärkelse, var självständigt skapad och på vissa bestämda platser; och även att mindre variationer betydde att någonting höll på att utvecklas.

Ingen av dessa idéer är korrekt. Ingenstans säger bibelns skapelseberättelse att varje art, eller species i inskränkt bemärkelse, skapats för sig. Ingenstans säger den att varje art skapades på en viss bestämd plats. Och ingenstans säger den att det inte kan förekomma någon variation hos samma slag av levande organismer.

Bibeln visar att djur, växter och människor alltid förökar sig ”efter sina arter”. (1 Mos. 1:11, 21, 24, 25) Inom denna ”art” i bibelns mening ges stort utrymme för variation, men den kan inte blanda sig med andra ”arter”. Det kan till exempel förekomma många olika varieteter av sköldpaddor och finkar, eftersom dessa djur skapats med förutsättningar för sådan variation, men de skulle för evigt förbli sköldpaddor och finkar.

Människoskapelsen

Människans skapelse och därpå följande utbredning över hela jorden, däribland isolerade öar i havet, kan jämställas med vad som hände med andra levande organismer.

Efter syndafloden på Noas tid började människorna sprida sig från Mindre Asien ut över hela jorden. Så småningom blev en del grupper mer isolerade än andra. Under århundradenas lopp blev vissa varianter eller utmärkande drag mera dominerande, så att öarna i Stilla havet så småningom kom att bebos huvudsakligen av polynesiska eller melanesiska varieteter, under det att den svarta varianten blev mest framträdande i Afrika och den gula i Asien. Men alla tillhörde ändå människans ”art”. De bevisar detta genom att de kan gifta sig med varandra och få avkomma, under det att olika ”arter”, till exempel hundar och katter, aldrig kan para sig och få avkomma.

Det finns knappast två människor som är exakt lika. Men skulle någon vilja påstå att människorna håller på att utvecklas i olika riktningar bara för att de har olika form på näsan? Vi bör heller inte dra slutsatsen att det pågår en utveckling bara för att vi kan lägga märke till olika näbbar på galápagosfinkarna eller variationer hos sköldpaddorna.

Guiden Daeumler sade avslutningsvis: ”Jag reste till Galápagos med öppet sinne för att själv studera och observera utan påtryckningar från andra. Jag ville ta reda på om detta så kallade ’evolutionens laboratorium’ var ett vetenskapligt faktum eller en myt. Efter två år, som omfattade något av det intressantaste och trevligaste jag varit med om i livet, är jag mer än någonsin övertygad om att evolutionsteorins förklaringar av hur arterna uppkommit inte har någon vetenskaplig grund. Endast en högre intelligens kan ligga bakom den otroliga mångfald av olika livsformer man finner på Galápagos, och var och en förökar sig ’efter sin art’ men med utrymme för stor variation inom varje art, vilket gör det hela så mycket intressantare och mera njutbart för människosläktet.”

Det finns en lag utan undantag bland allt levande. Som det heter i Scientific American: ”Levande varelser är enormt skiftande till formen, men denna form är anmärkningsvärt konstant inom varje given härstamningslinje: grisar förblir grisar och ekar förblir ekar generation efter generation.”

[Bild på sidan 17]

Skapelserna kan uppvisa stor variation inom sin egen art men utvecklas aldrig till någonting annat