En ytterst dyrbar ”gravvård” — Taj Mahal
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Indien
”JAG bevittnade begynnelsen och fullbordandet av detta stora verk, ett verk som 20.000 människor oavbrutet arbetat på i 22 år: detta är tillräckligt för att man skall förstå att kostnaden måste ha varit enorm.” Så skrev Jean Baptiste Tavernier, en fransk juvelhandlare, om Taj Mahal i Agra i Indien.
En helt ny stad växte plötsligt upp vid Agra omkring år 1632. Murarmästare flyttade in från Delhi, Multan och Bagdad. Män som var skickliga i att bygga kupoler kom resande från Turkiet och Samarkand. Från Shiraz i Persien kom specialister på stenkalligrafi. En mängd stenhuggare och andra arbetare rekryterades från trakten. På så sätt skapades en ny, internationell liten stad, Taj Ganj.
Vad var det som gjorde att man tänkte uppföra detta byggnadsverk? Vilka var det som stod bakom projektet?
De som stod bakom Taj Mahal
Då byggnadsprojektet började var Schah Djahan stormogul. Han tillhörde den dynasti av härskare i Delhi som grundades av Babur år 1526. Via Timur Lenk från Samarkand var Babur en avlägsen släkting till Djingis khan från Mongoliet. Babur och hans tatarhorder stormade in i Indien, ockuperade Agra och Delhi, och år 1526 förklarade Babur sig vara Padischah eller suverän av Delhi. Han efterträddes av mogulhärskarna Humayun, Akbar och Djahangir. De muhammedanska mogulerna härskade i materiellt överflöd och har blivit legendariska på grund av att de hade sådana väldiga rikedomar och juvelsamlingar och därför att de beskyddade litteraturen och de fina konstarterna, såväl som att de hade harem av beslöjade, dansande flickor.
År 1611 gifte sig härskaren Djahangir med sin förbjudna ungdomskärlek sedan han mördat hennes man. Den nya härskarinnan lät inte någon tid gå förlorad när det gällde att underbygga sin makt. Det dröjde inte länge förrän hon hade ordnat så att Djahangirs tredje son, prins Khurram, som han hade med en annan hustru, blev gift med hennes mycket vackra systerdotter, Arjumand Banu Begum, vars far, Asaf khan, var den rikaste och mäktigaste aristokraten i området.
Under de fem följande åren var prins Khurram engagerad i krig. Under hela denna tidsperiod stod hans mycket vackra hustru ständigt vid hans sida. Att de riskerade livet tillsammans tycks ha medfört att de svetsades samman i kärlek och tillgivenhet.
Mumtaz Mahal
När Khurram med hjälp av sin mäktige svärfar skoningslöst hade undanröjt alla sina kungliga rivaler och bestigit tronen år 1628, blev Arjumand Banu hans kejsarinna. Han antog titeln Schah Djahan, ”världens kung”, samtidigt som han kallade sin drottning för Mumtaz Mahal, som betyder ”palatsets prydnad”. Mumtaz Mahal fortsatte att följa med sin man ut i krigen i Deccan. När Schah Djahan slog läger med sin armé vid Burhanpur för att stävja en revolt, var Mumtaz Mahal, som var gravid med sitt fjortonde barn, med honom i lägret!
Ett militärläger i den brännande heta sommarvärmen kan tyckas vara en högst olämplig plats för en blivande mor. Drottningen, som uppenbarligen dog på grund av att hennes kropp inte orkade med att föda fler än de 13 barn hon i rask följd fött tidigare, dog i juni 1631, bara några få timmar efter det att hon fött den blivande prinsessan Raushana Ara Begum.
Schah Djahan sörjde henne mycket djupt! Under två års tid ville han inte inta några festmåltider, inte klä sig i någon kunglig skrud, inte höra musik eller roa sig.
Tanken på Taj Mahal väcks
Härskaren planerade att uppföra en ytterst magnifik byggnad till minne av sin döda hustru, och därför utsåg han ett internationellt råd bestående av skickliga arkitekter och byggmästare. Detta råd studerade först ritningar till världens mest berömda byggnader. Därpå gjorde man en modell i trä och fortsatte sedan, sägs det, att arbeta på denna modell till dess man var nöjd och kom fram till hur byggnaden skulle se ut.
De planerade att bryta mogultraditionen och göra en kvadratisk trädgård, eller charbagh, indelad i fyra sektioner, som en pittoresk förgrund i stället för att låta byggnaden vara placerad mitt i trädgården. Genom att sedan låta den stora vita byggnaden ligga intill den breda floden Jumna skulle den komma att stå där vacker mot den blå himlen. Det första spadtaget för att bygga Taj Mahal togs år 1632.
Uppförandet av Taj Mahal
Mogulväldets resurser mobiliserades för att man skulle kunna bygga Mumtaz’ grav. En armé bestående av 20.000 arbetare sattes i rörelse. De underlydande staterna skänkte vit marmor från Makrana i Rajasthan och röd sandsten från den närliggande staden Fatehpur Sikri. Härskaren tog ett djupt tag i sina skattgömmor och tog fram 450 kilo rent guld, ursprungligen värt 600.000 rupier. Till dekorationsinläggningarna fick man jaspis från Punjab, diamanter från Panna Hills i Madhya Pradesh; jade och kristall fick man från Kina, och turkoser fick man från Tibet; Ceylon försåg dem med safirer, och Arabien stod för korall- och karneolstenarna; onyx och ametister kom från Persien. Inredningen i Taj Mahal var ytterst påkostad: utsökt fina persiska mattor, en gobeläng av pärlor och ett marmorskrank och därtill flera oljelampor i rent guld.
Mohammed Hanif, som stod för murningsarbetet, var från Agra och var den högst betalde med en månadslön på 1.000 rupier. Arbetarna som slet som djur fick bara en halv penny efter en lång, het och slitsam dag. Men trots dessa låga löner uppgick den totala kostnaden för detta projekt, som tog 22 år att färdigställa, till uppskattningsvis 40 millioner rupier. Man sparade inte på någonting, vare sig på pengar eller arbetskraft, för att färdigställa denna ovanliga kungliga ”gravvård”. Till sist blev ”palatsets krona”, Taj Mahal, färdig år 1648. Det tog ytterligare några år innan arbetet med de byggnader som hörde till komplexet var fullständigt slutfört.
En tur runt Taj Mahal
Vi börjar vid den stora porten i söder, ett konstverk i sig självt! Den höjer sig över en gammal karavanseraj som kantas av arkader. När vi sedan går in i det svala stora valvet, lägger vi märke till de inläggningar i svart marmor som finns där inne. Ser vi sedan upp mot taket ser vi hur vackert solstrålarna tränger in genom inläggningarna i valvbågen.
Den gigantiska ”gravgården” reser sig från en plattform som är 94 meter i kvadrat och är schackmönstrad i svart och vit marmor. I hörnen på den kupolformade graven finns fyra smala, tre våningar höga minareter i vit marmor. Som en kontrast till det vita gravmonumentet ligger en moské i röd sandsten på dess västra sida och dennas jawab, eller identiska komplement, på den östra sidan, vilket gör att helhetsbilden präglas av jämvikt.
Var och en av de fyra större och de vinklade mindre sidorna har en serie dubbla valvbågar som inramar en väldig valvbåge som är 32 meter hög. Det var kanske detta som fick den på 1600-talet besökande fransmannen Bernier att utbrista: ”Den består nästan helt av valvbågar på valvbågar och gallerier på gallerier ordnade och kombinerade på ett hundratal olika sätt.”
När vi kommer närmare monumentet ser vi var arkitekten slutat och juveleraren tagit vid. Här har konstnärerna som gjort inläggningarna fått visa prov på sin utomordentliga skicklighet. Varje vägg och panel består av ett myller av utsirade blomsterdekorationer och inkrustationer, inläggningar som gjorts med halvädelstenar i många olika färger.
Inne i det lilla rummet mitt under den höga kupolbyggnaden visar Mumtaz Mahals och Schah Djahans cenotafier prov på ytterst vackra marmorinläggningar med oleanderslingor som det dominerande motivet. Ett löv på drottningens cenotafium består av 35 olika slag av karneol. De verkliga gravarna ligger inte i mausoleet, utan i en krypta i marknivån.
Denna ovanliga ”gravgård”, Taj Mahal, är verkligen ett under i marmor — ett monument till minne av den skicklighet och arbetsförmåga människan besitter. Om detta är vad människan kan göra för sina döda anförvanter under ett syndfullt, förtryckande styre, tänk då vilka underbara verk människan kommer att kunna skapa för sina levande medmänniskor i det paradis som Gud inom kort skall upprätta här på jorden!