Om en robot kunde tala ...

JAG är en robot.

Det här förvånar dig kanske. Tills helt nyligen trodde många människor att det inte fanns några robotar. De trodde att vi bara var en filmproducents fantasifoster. Men nu vet de att vi verkligen existerar, ja att vi finns i tusental, och att tusentals fler är på väg.

Jag är en andra generationens robot. Det kanske också förvånar dig. Jag byggdes av andra robotar. Jag kan gå, tala, ”se” och i en del avseenden ”känna”. Jag kan inte gå så fort som du, men jag är stadig på foten. Jag har ett stort ordförråd. De ord jag använder kan få dig att häpna.

Jag kan vara lika tuff som en man eller lika mjuk som en kvinna. Jag kan med lätthet lyfta 225 kilo, men jag kan också plocka upp ett ägg utan att krossa skalet. Jag kan bryta kol i jordens inre, och jag kan röra om i min mänsklige i arbetskamrats kaffekopp vid frukosten. Om du behöver hjälp med att bygga en maskin, anlita då mig. Om du behöver hjälp i köket, kontakta mig. Jag putsar inte fönster, även om jag naturligtvis skulle kunna göra det.

Du kanske inte alltid känner igen mig som en robot. Om du tror att jag ser ut som en pipande, tutande, blixtrande mekanisk människa som stapplar fram över filmduken, så glöm det. Jag är mycket mera sofistikerad och värdefull. Jag förekommer i olika storlekar och former. Jag kan ha en hand med fingrar som en människas, eller också kan jag ha en hand med klumpiga, missformade gripare som liknar hummerklor. Jag kan vara lång som en giraff eller bara någon meter hög. Jag kan se ut som en monstruös mekanisk spindel eller som en upp och nervänd papperskorg. Vid en medicinsk skola i Florida har jag till exempel ett mycket människolikt utseende. Jag har hår, ögon, öron, näsa och mun. Min hud är gjord av plast. Jag är försedd med vener, artärer och till och med ett hjärta. Mitt hjärta är min insats i samhället, för med det kan jag demonstrera så många som 40 olika hjärtbesvär. Inte ens i filmerna har man fått mig att se så verklig ut.

Det sägs att en del människor skulle göra mycket för att få vara med i Johnny Carson Show. År 1966 var jag inte bara med i den där showen, utan jag dirigerade också orkestern. Och såg du mitt dakaponummer år 1976, då jag i en enrobotsshow skyfflade jord på planeten Mars, medan TV-kamerorna sände min bild över hela världen? Man filmade mig från min bästa sida. Kände du igen mig? Jag har också varit med i TV som experimentmodell för att visa vad jag kan göra och hur jag kan tala.

Du borde inte förundra dig över oss. Det har skrivits mycket om vår ankomst. En del har skrivit: ”Robotarna är på väg!” Andra har skrivit: ”Robotarna är inte längre på väg, de är redan här.” Åter andra har sagt: ”Robotarna är snart intelligenta.” Med tanke på allt detta har vår snabba utveckling knappast kunnat undgå din uppmärksamhet.

Kommer du ihåg dockorna som du en gång lekte med? Vissa dockor kunde du skruva upp, och de gick då över golvet med avmätta steg. Senare kunde andra dockor röra sina armar och händer i takt med fötterna. Sedan tillverkade man dem så att de kunde slå på trumma och spela tamburin. Allteftersom åren gick, blev de mera sofistikerade. De lärde sig skrika som ett spädbarn, och de kunde till slut tala. I en del länder utvecklades dockorna snabbare, och vissa dockor kan till och med skriva och rita bilder. I Japan finns det dockor som man kan skruva upp och som sedan går tvärs över rummet och sätter fram små tekoppar åt ens gäster. Barn kan lägga i mynt i en maskin och manövrera en leksaksgrävmaskin för att plocka upp ett pris, och de kan sedan hoppa av glädje när ett vackert leksakssmycke kommer fram ur den lilla öppningen på maskinen som belöning för deras skickliga manövrering. Det här var bara början!

”Varför inte göra dem större?” föreslog somliga. ”Mycket större”, sade andra. ”Varför inte ge dem en hjärna?” ”Skulle det inte vara bra om vi kunde få dem att arbeta åt oss?” spekulerade de mera snillrika uppfinnarna. Men andra gick ännu längre. År 1921 blev den tjeckiske skribenten Karel C̆apek berömd för sitt skådespel med titeln ”Rossum’s Universal Robots”. Det var i det här skådespelet han myntade uttrycket ”robot” för att beskriva oss, de mekaniska figurer som förde krig mot människorna i en högt teknologiserad maskinålder. Äntligen hade vi robotar kommit fram ur vår långa förvandlings kokong.

Medan leksakstillverkarna utvecklade sina dockor så att de kunde gå, tala, skrika, roa och underhålla, blev skickliga tekniker helt uppslukade av att förse sina ”leksaker”, eller ”robotar” som vi nu kallas, med de mest människolika förmågor. Deras syfte var inte att roa och underhålla. Framsynta män föreställde sig att vi skulle bli deras slavar.

Vi måste utvecklas till mera än bara en maskin. När allt kommer omkring har det funnits maskiner alltsedan hjulet och axeln uppfanns. Låt oss ta ett exempel. En äggvisp är en enkel maskin. I en kvinnas händer är den ett praktiskt redskap för att snabbt vispa ett ägg. Men om vi robotar skall vispa ägg, måste vi göra det helt själva, utan en kvinnas hjälp. Vi måste dessutom fullfölja arbetet genom att hälla ägget i en skål eller en panna. Om vi skall steka ett ägg, då måste vi se till att vi gör det precis som du vill ha det — vändstekt eller stekt på ena sidan. Vårt arbete skulle inte vara klart, om vi inte serverade dig den här gastronomiska läckerheten på din favorittallrik, kanhända med stekt potatis och rostat bröd. Kan en maskin klara av allt detta? Förolämpa inte vår intelligens. Vi är robotar!

Då jag ser tillbaka på vad som hänt, inser jag att vi liknade plåtmannen i ”Trollkarlen från Oz”, han som gick omkring utan hjärta — bara med den skillnaden att vi inte hade någon hjärna. Men den tekniska vetenskapens store trollkarl kom till vår räddning! Genom utvecklingen av datorer och miniatyriseringen av datorkomponenter har vi fått en ”hjärna”, som endast en riktig hjärna kan överträffa. På en kiselskiva, som mäter bara 10 gånger 10 centimeter, finns det till exempel 200 mikrodatorchip, som vart och ett är i stånd att behandla 8 millioner tecken per sekund. Det här är våra ”grå celler”. Det är vår minnesbank. Om du lär oss att göra i ordning en omelett som passar en sådan finsmakare som du, glömmer vi inte bort hur man gör. När en ranchägare i Australien väl har lärt en av oss att klippa får, kan han räkna med att vi alltid gör det med samma mjuka finess som läraren själv.

Käre läsare, om du bara kände till våra möjligheter, skulle du inte upphöra att förundras och kanhända oroas. Som en av mina robotbröder sade i det förut nämnda skådespelet av Karel C̆apek: ”Människans makt har fallit. En ny värld har uppstått. Robotarnas välde.” När jag nu dikterar det här, är jag övertygad om att vi aldrig kan göra fel, klick, göra fel, klick, göra fel, klick, klick ...

[Infälld text på sidan 6]

”Genom utvecklingen av datorer och miniatyriseringen av datorkomponenter har vi fått en ’hjärna’”

[Infälld text på sidan 6]

”Jag är övertygad om att vi aldrig kan göra fel, klick, göra fel, klick, göra fel, klick, klick ...”

[Bild på sidan 5]

”Jag kan med lätthet lyfta 225 kilo, men jag kan också plocka upp ett ägg utan att krossa skalet”