”Från din Valentin”

DEN 14 februari år 270 v.t. blev en ung romare som hette Valentin misshandlad och halshuggen, därför att han vägrade att avsvärja sig sin kristna tro. Fångvaktaren som hade uppsikt över honom och som hade blivit god vän med honom hade en liten dotter, och till henne skrev han några rader som han undertecknade med ”Från din Valentin”. Under många århundraden därefter kom uttrycket ”från din Valentin” att enbart betyda vänskap. Men omkring år 1400 fick det en annan betydelse.

Många århundraden dessförinnan trodde grekerna att gudomen Pan var hjordarnas och herdarnas gud. Den grekiska gudasagan säger att då Pan föddes var han fullvuxen och hade horn, skägg, getfötter och en svans. Konstverk avbildar honom som en vällustig, sensuell, dansande varelse. I och med det romerska rikets uppstigande blev Pan erkänd som en romersk gud med namnet Faunus, även kallad Lupercus. Hans hustru Luperca, som framställdes i gestalten av en varginna, antogs ha skött om och ammat Romulus och Remus, vilka enligt sägnen grundade och byggde upp den forntida staden Rom.

Prästerna som tjänade i denne demonguds, Faunus’, tempel var kända som luperci. I mitten av februari gick dessa präster — klädda i getskinn — omkring och slog kvinnor med getskinnsremmar, vilket de påstod skulle befrämja fruktsamheten. Bland andra mystiska och sexuella ritualer från denna forntida kärleksfest på våren var att ge unga kvinnor åt män genom ett slags lotteri. Flickornas namn skakades om i en låda, och männen drog lott.

Allt detta försiggick naturligtvis många århundraden innan den unge Valentin undertecknade sitt brev till sin lilla vän med orden ”Från din Valentin”. Då den katolska kyrkan reste sig och började ta makten över Rom, antog den praktiskt taget alla de grekiska och romerska förkristna festerna, däribland den grekiske guden Pans kärleksfest på våren. Och genom att den katolska kyrkan höll sig till sin sedvänja att ge en kristen täckmantel åt fester av hedniskt ursprung, kallades denna för sankt Valentins dag.

Vissa försköningar gjordes. Leken utökades genom att man lät flickor i tur och ordning dra pojkarnas namn ur lådan. Den pojke som flickan fick genom lottdragning blev sedan hennes Valentin för ett år. Under medeltiden firades Valentins afton och även följande dag, den 14 februari, med nästan samma sensuella upptåg som utmärkte den ursprungliga hedniska festen. Amorin, fruktbarhetens gud, avbildad som en pojke eller ung person med vingar, deltog vid detta tillfälle med sin båge och pil. Under förra århundradet introducerades Valentinkort med spetsdekorationer och sentimentala verser för att förgylla upp de gamla mytologierna.

Det är verkligen en parodi att sammanlänka den unge Valentins ömma vänskapskänslor för ett litet barn med de forntida demongudarnas och demongudinnornas fruktbarhetsriter.