Utbildad, verksam, nyttig — och blind

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

VARJE vardagsmorgon kan man få se Susumu, när han raskt promenerar på de smala vägarna som går tvärs igenom persikoodlingar och vingårdar i denna vackra japanska landsortsstad. Hans mål är järnvägsstationen. Och fastän hans hustru skulle kunna köra honom, föredrar han, som han säger, ”att gå för motionens skull”. När vi betraktar honom, ser han i stort sett ut som vilken annan pendlare som helst som är inriktad på att komma i tid till arbetet. Men det finns en skillnad — han är nästan helt blind! Han har fått övervinna många svårigheter för att komma så långt att han inte bara kan sköta ett arbete på ett kompetent sätt, utan också ta sig till arbetet utan hjälp.

Sedan några år är Susumu anställd som massör och akupunktör på rehabiliteringsavdelningen vid ett stort sjukhus i staden. Han är respekterad både av sjukhusets personal och av patienterna på grund av sin skicklighet och sitt kunnande. Men ändå är hans fall inte något sällsynt eller ovanligt. I århundraden har de blinda i Japan så gott som haft ensamrätt på att utöva de gamla österländska läkekonsterna akupunktur, orientalisk massage och moxabustion.a Tills helt nyligen var faktiskt dessa yrken i hela Japan förbehållna de blinda för att trygga deras levebröd. Hur kom det att bli så? Vilken form av utbildning får de? Susumus berättelse och en del upplysningar om de blindas bakgrund i Japan kan ge dig en del intressanta och övertygande svar.

En gammal tradition

Av tradition har Japan och dess folk haft djup aktning för och visat en omtänksam inställning gentemot de handikappade. Det finns mycket gamla dokument rörande detta ämne som berättar om hur individer och samhällen strävat efter att förse de blinda med livets nödtorft och bekvämligheter.

Så långt tillbaka som på 600-talet gjordes till exempel allvarliga ansträngningar att finna sysselsättning för de blinda. Somliga blinda utbildades med framgång till musiker. Från den tiden förbättrades de blindas lott undan för undan, och på 1400-talet hade den ”gyllene tidsåldern” kommit för de blinda. Det fanns då i Kyoto en fast sammansvetsad organisation som skyddade deras intressen och sörjde för yrkesutbildning. Det var här som akupunktur, massage och moxabustion infördes i utbildningsprogrammet och började tränga ut musiken som det populäraste yrket bland de blinda. Men oavsett vilket yrke personen i fråga valde, gav den hårda utbildningen vid detta center i Kyoto många människor ett ekonomiskt tryggat liv. Det fanns naturligtvis nackdelar med denna anordning. Den kunde inte tillgodose alla handikappades behov på ett rättvist och opartiskt sätt. Men en del av de blinda fick ändå en aktad ställning i samhället i hundratals år.

I slutet av 1800-talet upplevde Japan en tid av sociala och politiska reformer. Man satte i gång olika projekt för de fattiga och de fysiskt handikappade över hela landet. På många sätt visade sig emellertid detta bli en period av förvirring och svårigheter för den blinda befolkningen, eftersom alla tidigare förmåner och privilegier drogs in. Med tiden kom emellertid detta tomrum att fyllas, då statliga skolor för de blinda öppnades. Och alla de nya skolorna var nu kostnadsfria.

På senare tid har Japan hållit jämna steg med andra länder när det gällt att tillgodose den blinda befolkningen med moderna hjälpmedel och resurser. År 1965 öppnades det första av en rad rehabiliteringscentra för blinda av Helen Keller-stiftelsen i Osaka. Denna internationella ideella organisation har gjort mycket för att främja den praktiska utbildningen för de blinda och gravt synskadade. Detta är i synnerhet fallet med dem som, i likhet med Susumu, förlorat synen senare i livet. Låt oss nu lyssna till hans berättelse.

”Jag satt bara hemma hela tiden”

Så beskriver Susumu sin förtvivlan över att plötsligt inte bara vara blind, utan också ur stånd att arbeta och klara sig själv. Han var bara 23 år gammal. Han greps av självömkan, tills han en eftermiddag hörde ett radiomeddelande om utbildningsprogram för blinda. Detta väckte hans intresse och började rycka upp honom ur hans depression.

Snart hade han skrivit in sig i en kurs som skulle lära honom tre ting som var väsentliga när det gällde hans möjligheter att klara sig själv på egen hand: 1) Rörelseorientering, som inbegrep att använda käpp, ledarhund eller elektronisk utrustning, 2) deltagande i vardagliga sysselsättningar, till exempel matlagning och orientering i hemmet, och 3) kommunikation, huvudsakligen inriktad på att lära ut läsning av punktskrift eller blindskrift (braille) och användning av en punktskriftmaskin.

Här fick Susumu också möjlighet att lära sig ett nyttoyrke — den verkliga nyckeln till fullständig rehabilitering. Efter att ha övervägt flera olika möjligheter valde han att gå in för akupunktur och massage. Han märkte snart att utbildningen inbegrep mycket mer än att bara lära sig själva tekniken eller handgreppen. I studieplanen ingår också en intensivkurs som ger medicinsk fackkunskap. Bland annat studeras anatomi, fysiologi, hygien, patologi, medicinsk juridik och orientalisk fysioterapi. Det är också värt att lägga märke till att akupunktur och moxabustion i Japan betraktas som mycket krävande vetenskapsgrenar. Experter inom dessa områden betraktas med aktning som ”mästare i anatomi”. Hur skall då en blind person kunna lära sig ett sådant yrke? God utbildning i förening med en blind persons av allt att döma förstärkta känselsinne gör att sådana elever som Susumu blir mycket skickliga i arbeten av detta slag. Ändå tog det honom och hans klasskamrater (i alla åldrar mellan 18 och 50) tre år att fullborda hela utbildningen. De flesta av eleverna hade blivit blinda i vuxen ålder, vilket innebar att de inte bara måste lära sig dessa komplicerade ting, utan dessutom på nytt lära sig de enklaste uppgifter i det dagliga livet.

Ett belysande exempel på vilka svårigheter detta innebar är att det i början tog en timme eller ännu mer för somliga av dem att läsa en enda sida punktskrift. Ett tecken i punktskrift utgörs av sex punkter. Men det japanska språket måste skrivas med hänsyn till ljud mera än till bokstäver. Och det krävs två tecken med vardera sex punkter för mer än två tredjedelar av ljuden! Detta är nödvändigt för att bilda de talrika stavelserna i det japanska språket. Att försöka lära sig denna nya läsmetod kunde ibland vara nedslående, men en elev sade: ”Vi övervann våra problem med hjälp av hårt arbete och ömsesidig uppmuntran.”

Samma elev ger förresten följande intressanta råd: Människor som blir blinda bör utnyttja tillgängliga kurser och utbildningsmöjligheter, så att de kan komma tillbaka till ett aktivt liv så snart som möjligt. Detta är ett gott råd. I synnerhet blinda barn har nytta av sådan utbildning. Det är verkligen rörande att se blinda elever i klass tre och fyra, som sitter och knackar på sin punktskriftmaskin med samma lätthet och tillförsikt som en erfaren maskinskrivare. Men vilka ytterligare utbildningsmöjligheter finns det i Japan för dem som är blinda sedan födelsen eller sedan barndomen?

Praktisk utbildning

Den skola för blinda, som startade för något mer än hundra år sedan, har vuxit ut till ett nätverk av välskötta och välutrustade allmänna skolor runt om i Japan. I en av dessa skolor går det bara två barn på varje lärare. Detta gör naturligtvis att det blir en varm och personlig inlärningsatmosfär. Alla årskurser är i allmänhet samlade i samma skola, och kursplanen är i stort sett som i andra skolor — med tonvikt på läsning, skrivning och räkning. Men redan tidigt, från första året på högstadiet, läggs speciell vikt vid yrkesutbildning — särskilt massagebehandling. Man beräknar att omkring 75 procent av de elever som utexamineras från dessa skolor får anställning som sjukgymnaster av något slag. Och mer än hälften öppnar små kliniker för massage och akupunktur, oftast i sina egna hem.

Många unga människor skaffar sig emellertid yrkesutbildning inom andra områden, till exempel skötsel av telefonväxlar och maskinell utrustning, dataprogrammering och liknande färdigheter. Andra går vidare till högskolor, i hopp om att få befattningar inom undervisningsväsendet, statsförvaltningen eller rättsväsendet. Det verkar emellertid som om de hårt arbetande blinda massörerna ännu har mycket att göra. Som Susumu uttryckte det: ”Jag har ett yrke och kan försörja mig och min familj och känner att jag är en del av samhällslivet igen. Det är jag mycket tacksam för.”

För några år sedan fann Susumu någonting annat som skänkte honom ännu större lycka. Han säger: ”Jag insåg att mina ansträngningar att lindra smärta och hjälpa sjuka människor endast var tillfälliga. Du kan därför föreställa dig min glädje när jag för första gången läste den profetia som är nedtecknad i bibeln i Jesaja 35:5, 6, där det sägs: ’Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla.’ Genom mitt studium av bibeln har jag kommit att inse att varaktig läkedom kommer först när jorden görs till ett paradis igen av den verklige mästaren i anatomi, vår Skapare, Jehova Gud.”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 17]

De blinda fick en aktad ställning i samhället

[Infälld text på sidan 19]

Föreställ dig min glädje när jag för första gången läste profetian i bibelboken Jesaja som säger: ”Då skall de blindas ögon öppnas”

[Bild på sidan 18]

Med god utbildning och sitt förstärkta känselsinne kan blinda bli skickliga i akupunktur

Det är rörande att se unga blinda elever skriva på sin punktskriftmaskin