Kilio — ett afrikanskt sätt att sörja

”MANGAZA är död!” Med dessa chockerande ord kom sorgen in i de fyra ungdomars liv som nu plötsligt hade blivit föräldralösa. De hade förlorat sin mor! Men deras sorg skulle snart ytterligare förvärras.

Varför det? Därför att tre av Mangazas barn — Emeli, Richard och Ernest — är Jehovas vittnen. Deras tro tillåter dem inte att följa de gamla, traditionella begravningsritualerna i Zaire — traditioner som har sina rötter i vidskepelse och tron på själens odödlighet. Hur klarade dessa tre kristna ungdomar påtryckningarna till att göra som alla andra? Deras erfarenhet är inte bara trosstärkande, utan ger också en intressant inblick i afrikanska begravningsseder.

En brytning med traditionen

Ungdomarna fattade genast ett modigt beslut. Richard kontaktade de äldste i församlingen av Jehovas vittnen där på platsen och bad dem tala med Mangazas äldste bror. Han var nämligen inte bara den som ägde huset de bodde i, utan var också den som enligt traditionen hade ansvaret att anordna en ”kilio” — ett ord på swahili som betyder sörja.

De äldste förklarade vänligt att själva begravningen skulle ombesörjas av församlingen av Jehovas vittnen. Men de skulle inte lägga några hinder i vägen om familjemedlemmarna ville följa traktens speciella traditioner.

Ord för den döda

Det bårhus till vilket Mangaza fördes fylldes snart av släktingar och vänner. Alla, i synnerhet nära släktingar, grät högljutt, för om någon inte grät, skulle andra tro att han var ansvarig för dödsfallet. I Zaire accepteras nämligen inte döden som något naturligt, om inte personen i fråga är mycket gammal. Ockultism anses ofta vara orsaken till dödsfall. Ibland ropar därför släktingar till döda familjemedlemmars ”andar”: ”Hon kommer nu!” eller: ”Var snäll och se till att hon blir väl mottagen!”

Mangazas barn kunde inte helt och hållet undvika denna känsloladdade atmosfär. Det är brukligt att kvinnor som är släkt med den döda håller sig i närheten av kistan. Därför sade Emeli: ”Jag ville inte såra familjen genom att stanna hemma vid detta tillfälle. Jag bad därför några kristna systrar att följa med mig till bårhuset. Vi stannade där en liten stund, gick sedan ut och återvände efter ett par minuter. Detta hjälpte mig att bevara min känslomässiga balans.”

Vid begravningsplatsen

Själva begravningen utgjorde också ett problem för Mangazas kristna barn. När kistan bars från bårhuset till graven, bildade familjemedlemmar och vänner en procession som sjöng och dansade. Ernest sade: ”Vi gick inte med i processionen, eftersom det skulle ha gjort att vi hade identifierat oss med det traditionella sättet att sörja.”

Vid graven höll ett Jehovas vittne från den lokala församlingen ett uppmuntrande tal från bibeln, som framhävde det kristna hoppet om en uppståndelse. Mangazas barn och deras vänner bland vittnena lämnade nu graven. De övriga stannade emellertid kvar för att överbringa sina sedvanliga ”budskap” till den döda. Alla lyssnar noga till dessa budskap för att avgöra vem ”mördaren” är eller orsaken till dödsfallet. Ett budskap som: ”Snälla du, förlåt mig för att jag en gång sårade dig”, eller kanske: ”Det var mitt fel att jag lät dig dö, så kom då och ta bort också mig i dag”, kan betraktas som ett erkännande av skuld!

Kilio

I en vecka utövar nu de sörjande sin kilio. Eftersom Mangazas bror äger huset, kan hennes barn inte göra mycket annat än att stillatigande se på när han förbereder denna kilio. Han börjar med att tömma huset på alla möbler. Snart börjar släktingarna strömma in i hemmet. Männen sitter runt en eld utanför på stolar och pallar, och kvinnorna sitter på golvet inne i huset på säckväv. De närmaste kvinnliga släktingarna placeras ut i husets hörn för att drömma och få syner. Återigen försöker de finna ”dödsorsaken”, även om den medicinska orsaken redan är känd.

Lyckligtvis hade Mangaza för länge sedan sagt till sina barn: ”Om jag dör och ni får en dröm eller ett budskap som verkar komma från mig, tro det inte! I så fall kommer det från osynliga, onda andar.” Hon tillade: ”Om jag dör, måste ni alla förbli trogna, så att vi kan få träffas i uppståndelsen.” ”Dessa ord”, sade Ernest, ”hjälpte oss väldigt mycket under begravningen och kilioveckan.” Richard tillade: ”Det gjorde det lättare för oss att stå fasta och inte kompromissa.”

Det var emellertid inte lätt att låta bli att kompromissa under den långa kilioveckan. Emeli försökte avskilja sig så mycket hon kunde från de andra kvinnorna i huset och talade i stället med de medkristna som besökte dem hela veckan. ”Detta hjälpte mig att stå fast och inte påverkas av de andra”, sade hon.

Även om det är meningen att en kilio skall vara en sorgevecka, såg det ibland mer ut som ett dryckeslag. Överdådigt ätande och drickande anses hjälpa en att glömma sorgen över dödsfallet. ”Vi drack aldrig med de övriga och hjälpte inte ens till att servera dryckerna”, sade Ernest, ”eftersom det skulle ha betraktats som att vi tog del i sorgehögtiden.”

Självfallet tyckte inte alla om denna fasta hållning. En släkting som hade rest långa vägar med flyg för att vara närvarande vid denna kilio lovade faktiskt att han skulle klå upp alla Jehovas vittnen han träffade. ”Men när han såg hur många av dem som var närvarande”, sade Ernest, ”gjorde han aldrig som han hade planerat.”

Så kom kvällen. Enligt traditionen får ingen sova i en säng. Emeli sade: ”De två första nätterna sov jag över hos en kristen syster. Men när våra kiliogäster hade vant sig vid att jag inte var där tillsammans med dem på golvet, började jag sova i min egen säng igen.” Richard och Ernest lämnade likaså hemmet sent på kvällen och sov över hos en vän. ”Vi gick hemifrån en i taget”, sade Richard och Ernest, ”för att vi inte skulle väcka för mycket uppmärksamhet, och vi kom tillbaka tidigt varje morgon för att tillbringa dagen med familjen.”

Den sjunde dagen

Detta är en speciell dag i en kilio, en dag av glädje som avslutning på en vecka av sorg.

De sörjande brukar vanligtvis sjunga och dansa runt en eld, och i vissa fall hyr de till och med en orkester. De tar sig nu ett bad (för första gången på en vecka), byter kläder och sover till och med i en säng. Glädjefesten pågår i 24 timmar.

De närmaste familjemedlemmarna väljer sina ”kaniki” — sorgkläder (vanligtvis av något svart tyg), som de kommer att bära under det följande året. Kvinnorna rakar sina huvuden som ett tecken på att deras kilio är över. ”Detta var ännu en sak som vi inte kunde göra”, berättar Richard, ”eftersom det sägs i bibeln, i 5 Moseboken 14:1: ’Ni skall inte ... göra er skalliga ovanför pannan för någon död.’”

Äntligen var dagen slut. Man släckte elden, vännerna återvände till sina hem, och släktingarna stannade kvar för att diskutera arvskiftet. Mangazas äldre bror beslöt att själv behålla huset där Mangazas familj hade bott. ”Men”, sade Ernest, ”han sade att om bara en av oss blev katolik igen, skulle han låta oss bo i huset. Vi bad därför till Jehova om en lösning på detta problem.”

I stället för att kompromissa i fråga om sin tro beslöt Emeli, Richard och Ernest att söka sig en egen bostad. De bor nu nära församlingen av Jehovas vittnen och fortsätter således att tjäna sin Gud ”med ande och sanning”. — Johannes 4:24.

Vad du kan göra

Begravningsseder skiljer sig från land till land, och eftersom många av dem är i strid med bibelns läror, vill en kristen inte ta del i dem. Det är därför förståndigt att du informerar dina släktingar om din ståndpunkt i denna fråga. Och ni föräldrar gör väl i att, i likhet med Mangaza, undervisa era barn i bibeln och låta dem få veta hur de skall handla om ni skulle dö.

Det är också mycket du kan göra för att hjälpa de efterlevande. Emeli berättar: ”Våra kristna bröder uppmuntrade oss verkligen. De fanns alltid på plats; de var artiga; de hälsade på alla; de talade med oss på ett uppbyggande sätt. De stannade inte så länge varje gång de kom, men vi hade alltid goda vänner vid vår sida hela tiden under denna svåra period.”

Så med en rätt insikt om de dödas tillstånd och ett fast hopp som gäller uppståndelsen kan man klara också en så svår situation som en nära anhörigs död. Och medan en kilio — det afrikanska sorgebruket — inte kan göra mycket för att lindra dödens udd, kan däremot bibelns säkra hopp verkligen göra det!