Mitt hjärta var uppfyllt av hat
HUR livlig är inte min minnesbild! Den unge soldaten hade blivit efter, när hans patrull drog sig tillbaka från området. Han var omgiven av en folkhop av begabbande, hotfulla kvinnor. Sedan öppnades deras led för att släppa fram en beväpnad man. Denne avfyrade sitt vapen och gav sig snabbt i väg. Ja, den unge soldaten hade dödats.
På grund av mitt bittra hat mot allt brittiskt kände jag knappt någon sorg eller något medlidande, när den unge mannen bars bort med armen dinglande från båren. Detta var fienden. Hans uniform var symbolen för dem som jag betraktade som förtryckare av mitt folk. Han var soldat, och vi var i krig.
Denna händelse ägde rum för några år sedan i det stridsdrabbade Belfast i Nordirland. Låt mig berätta för dig hur jag blev uppfylld av hat — och något ännu viktigare, nämligen hur jag lärde mig att utplåna hatet ur mitt hjärta.
En atmosfär av hat
När jag var liten, bodde min familj i ett område i Belfast där protestantiska och katolska familjer kunde leva och arbeta tillsammans i fred. Men sekteriska oroligheter började bli allt bittrare, när protestaktionerna för medborgerliga rättigheter ersattes av våld och mord. Många gånger jagade gäng av protestantiska ungdomar mina bröder och slog dem otäckt med metallbesatta bälten. Dessa gäng härjade överallt i vår del av staden, hotade dem som bodde där och fördärvade egendom. Efter många hotelser, som kulminerade i att man placerade en bomb på fönsterbrädan till vår bostad, tvingades vi lämna området och flytta till det som blev ett republikanskt katolskt getto.
Detta blev en tid av brutala, sekteriska mord, ett dödande enligt mottot lika för lika. Brodern till en av mina unga skolkamrater mördades till exempel när han stod vid vägkanten. Sådana förskräckliga våldsdåd såväl som den diskriminering som jag upplevde att man visade mot katoliker i fråga om bostäder och arbete utvecklade hos mig en önskan att göra allt jag kunde för att förändra saker och ting.
Ansluten till halvmilitär verksamhet
Eftersom jag hade sett mina vänner i uniform, ville jag vara lik dem. Som ung skolflicka anslöt jag mig därför till ungdomsavdelningen i en katolsk halvmilitär organisation. När jag lyssnade till all propagandan, blev mitt unga hjärta uppfyllt av hat mot dem som jag betraktade som fiender till mitt folk. Genom att jag deltog i möten tillsammans med andra som hade liknande ideal ingöts i mig ett brinnande nit för ”saken” — frihet för irländarna! Min uppgift? Att spana efter armépatruller, sprida propaganda och ha ögonen öppna för alla personer som kunde tänkas visa vänlighet mot säkerhetsstyrkorna.
Senare blev jag antagen i kvinnornas avdelning av organisationen. Där nådde mitt hat mot allt brittiskt ännu större uttryck. Tillsammans med andra trakasserade jag armé- och polispatruller, skrek åt och spottade på medlemmar av säkerhetsstyrkorna och deltog i demonstrationer till stöd för den republikanska saken. Ibland bar jag också på vapen åt manliga medlemmar i vår grupp, när de tog del i skottlossning eller rån. Om vi stoppades av en armépatrull, var det lättare för en ung kvinna att undgå att bli kroppsvisiterad.
Jag tänkte i själva verket aldrig igenom saken och hade aldrig något annat i sinnet än målet att få bort engelsmännen från Irland. I mitt tycke hade jag rätt och de fel. Jag undertryckte varje känsla av sympati för offren för de våldsamma terrordåden. Vi såg oss själva som frihetskämpar, som stred mot en fiende till vårt folk, och den grundläggande filosofin var att krig rättfärdigar alla våldshandlingar. Om det fanns oskyldiga offer för våldshandlingar som härrörde från hat, var det illa för dem, men oundvikligt.
Med tiden blev jag arresterad och anklagades för att bära vapen i samband med ett försök att utföra ett ”knäskott”. Två medlemmar ur vår grupp skulle utdela den bestraffning det var fråga om, nämligen att krossa offrets knän genom att skjuta en kula genom dem. På grund av min ungdom blev jag till slut frigiven och fick bara villkorlig dom. Den korta tid jag tillbringade i Armaghfängelset fram till min rättegång intensifierade bara mitt hat mot polisstyrkan, fängelsesystemet och domarkåren, som jag betraktade som förtryckare.
Min religiösa uppfostran
Min religiösa uppfostran medverkade inte på något sätt till att lägga band på det växande hatet i mitt hjärta. Min religion var i själva verket oupplösligt förenad med min nationalism. Jag växte upp med den uppfattningen att protestanterna var ett hot och en fara för mig och min familj. Mitt hat var lika stort som det hat som fanatiker på andra sidan gav uttryck åt mot medlemmar av vår katolska gemenskap.
Det gick aldrig upp för mig att det fanns någon motsägelse mellan att dels gå i mässan och be till Gud som katolik och dels att hysa ett intensivt hat till en brittisk soldat, som kanske också var katolik. Om det någonsin kom till konflikt mellan min nationalism och min religion, var det nationalismen som segrade. Jag kunde alltså acceptera det förhållandet att någon av mina kamrater sköt en medkatolik, om denne bar brittisk uniform.
Några uppriktiga präster höll naturligtvis tal i vilka de fördömde våld. Men detta hade liten verkan, eftersom det sällan understöddes av några åtgärder mot dem som var inblandade i terrorism. Vad skulle en ung, lättpåverkad person tänka, när hon såg en terrorist begravas med fullständiga kyrkliga hedersbetygelser? Vid ett av dessa tillfällen tillhörde jag begravningssällskapet som följde en död medlem. Salut avlossades över hans kista, som var svept i en irländsk flagga. Jag marscherade i uniform till kapellet och deltog i mässan. I mina ögon var detta en militärbegravning, och prästens deltagande innebar att Gud godkände vår sak.
Jag bar inte på någon känsla av skuld för någonting som jag gjorde. I själva verket var det aldrig någon präst som direkt rådde mig att gå ur denna halvmilitära verksamhet.
Jag lär känna sanningen
Vid den tiden gick jag helt upp i vår sak och trodde fullt och fast att den var rätt. Jag såg orättvisorna som begicks av den andra sidan och var lättrogen nog att tro alla rapporter om skändligheter och illdåd, samtidigt som jag ignorerade de brutala övergreppen från vår sida under striden. Men sunda förnuftet och känslan för vad som var anständigt började antyda att det var någonting som var fruktansvärt fel.
Medan jag kämpade med att se något förnuftigt i det dilemma som hade åstadkommits av nationalistiska olikheter och våldsamma försök att råda bot på missförhållanden, kom jag i kontakt med Jehovas vittnen. Häpnadsväckande nog talade de om de ting jag trodde att jag kämpade för — fred, rättvisa och frihet! Var det bara fråga om en annan form av protestantism? Nej. Trots att jag i början var misstänksam, fann jag dem helt annorlunda. De höll sig verkligen avskilda från politik, och de stödde sig helt och hållet på bibeln.
För att illustrera detta: Under mina första samtal frågade jag det vittne som besökte min familj vad hon ansåg om den protestantiske religiöse ledare som för mig tycktes vara drivkraften bakom antikatolska och antirepublikanska aktioner. I stället för att ta parti sade hon: ”Vad skulle Jesus ha gjort under sådana omständigheter? Vems parti skulle han ha tagit?”
Denna fråga: ”Vad skulle Jesus ha gjort?” hjälpte mig att förstå det rätta svaret på många frågor som uppstod när jag studerade bibeln. Jag blev till exempel tvungen att tänka efter vad Jesus skulle ha gjort när jag tänkte på min medverkan i våldsamma protestaktioner mot sådant som jag betraktade som orättvisor. I början liknade jag i viss mån de judiska nationalisterna på Jesu tid, som önskade fördriva romarna från Judeen. Men jag kom att inse att Jesus skulle ha varit neutral, vilket han lärde sina efterföljare att vara. Hans rike var ingen del av den här världen. — Johannes 15:19; 17:16; 18:36.
Med tiden stod det klart för mig att Guds rike under Jesus Kristus har ett långt storslagnare uppsåt. Det kommer att avlägsna alla förtryckande former av styre och alla slags orättvisor. (Daniel 2:44) Och tänk så bra! Detta kommer att åstadkommas utan några oskyldiga offer, och jag skulle kunna få leva och få vara med om det!
Eftersom jag inte på nytt ville bli indoktrinerad, fortsatte jag att kontrollera dessa uppgifter i min katolska bibel. Jag fick veta att Guds namn är Jehova, och jag blev hänförd över hans uppsåt att göra hela jorden till ett paradis, i vilket de ödmjuka skall finna glädje i överflödet av frid. (Psalm 37:10, 11; Lukas 23:43) Men kunde jag verkligen lita på Jehovas vittnen? Jag började i alla fall vara närvarande vid möten i deras Rikets sal, och min samvaro med dem byggde upp mitt förtroende. Här fanns människor som verkligen var neutrala och som praktiserade vad de predikar om.
Bland Jehovas vittnen träffade jag människor med en protestantisk halvmilitär bakgrund. De hade avsagt sig våld som ett medel att uppnå fred och rättvisa. Till en början hade de varit precis lika övertygade om det rättfärdiga i deras sak som jag hade varit om min, och de hade förut hyst ett bittert hat mot allt katolskt eller republikanskt. Men de hade gjort sig fria från nationalistiska uppfattningar och det hat som dessa hade framkallat. Detta hjälpte mig att uppskatta vad Jesus sade: ”Och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.
Befrielse från hat
I mitt hjärta visste jag att Jesus Kristus inte skulle blanda sig i politiska tvister och terrorism. Men det tycktes som om jag satt fast i en fälla, och det var inte lätt att bryta sig loss. Så småningom slutade andra medlemmar av min familj upp att komma tillsammans med Jehovas vittnen, och för att kunna fortsätta vårt bibelstudium var min syster och jag tvungna att gå tvärs över den ”fredslinje” som skiljer de katolska och protestantiska områdena i Belfast från varandra. I början fruktade vi för vår säkerhet varje gång vi gick över denna linje. Men allteftersom vi gjorde framsteg i fråga om vår förståelse av bibeln, gav denna fruktan undan för undan vika för en verklig förtröstan på Jehovas beskydd.
Vid ett tillfälle, då jag var i färd med att lära mig bibelns sanningar, satt jag tillsammans med andra i en republikansk klubb, när vi mottog nyheter om ett särskilt blodigt bakhåll mot brittiska soldater i Nordirland. Jag fann att jag inte längre kunde instämma i de glädjeyttringar som hälsade sådana rapporter. Jesus skulle sannerligen inte ha deltagit i jublet. Hans råd löd: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” (Matteus 7:12) Jag visste att det inte var rätt att glädjas över att människor hade sprängts i bitar.
Denna händelse inskärpte hos mig vad blint hat kan göra med människor, och jag ville inte längre ha någon del i det. När jag nu ser tillbaka, hur glad är jag då inte att jag har fått kunskap om en kärleksfull Skapare med ett underbart och kärleksfullt uppsåt för den här jorden och för mänskligheten! I dag är det en glädje för mig att på heltid använda mitt liv till att hjälpa andra att uppnå detta hopp som har sin grund i bibeln. Och jag är verkligen tacksam över att mitt hjärta inte längre är uppfyllt av hat. — Från en av våra läsare.
[Infälld text på sidan 9]
”Förskräckliga våldsdåd ... utvecklade hos mig en önskan att göra allt jag kunde för att förändra saker och ting”
[Infälld text på sidan 10]
”Vad skulle en ung, lättpåverkad person tänka, när hon såg en terrorist begravas med fullständiga kyrkliga hedersbetygelser?”
[Infälld text på sidan 10]
”Vad skulle Jesus ha gjort under sådana omständigheter? Vems parti skulle han ha tagit?”
[Infälld text på sidan 11]
”Bland Jehovas vittnen träffade jag människor med en protestantisk halvmilitär bakgrund. De hade avsagt sig våld som ett medel att uppnå fred och rättvisa”