Snäckornas fascinerande värld

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Filippinerna

HÄNDELSEN inträffade år 1838 på ön Bohol i Filippinerna. Den fick en brittisk herre att nära nog svimma av upphetsning. Mannen var snäckforskaren Hugh Cumming. Vid detta tillfälle fann Cumming tre exemplar av snäckarten Conus gloriamaris, vilket betyder ”Havets prydnad”.

Blev han så upphetsad över tre snäckskal? Ja, det blev han verkligen! Hugh Cumming hade nämligen förverkligat varje samlares dröm. Conus gloriamaris är en sällsynt, utsökt och värdefull snäckart. Fram till år 1965 hade man bara funnit 25 exemplar av dessa snäckor. Den största av dem finns i en snäcksamling i Filippinerna. Trots att den är fossiliserad, anser man att den kan vara värd mer än 1.000 dollar.

Filippinerna är en snäcksamlares paradis. Tre av de 13 mest värdefulla snäckorna i världen kommer från detta land. I publikationen Shells and the Philippines sägs det: ”Den utan jämförelse mest fantastiska regionen när det gäller mångfalden av skalbärande djur är Indo-Pacific, ett vidsträckt vattenområde som sträcker sig från Röda havet och Afrikas östkust, över Indiska oceanen och ända till Stilla havet bortom Hawaii och Påskön. ... Men centrum för denna vidsträckta region, och ett Mecka för snäcksamlare, är den filippinska arkipelagen, med dess tusentals öar, rev, kanaler, vikar och fantastiska djuphavsområden.”

Var kommer snäckor ifrån?

I de flesta fall tjänar snäckor som skydd för mollusker, eller blötdjur, ryggradslösa djur med mjuka kroppar. Till dessa hör sniglar, musslor och ostron. Mollusker består vanligtvis av inälvssäck, huvud, fot och en hudlik mantel. Manteln avsöndrar ett flytande ämne som ger upphov åt skalet. Det bildas i flera skikt och är hårdare än glas. För att kunna skära i detta ämne krävs speciella verktyg.

Det finns inte två snäckor som är exakt lika. Det finns ett grundläggande, ärftligt mönster för varje art, och miljömässiga faktorer spelar också en viss roll. Färger och mönsterbildning orsakas av speciella körtlar i manteln. Den största nu levande mollusken med ett yttre skal är mördarmusslan (Tridacna gigas). Den kan bli ända upp till 150 centimeter lång. Man har emellertid funnit fossila snäckor som har mätt över fyra meter.

Fem huvudgrupper

Generellt sett indelas mollusker i fem större klasser. En av dessa är Amphineura, ett namn som kommer från två grekiska ord som betyder ”runt” och ”nerv”. Dessa mollusker har två par nervsträngar som löper utmed kroppen. Till dessa hör ledsnäckorna, som på ryggen har åtta överlappande skalplattor, sammanhållna av en muskulös gördel. De påminner till utseendet om en forntida vapenrustning. Amphineura är fridsamma varelser som kryper över klippor och stenar för att gnaga av små växter som de har till föda. Deras enda krigiska drag är deras utmärkta kamoufleringsförmåga.

Den artrikaste klassen bland molluskerna är Gastropoda, ett namn som kommer av de grekiska orden för ”buk” och ”fot”. De förflyttar sig med hjälp av en fot, som sticker ut under kroppen. Det finns omkring 50.000 arter av denna klass, däribland den berömda Conus gloriamaris. Denna grupp inbegriper också sniglar, skålsnäckor och valthornssnäckor.

Gastropoda kallas också univalvia, eftersom de bara har ett skal. Du kanske har lagt märke till att sniglar har ett spiralformat skal. Hos de flesta Gastropoda löper vindlingarna medsols, även om det finns somliga arter där vindlingsriktningen är den motsatta. Gastropoda är ovanligt aktiva och livnär sig på både vegetabilisk och animalisk föda. Om de blir störda, drar de sig in i sitt skal och stänger igen ”dörren”, ett hornartat lock som kallas operculum.

En annan klass av mollusker är Pelecypoda, ett namn som kommer från de grekiska orden för ”yxa” och ”fot”. De har en yxformad, muskulös fot som tjänar som rörelseorgan. Mollusker som tillhör denna klass kallas för bivalvia, eftersom de har två likadana skal. Musslor och ostron är välbekanta medlemmar av denna grupp, varav man känner till omkring 10.000 arter. Alla bivalvia är växtätare, och många av dem skaffar sig permanenta hem genom att sätta sig fast vid klippor eller borra sig ner i sand och gyttja.

En fjärde klass är Scaphopoda, av två grekiska ord som betyder ”båt” och ”fot”. Det finns omkring 350 arter av dessa mollusker. De lever i djupa vatten och har en spetsig fot som till utseendet påminner om en liten båt. Med denna gräver de ner sig i sanden, så att bara den ena änden av skalet sticker upp i vattnet. Kroppen är täckt av ett enda, rörformat skal, som är öppet i båda ändar. Många kallar dem därför ”tandsnäckor” eller ”elefanttandsnäckor”. Ur en liten öppning sträcker sig tentakler, med vars hjälp denna snäcka fångar de mikroorganismer som den livnär sig av.

Den femte klassen kanske vid första påseendet inte ser ut som mollusker. De kallas Cephalopoda, ett namn som härleds från två grekiska ord som betyder ”huvud” och ”fot”. Denna klass kännetecknas av ett antal tentakler (vanligtvis åtta eller tio), som är grupperade runt huvudet och munnen. Bläckfiskarna tillhör denna grupp. Av de 800 arterna av Cephalopoda är det emellertid bara pärlbåten som har ett yttre skal.

Att samla snäckor som hobby

Tycker du att det skulle vara roligt att samla snäckor? I så fall är stranden en bra plats att börja leta på. Både i vattenbrynet och uppe på stranden kan du finna många vackra snäckor. Men du bör tänka på att inte ta levande snäckor. Låt dig inte nedslås av dåligt väder, eftersom stormar ofta gör att stränderna blir översållade av glittrande snäckor.

Att finna verkligt attraktiva snäckor kräver emellertid en hel del ansträngning. Du måste vara villig att gräva i sanden, undersöka urholkningar och hålor, genomsöka tidvattensområden och leta i tången. Genom att simma ut ett litet stycke och vända på stenar och döda koraller kan du göra en mängd spännande upptäckter. Du kan också finna många olika snäckor i närheten av floder och uppe på land. Det finns till exempel land- och trädsniglar vars skal uppvisar underbara former och färger.

Men var försiktig! Somliga snäckor, till exempel kägelsnäckorna, innehåller dödligt giftiga mollusker. Vissa av dem är köttätare och har fem eller sex harpunlika injektionssprutor med vilka de förlamar sitt byte. De angriper urskillningslöst, vare sig det gäller en mänsklig hand eller ett tilltänkt byte. Somliga snäcksamlare har enligt uppgift fått erfara detta faktum genom att få sätta livet till.

Noggrann, skicklig rengöring förhöjer utseendet på alla dina fynd. Du kan använda någon av följande metoder: kokning, blötläggning i lut, rengöring med blekmedel, bortskrapning av intorkat material och behandling med saltsyra. Om du inte kan få bort allt det döda köttet genom kokning eller med hjälp av en krok eller något liknande verktyg, kan myror ofta göra ett gott arbete. Efter behandling, i synnerhet punktbehandling med syra, bör snäckorna sköljas noggrant i vanligt vatten. Nu har du fått några praktfulla snäckor till din samling.

När det gäller rengöring av snäckor är det emellertid på sin plats med några varningsord. Låt aldrig snäckorna ligga i blöt i syra. Undvik att placera dem i direkt solljus. Lägg inte heller tjockväggiga snäckor i kokande vatten, eftersom de då kan spricka.

Mollusker finns över hela världen. Man kan finna dem i ytvattnet och i havsdjupet, såväl som över och under jorden. För många människor är snäcksamling en verkligt glädjande hobby.

[Bild på sidorna 10, 11]

Mördarmussla

Vindeltrappsnäcka

Elefanttandsnäcka

Pärlbåt