Egyptiernas papperstillverkning var en efterapning

EGYPTIERNA sägs ha varit de som började med papperstillverkning på 2000-talet f.v.t. De skalade stjälken på en vattenväxt som kallades papyrus. Den märgfyllda innerdelen som återstod skars upp i breda men tunna remsor och lades ut vertikalt med någon överlappning. En tunnflytande massa ströks på, och ytterligare ett lager papyrusremsor placerades ovanpå det första lagret men med remsorna lagda horisontalt. De två lagren fogades sedan ihop genom att man bultade på dem med en klubba. Efter att ha torkats i solen och glättats var arken färdiga att användas för skrift. Av alla de äldsta materialen att skriva på var papyrus det som allra mest liknade papper.

I fråga om papperstillverkning var emellertid egyptierna senkomlingar — så sena att det rörde sig om tusentals år! De som var först i fråga om papperstillverkning var pappersgetingarna. De största är bålgetingarna Vespa crabro i Europa och Vespa maculata i Nordamerika. Getingens pappersbo är först mycket litet och förfärdigas av en enda hongeting, men det blir slutligen en imponerande pappersboll, som är 30 till 60 centimeter i diameter och rymmer en arbetsstyrka på tusentals getingar. Arbetet påbörjas av denna enda hongeting, en drottning. Efter att ha utvalt en plats för bobygget, vanligtvis ett träd, skrapar hon loss små partiklar av gammalt, vittrat trä och blandar dem med sin saliv, så att de bildar en massa.

Av denna pappersmassa formar hon en mycket liten cellkaka och fäster den vid en gren eller något annat som kan hålla den på plats. Massan stelnar snabbt. Hon omger cellkakan med ett skyddshölje, som består av flera lager papper, och lagren är åtskilda från varandra genom tillslutna luftutrymmen för isoleringens skull. Detta hölje är inte fäst vid cellkakan, utan hålls uppe av grenar och kvistar strax ovanför, som den är sammanvävd med. Den enda öppningen i denna ihåliga pappersboll är ett hål nedtill — passagen in i och ut ur boet. De fåtaliga sexkantiga cellerna i cellkakan är riktade nedåt, och i varje cell lägger hon ett ägg.

Efter några dagar kläcks äggen. Drottningen matar larverna. De ber om föda genom att åstadkomma skrapljud på cellväggarna. Efter tre veckor innesluter larverna sig i cellutrymmet genom att spinna en hinna av silke över cellöppningen. Efter ytterligare tre veckor i detta puppstadium gnager sig de färdiga getingarna ut genom hinnan. De är redo att börja arbeta, och drottningen är redo att dra sig tillbaka från papperstillverkningen och koncentrera sig på äggläggningen.

Detta innebär att pappersframställningen måste påskyndas! Det behövs fler celler att lägga äggen i. Den ursprungliga cellkakan ökar i omkrets, allteftersom det tillkommer fler celler runt dess kant. Pelarliknande hängfästen byggs ut nedåt för upphängning av en ny och större cellkaka under den. Flera och större cellkakor tillkommer, tills det kommer att finnas åtta eller fler. Människor bygger från bottenvåningen och uppåt; getingar bygger från högsta våningen och nedåt. Människors golv vilar på de underliggande golven; getingars golv är upphängda i golven ovanför. För att bereda plats för denna utvidgning inifrån rivs innerväggar ner i takt med att ytterväggar tillkommer. Allteftersom familjen ökar, utvidgas boet som en ballong som blåses upp.

Ibland kan man få se getingar utvidga höljet och dess yttre lager. De kommer med små kulor bestående av vältuggad pappersmassa. Sedan går de baklänges och tänjer ut dessa kulor till remsor och tillfogar på så sätt remsa efter remsa. Man kan se mönstret med dessa sammanfogade remsor på det färdiga höljet. Getingens saliv i pappersmassan tjänar som lim.

Det intressanta — och förbluffande — är att getingen kan bestämma fibrernas läge i det papper den gör. I papperssjoken till väggarna bildar fibrerna ett oregelbundet mönster genom att de löper kors och tvärs över varandra, vilket ger extra styrka — och detta liknar det skrivmaterial som egyptierna gjorde av sina papyrusremsor. Men när papperet skall användas till de hängfästen eller pelare på vilka den första cellkakan är upphängd i en gren eller när ytterligare cellkakor skall fästas vid de övre, ordnas alla träfibrerna i ett parallellt mönster. Detta ger betydligt ökad styrka och gör att pelarna kan bära de tyngre konstruktionerna i boet. En expert har följande att säga om detta: ”Avsevärd hållfasthet uppnås genom att alla träfibrerna ordnas parallellt i längdriktningen — precis som muskelsenorna får sin oerhörda seghet av att alla bindvävsfibrerna är ordnade parallellt med varandra i dragriktningen.”

Kan det då, med tanke på detta, vara så att denna likhet mellan getingarnas hängpelare och människors senor är ett bevis på evolutionssamband? Evolutionister hävdar vanligen att likheter bevisar att det råder samband. Men när likheterna inte passar in i bilden, avfärdar de godtyckligt och lättvindigt dessa likheter som slumpmässiga sammanträffanden. På samma sätt som människor i samband med vitt skilda uppfinningar gör bruk av principer som liknar varandra, så har Skaparen av himmel och jord också gått till väga på detta sätt, och detta långt före människan. I själva verket är det så att getingar, med hjälp av gudagiven instinkt, tar hänsyn till de varierande hållfasthetskraven beträffande de olika konstruktionsdetaljerna och ordnar fibrerna i massan på lämpligt sätt.

Det är också med hjälp av instinktiv vishet som getingarna kan hålla en konstant temperatur på 30 grader i sina bon. Att hålla konstant temperatur underlättas i hög grad av de många lagren av papper som används i bohöljet, med tillslutna luftutrymmen mellan lagren — i likhet med de fönsterrutor av termoglas som människan tillverkar. ”Denna yttervägg”, påpekar en expert, ”kan ge lika effektiv isolering mot hetta och kyla som en 40 centimeter tjock tegelmur.”

Ändå är inte detta alltid tillräckligt. När temperaturen sjunker under 30 grader, sätter en specialgrupp, bestående av arbetsgetingar, i gång med att låta vingmusklerna arbeta snabbt utan att ha vingarna inkopplade, precis som en bil med motorn i gång men med växeln i friläge. Denna muskelaktivitet alstrar värme. Om boet blir för varmt, transporterar getingarna in vatten att fukta cellerna med, och sedan använder de vingarna som fläktar för att få vattnet att avdunsta och på så sätt göra boet svalare — på samma sätt som en bilkylare kyler motorn.

Säg nu inte att all denna vishet enbart råkade utvecklas av en slump, utan att ha några bevis för att så har skett eller hur det har kunnat gå till. Dessa häpnadsväckande papperstillverkare är i det närmaste robotar och har fått denna vishet inprogrammerad vid skapelsen. ”De är instinktivt visa.” — Ordspråksboken 30:24, NW.

Och när det gällde papperstillverkning var de tusentals år före egyptierna!