Medicinsk behandling och din valfrihet – Domstolarna talar!

TRE nyligen avslutade rättsfall i USA kan komma att påverka ditt liv och ditt val av medicinsk behandling. Läkare, sjukhuspersonal, jurister och Jehovas vittnen har ägnat dessa fall stor uppmärksamhet. Alla som är insatta i berörda fakta kan känna tacksamhet över den betydelse som dessa rättsfall har med avseende på de mänskliga rättigheterna, lagskyddet och respekten för Guds lagar.

Fallet Randolph — patienten dör efter blodtransfusion

Det kan vara svårt för dig att bilda dig en klar och tydlig uppfattning om det första fallet. Varför? Därför att många tidningar och medicinska publikationer gav en förvrängd bild av det hela. Ja, i själva verket väckte denna förvrängning domare Bambricks missnöje. Han är domare vid Högsta domstolen i delstaten New York, och han var rättens ordförande, när fallet var uppe i domstolen. Han skrev ett klargörande, 53-sidigt yttrande.¹

I sitt yttrande framhöll domare Bambrick att ”statsmaktens fjärde gren, pressen”, hade framställt fallet i en sådan oriktig dager att han var tvungen ”att klarlägga omständigheterna och ge den riktiga versionen av de rättsliga sakförhållandena i målet, såsom de framlades inför juryn”. Pressen har sorgligt nog förhållit sig tyst om detta värdefulla yttrande, som ställt deras försummelse i blickpunkten. Men vi vill gärna att du skall få del av de viktiga upplysningar som finns i domare Bambricks skrivelse. Hans omsorgsfulla redogörelse kan vara av betydelse för din valfrihet beträffande medicinsk behandling, vare sig du är läkare, jurist eller helt enkelt en vanlig medborgare som undrar hur det är med dina egna rättigheter, när det gäller medicinsk behandling.

Låt oss redogöra för några grundläggande fakta i domarens publicerade yttrande, med kursivering av anmärkningsvärda punkter: I juli 1975 togs fru Bessie Randolph (45 år) in på ett sjukhus i New York för att föda sitt fjärde barn genom kejsarsnitt. Det fanns antecknat i sjukhusjournalerna att hon, som ett Jehovas vittne, inte tog emot blod.a Hennes läkare godtog hennes djupa religiösa övertygelser, eftersom hon hade fattat sitt beslut som en mogen vuxen individ vid sina sinnens fulla bruk. Efter den lyckade förlossningen ledde en komplikation i livmodern till att den måste opereras bort. Men domare Bambrick uppger: ”Till följd av fru Randolphs tillstånd och [läkarens] operationsteknik uppstod en häftig blödning.”

Under den närmast följande timmen och därefter förlorade hon mycket blod. Klockan 12.45 började läkaren ge henne en påse blod, och klockan 13.30 ytterligare en påse. Fru Randolphs hjärta stannade emellertid, och klockan 14.00 dödförklarades hon. Senare stämde hennes man (som inte var ett Jehovas vittne) läkarna och sjukhuset. En läkare kom överens om förlikning utan domstolens inblandning. I februari 1984 avgav en jury ett utslag som gav herr Randolph rätt. Tidningarnas rapportering av detta var ganska kritiskt inriktad. En juristtidning uppgav: ”En jury beviljade den äkta mannen till ett Jehovas vittne 1,25 miljoner dollar i skadestånd, sedan hustrun dött efter att ha vägrat ta emot en transfusion.” Reportage av detta slag gav intryck av att läkarna hade respekterat det val som ett vittne gjort men trots detta blivit stämda. Till följd av förvrängningarna i pressen har andra läkare undrat om de bör samarbeta med Jehovas vittnen. Somliga sjukhus har till och med bestämt sig för den hållningen att vägra att ta emot patienter som inte går med på att ta emot blod. Ett sådant förhållningssätt är oförståndigt i både juridiskt och ekonomiskt avseende, eftersom den federala lagen ger skydd mot diskriminering som grundar sig på ras, religion eller hudfärg.

Det är därför förståeligt att domare Bambrick ville ”klarlägga omständigheterna”. I sitt yttrande betonade han att stämningen inte hade att göra med att döden inträffat till följd av att man respekterat en patients insiktsfulla vägran. Det var i stället så att stämningen gällde felbehandling. Han förklarade:

”Det kan inte bestridas att Bessie Randolph var en vuxen individ som efter moget övervägande entydigt klargjort för de åtalade att hon motsatte sig all slags behandling i form av blodtransfusion under vilka omständigheter som helst. Det kan framhållas att den lagliga rätten att motsätta sig behandling är en av de rättigheter man har i USA när det gäller att värna den personliga integriteten. ...

Man bör komma ihåg att detta inte är ett fall där det är fråga om ’rätten att dö’. Det var tvärtom så att Bessie Randolph i allra högsta grad önskade leva. Men eftersom hennes religiösa trosuppfattning förhindrade henne att ta emot livräddande blodtransfusioner, så var Bessie Randolphs andliga ’rätt till evigt liv’ viktigare för henne. ... Ur ett Jehovas vittnes synvinkel kan man till och med hävda att om en troende går med på blodtransfusion och därmed går miste om evigt liv, så är detta liktydigt med ’andligt självmord’.”

Man kan förstå att läkarna befann sig i ett svårt dilemma, när de såg att deras patient kanske skulle dö. Men domare Bambrick sade: ”Gällande lag fastslår patientens rättighet att avgöra hur behandlingen av honom skall läggas upp, och under förutsättning att patienten ger sitt insiktsfulla medgivande är detta överordnat allt som annars utgör en läkares förpliktelse i fråga om att ge nödvändig medicinsk vård. ... Läkarkårens etiska integritet fläckas inte, när en vuxen individ vid sina sinnens fulla bruk motsätter sig föreslagen behandling, även om det gäller livräddande behandling, och en läkare respekterar sin patients insiktsfulla val.”

Hur förhöll det sig då med statens intresse av att barnen i familjen inte skulle behöva lida nöd? Domare Bambrick påpekade att herr Randolph var polis och att denne hade förutsättningar att sörja för barnens uppehälle. Domaren skrev därför: ”Under rådande omständigheter hade herr Randolph tillräckliga resurser att försörja sina barn, och det var aldrig verkligen fråga om att de skulle behöva lida nöd.”

Om du hade suttit i juryn, då skulle du ha känt till dessa fakta om fru Randolph och om den lagliga rättigheten att motsätta sig transfusion samtidigt som läkare befrias från ansvar. Juryn hade fått veta följande: ”En vuxen individ vid sina sinnens fulla bruk har enligt sedvanerätten rättighet att avböja eller gå med på medicinsk behandling trots att behandlingen kan vara hälsobefrämjande eller till och med nödvändig för att bevara hans eller hennes liv. Patientens rätt att avgöra hur hans eller hennes behandling skall läggas upp är överordnad allt som annars utgör en läkares förpliktelse i fråga om att ge nödvändig medicinsk vård.

Därför kan de åtalade inte anses ha kränkt några juridiska eller yrkesmässiga förpliktelser, när de respekterade Bessie Randolphs rätt att avböja medicinsk behandling, i synnerhet blodtransfusion.”

Hur kom det sig då att juryn tillerkände mannen ersättning?

Domare Bambrick skrev: ”Om [läkaren] hade följt fru Randolphs anvisningar i full utsträckning och inte gett några som helst blodtransfusioner, skulle han inte ha hållits ansvarig för att ha underlåtit att ge henne blod, även om sådan underlåtenhet skulle ha ansetts vara en omedelbar orsak till hennes död. ... Fakta i detta fall var emellertid att han gav Bessie Randolph blodtransfusion klockan 12.45 den 17 juli 1975, och konsekvenserna av denna åtgärd blev en fråga för juryn.”

Under rättegången inhämtade juryn expertutlåtanden beträffande beskaffenheten och kvaliteten hos den behandling som getts i samband med att läkaren påbörjade blodöverföring mot patientens önskan. Vad saken gällde var alltså att det var fråga om felbehandling. Domaren berättar: ”Juryn fann enhälligt att de åtalade ... varit ... försumliga vid behandlingen av Bessie Randolph; och att denna försumlighet var den omedelbara orsaken till hennes död. ... I enlighet härmed drog rätten den slutsatsen att det enhälliga juryutslaget till förmån för käranden [herr Randolph] beträffande ansvarsfrågan inte stred mot det samlade bevismaterialet och att det var juridiskt oantastligt.”

De åtalade har överklagat denna dom. Vi inväntar appellationsdomstolens beslut. Men vad utgången än blir av överklagandet, så förtjänar domare Bambricks yttrande vår uppmärksamhet. Det klarlägger vad som hände, och det visar att pressens förvrängning på oriktigt sätt har påverkat läkaropinionen och därmed inkräktat på oskyldiga patienters rättigheter.

Fallet Doreen Shorter — skadad, perforerad livmoder

I en helt annan del av kontinenten avkunnades dom i ett annat rättsfall av delstaten Washingtons högsta domstol den 11 januari 1985.² Denna dom gällde också felbehandling. Men den här gången var nyhetsreportagen korrekta och positiva. De fäste huvudvikten vid ett värdefullt steg som Jehovas vittnen tar i syfte att undanröja läkarpersonalens oro beträffande eventuellt ansvar. Vittnena undertecknar juridiska dokument som förklarar att de inte ställer andra till svars för skador som synbarligen blir följden av att de inte tar emot blod. Även om du inte är ett vittne, så berör fallet Doreen Shorter dina rättigheter i samband med läkarvård.

Doreen och Elmer Shorter undertecknade en sådan ansvarsbefrielse, när hon togs in på ett sjukhus. Detta kristna par hade fått veta att fostret i Doreens livmoder hade dött och att det inte hade avstötts. I yttrandet från delstatens högsta domstol uppges det att hennes läkare, dr Drury, hade rekommenderat rensning av livmodern genom ”utvidgning och skrapning”, som omfattar noggrann skrapning av livmoderväggarna.

Domstolen förklarade: ”Operationen gick inte utan komplikationer. Omkring en timme efter det kirurgiska ingreppet drabbades fru Shorter av inre blödningar och chock. Vid det akuta kirurgiska ingrepp som gjordes för att undersöka orsaken och som utfördes av andra kirurger framkom det att dr Drury allvarligt hade skadat fru Shorters livmoder.” Hon förblödde.

”Herr Shorter inlämnade därefter en stämningsansökan angående dödsfallet, och han gjorde gällande att dr Drurys försumlighet var den omedelbara orsaken till fru Shorters död. ... Juryn fann att dr Drury hade varit försumlig och att hans försumlighet var ’den omedelbara orsaken till Doreen Shorters död’. Man kom fram till att det skulle utbetalas ett skadestånd på 412.000 dollar.” Juryn ansåg emellertid att paret Shorters ståndpunkt hade varit bidragande till utgången, och ersättningen ändrades därför till 103.000 dollar.

En viktig fråga var värdet av det intyg om ansvarsbefrielse vid behandling utan blod som makarna Shorter hade undertecknat. Är det lämpligt att Jehovas vittnen undertecknar sådana intyg?b Skyddar dessa intyg berörda läkare och sjukhus? Är det dessutom så att sådana intyg befriar läkarpersonal från allt ansvar, däribland för försumlighet (felbehandling) vid kirurgiska ingrepp?

Delstatens högsta domstol sade: ”Om man har att göra med de speciella problem som uppstår när en patient på religiösa grunder vägrar tillåta nödvändiga eller tillrådliga blodtransfusioner, tror vi att användning av ett intyg av den typ som utfärdats i detta fall är lämplig. ... Det alternativ som går ut på att läkare eller sjukhus vägrar att ge vård åt Jehovas vittnen är motbjudande i ett samhälle som strävar efter att göra läkarvård tillgänglig för alla samhällsmedlemmar.

Vi menar att det tillvägagångssätt som använts i detta fall, att frivilligt skriva på en handling som skyddar läkaren och sjukhuset och patienten, är ett lämpligt alternativ, som inte heller strider mot det allmännas intressen.”

Men du kanske med rätta undrar: ”Vad händer om en kirurg gör sig skyldig till försumlighet under en operation? Är han då ansvarig för denna felbehandling?”

Lägg märke till vad domstolen framhöll: ”Fru Shorter accepterade följderna av sin vägran att ta emot blod, men hon accepterade inte följderna av dr Drurys försumlighet, som, enligt vad juryn har framhållit, var den omedelbara orsaken till fru Shorters död.”

Du har all rätt att få veta att fyra av de nio medlemmarna av delstatens högsta domstol ansåg att skadeståndet inte borde ha sänkts med motiveringen att det var fråga om ”delad risk”. De skrev: ”Det formulär som undertecknats av makarna Shorter utgjorde ett medgivande om att de fritog dr Drury från hans skyldighet att ge blod, om det skulle visa sig nödvändigt, i samband med att operationen genomfördes utan försumlighet. ... Om dr Drury hade genomfört operationen utan försumlighet, och fru Shorter trots detta hade förblött, kunde läkaren i så fall inte ha hållits ansvarig.” Men ...

”Riskerna med att genomföra operationen förklarades aldrig till fullo för paret Shorter; de fick inga upplysningar om att det fanns tre metoder att utföra ingreppet, inte heller fick de veta att den metod som dr Drury planerade att använda var den metod som främst kunde medföra perforering av livmodern och orsaka häftiga blödningar.” Därför förklarade dessa domare följande: ”Doktor Drurys försumlighet ökade i hög grad riskerna för att fru Shorter skulle förblöda; följaktligen var ’omfattningen’ av risken förhöjd.” Dessa domare ansåg att man borde utbetala det fullständiga beloppet, 412.000 dollar.

Läkare och sjukhusledningar kan, tack vare fallen Randolph och Shorter, se att det är domstolarnas bedömning att det är ”lämpligt” att i samband med behandling av Jehovas vittnen göra bruk av intyg som fritar från ansvar. När en vuxen skriver på en sådan vägran i fråga om blodöverföring, kan detta respekteras även när det rör sig om minderåriga barn och personer som inte är vittnen. Men det framgick också av yttrandet om Shorter: ”Sådan ansvarsfrihet skyddar emellertid inte dem som är fritagna från ansvar mot följderna av försumlighet vid behandlingen av patienten.” Detta är rätt och rimligt från läkarens såväl som patientens synpunkt.

I fråga om fallen Randolph och Shorter inträffade döden till följd av felbehandling. Men i ett senare fall blev utgången mycket lyckligare.

Fallet Jackson — mor och dotter mår bra

Ernestine Jackson hade varit havande i omkring 26 veckor, när födslovärkarna började i februari 1984. Personalen vid sjukhuset Mercy Hospital i Baltimore i Maryland fann att hon riskerade att drabbas av brusten livmoder till följd av ett tidigare kirurgiskt ingrepp och fostrets läge. De tillrådde kejsarsnitt. Makarna Jackson gav sin tillåtelse till detta, men de begärde att inget blod skulle ges. De studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och hade anslutit sig till deras kristna trosuppfattningar.

Personalen vid det katolska sjukhuset meddelade att det förelåg ända upp till 50 procents risk att fru Jackson skulle behöva blodtransfusion. När hon ”orubbligt vägrade kompromissa”, begärde sjukhuset att domare Greenfeld skulle utse en förmyndare med befogenhet att ge tillåtelse till transfusion. Efter att ha hört fru Jackson på sjukhuset avslog domare Greenfeld sjukhusets begäran.

”Hur gick det då?” kanske du undrar. Trots att läkarna inte fick tillåtelse att använda blod, utförde de kejsarsnittet. Inget blod behövdes, och det gavs inget blod. Både mor och dotter överlevde och återvände senare hem. De mår ännu bra.

Därmed skulle saken ha kunnat vara ur världen. Men det var den inte. Sjukhuset överklagade och grundade sitt överklagande på frågan: ”Begick ... rätten ett misstag, när den förklarade att en havande vuxen individ vid sina sinnens fulla bruk under de omständigheter som förelåg hade den obestridliga rättigheten att vägra att gå med på blodtransfusion på grundval av sina religiösa trosuppfattningar?”

Den speciella appellationsdomstolen i Maryland³ konstaterade att ärendet inte längre var akut, eftersom fru Jackson och hennes barn hade överlevt operationen utan att blod hade kommit till användning. Men domstolen beslöt att behandla överklagandet, eftersom andra liknande fall kunde inträffa.

Domstolen konstaterade att Mercy Hospital hävdade att det drevs av ett katolskt samfund och att ”dess uppgift [var] att bevara liv”. Men domstolen sade att Mercy Hospital ”inte [kunde] framföra några rättmätiga klagomål om att detta att man värnade om fru Jacksons religiösa övertygelse skulle vara till skada för sjukhusets ... Religionsfrihet innebär rättigheten att leva i enlighet med sin religiösa övertygelse utan intrång från någon annan religion, icke-religiös grupp eller myndighet.”

Hur förhöll det sig då med statens intressen? ”Delstaten Maryland ... deltog i detta överklagande genom att i egenskap av referensinstans tillställa domstolen en skrivelse och påpekade att statens intressen i fråga om att bevara liv inte nödvändigtvis var oinskränkta, trots att Mercy Hospital hävdade motsatsen.” Domstolen framhöll dessutom att Marylands författning ”inbegriper ett uttryckligt rättsligt mandat om att patientens beslut med avseende på den form av behandling som han skall genomgå är överordnat allt annat. Författningen fastslår till och med att när allt kommer omkring, så är det patienten som avgör om det skall förekomma någon behandling över huvud taget.”

Lägg märke till domstolens slutsats: ”I samband med sitt avslag på Mercysjukhusets begäran om en förmyndare för fru Jackson sade domare Greenfeld: ’Denna domstol är av den meningen att en havande vuxen individ vid sina sinnens fulla bruk har den obestridliga rättigheten att motsätta sig blodtransfusion, i överensstämmelse med sin religiösa övertygelse, i det fall där ett sådant beslut fattats medvetet och frivilligt och inte äventyrar förlossningen eller fostrets överlevnad eller liv. Denna slutsats står i överensstämmelse med en patients rätt att ge ett insiktsfullt medgivande till medicinsk behandling ... och den därmed sammanhängande rätten att motsätta sig medicinsk behandling.’ Vi delar denna åsikt. DOMSLUTET FASTSTÄLLT.” — 4 april 1985.c

Dessa fall är sannerligen betydelsefulla. De understryker att var och en av oss har rätt att fatta avgörande om vår medicinska behandling och att vårt beslut skall få återspegla våra djupaste religiösa eller etiska övertygelser. Läkare och sjukhus kan dessutom av detta förstå att de tryggt kan tillhandahålla sådan läkarvård som inte diskriminerar någon och som de önskar ge alla. När de gör detta, kommer de att finna att Jehovas vittnen är samarbetsvilliga patienter som känner uppskattning inför ett sådant bemötande och att deras starka vilja att leva på ett avgörande sätt bidrar till deras tillfrisknande.

[Referenser]

1. Randolph mot New York, N.Y.L.J., 12 oktober 1984, at 6, col. 4 (N.Y. Sup. Ct. 1 okt. 1984)

2. Shorter mot Drury, 103 Wash. 2d 645, 695 P.2d 116 (1985)

3. Mercy Hospital, Inc. mot Jackson, 62 Md. App. 409, 489 A.2d 1130 (Md. Ct. Spec. App. 1985)

4. St. Mary’s Hospital mot Ramsey, 465 So. 2d 666 (Fla. Dist. Ct. App. 1985)

[Fotnoter]