En tragisk lördag som splittrade min familj
LÖRDAGEN den 27 april 1968 började som vilken vanlig lördag som helst i vårt katolska hem på en gård nära Mattoon i Illinois i USA. Som vanligt skrev min hustru en lång lista över allt hon skulle handla. Det behövdes mycket mat för att mätta de nio av våra tolv barn som fortfarande bodde hemma.
Vår 16-årige son Louis höll på att göra sig i ordning för att följa med min hustru och mig in till staden, eftersom han ville köpa sig ett nytt bälte. Han och hans 15-årige bror Timothy hade, tillsammans med en 18-årig pojke vid namn Charles Fuller, arbetat på en gammal bil, som de höll på att bygga om till strandjeep. Charles sällskapade med Louis’ tvillingsyster Louise och brukade ofta komma ut till gården på lördagarna.
Den här speciella lördagen hade Patty, vår 14-åring, och hennes 12-åriga syster Billie Colleen fått i uppdrag att utföra vissa hushållssysslor. Våra småflickor, 10-åriga Theresa Jean och 9-åriga Mary Katharin, var ivriga att komma ut i solen. Gary, vår 7-åring, hade frågat mig om inte han och jag kunde gå och fiska. Vi kom emellertid överens om att vi skulle göra det senare i veckan, eftersom jag hade planerat att jobba med lastbilen. Kenny, 5 år, minstingen i familjen, var förtjust över att hans äldre bröder och systrar skulle vara hemma hos honom den dagen.
Föga anade vi att denna lördag skulle förändra resten av vårt liv.
En oskyldig början
Någon gång mellan åtta och nio på morgonen åkte min hustru och jag och Louis in till staden för att handla. Medan vi var borta kom Charles Fuller, och han och Tim gick ut och jagade. När min hustru och jag och Louis återvände från staden, hade pojkarna kommit tillbaka.
Efter lunch åkte Tim och jag i väg till min bror för att arbeta på bilen. Jag frågade Charles om han ville följa med, men han tackade nej. När jag vinkade adjö, lade jag märke till att Louis, Gary och lille Kenny höll på att gräva upp ett jordstycke för att göra en blomsterrabatt. Theresa och Mary lekte i bilen som pojkarna höll på att bygga om till strandjeep.
Vid tretiden på eftermiddagen tog Louise ut två pajer ur frysen och gjorde i ordning ett litet mellanmål. Charles verkade alltid så angelägen att hjälpa Louise, och vi var imponerade av hans artiga sätt. Patty, som hjälpte till i hushållet den dagen, råkade komma för nära spisen. På ett ögonblick hade hennes blus fattat eld! Hon blev så illa bränd att min hustru körde henne till sjukhuset. Louise och Billie Colleen fick i uppdrag att göra rent i köket medan de var borta. Efter vad Louise och Billie kan minnas gick Charles Fuller och Louis ut ungefär samtidigt. Vad som hände under de närmaste timmarna kan vi bara gissa oss till.
Vid femtiden kom Charles in och frågade Louise när hon skulle bli färdig. Enligt Billie sade han: ”Jag har dödat fem små fåglar. Kom ut och titta.” Men Louise gick inte, utan sade till honom att jag inte tyckte om att man dödade fåglar. Kort därefter kom min hustru och Patty tillbaka från sjukhuset. Charles gick ut till bilen och frågade om någon kunde köra honom tillbaka till staden, omkring en mil därifrån. Han bad att de skulle säga till Louise att han skulle komma tillbaka senare.
En tragedi uppdagas
Det började bli mörkt, och min hustru tyckte att det var dags för barnen att komma in. Billie skickades ut för att ropa på dem. När hon inte fick något svar, gick Louise och Billie tillsammans ut för att leta efter barnen. De fann kropparna av Theresa och Mary i majsboden omkring 200 meter från huset. De sprang tillbaka till huset och ropade: ”Flickorna måste ha fallit ner från takbjälkarna.” De ringde till mig och talade om att flickorna var döda. ”Kanske skadade men inte döda”, tänkte jag när jag skyndade mig hem.
När min bror och jag kom fram till uppfarten, stod Billie vid vägen för att försöka skaffa hjälp. Hon sade att jag skulle gå till majsboden. Jag insåg genast att det var värre än jag hade trott. Flickornas kroppar var kalla när jag lyfte upp dem, och jag förstod att de var döda. Jag sprang till huset och frågade var pojkarna var. ”De hade talat om att gå och fiska”, svarade min hustru. Jag visste inte att jag hade sprungit alldeles förbi deras kroppar på väg mot huset, bara cirka fem meter från majsboden.
Jag minns mycket litet av den kvällen, utom att gårdsplanen var full av folk och att röda lysen blinkade överallt. En polis frågade mig om jag hade något skjutvapen. Jag fattade fortfarande inte vad som hade hänt. Vi fick senare veta att Charles hade skjutit alla fem barnen — Louis, Gary och Kenny samt Theresa Jean och Mary Katharin. Han hade planerat att döda hela familjen utom Louise. I hans ögon var hon en gudinna, och han ville att hon bara skulle älska honom.
Charles hade skrivit ner hur han skulle gå till väga för att döda familjen. Han hade planerat att ta med sig Louise och Patty in till staden och gå på bio tillsammans med en annan pojke. Han skulle sedan låtsas gå ut i foajén för att köpa popcorn och läskedrycker, men i stället skulle han bege sig till vårt hem och döda oss allihop. Därefter hade han tänkt återvända till biografen och säga åt Patty att hon hade blivit tillsagd att åka hem, och när de sedan kom hem till gården, skulle han döda pojken och Patty. Därefter skulle han sätta pistolen i pojkens hand. Han ville framstå som en hjälte för Louise genom att påstå att han hade dödat pojken i ett försök att stoppa hans massaker på familjen.
Jag söker få svar på mina frågor
De närmast följande månaderna var en mardröm för oss alla. Det var så många frågor som rörde sig i mitt sinne. Hur kunde Gud låta något som detta hända våra barn? Var Louis, vår 16-åring, i himmelen eller i helvetet? Var de andra fyra i himmelen, eftersom de var för unga för att själva kunna ställas till svars? Allting som gav livet mening tycktes vara borta. Jag började undra om jag själv verkligen ville fortsätta att leva. Men jag hade de andra barnen och min hustru; därför fortsatte jag att kämpa vidare.
För att få svar på mina frågor gick jag först till vår katolske präst. Han sade till mig att jag hade fem små änglar i himmelen. Men detta väckte bara ännu fler frågor i mitt sinne, till exempel: Om våra barn var i himmelen, varför måste vi då betala prästen för att han skulle läsa böner så att de slapp ut ur skärselden? Ingen kunde ge mig ett ordentligt svar.
Och eftersom Charles Fuller kallblodigt hade mördat våra barn, borde han då inte ha blivit avrättad? Som det nu var blev han dömd till fängelse, och det har varit en stor prövning för mig och min familj att varje år behöva tala med fängelsemyndigheterna för att hindra att han blir benådad. ”Min är hämnden, säger Herren”, fick jag höra. ”Du skall icke dräpa.” Men jag tyckte att ”liv för liv” var en riktigare tillämpning av Skriften för detta fruktansvärda brott. — Romarna 12:19; 2 Moseboken 20:13; 5 Moseboken 19:21.
En dag när jag talade med en vän om dödsstraffet, uppmuntrade han mig att slå upp Första Moseboken 9:6. Där sägs det: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bli utgjutet.” När jag läste detta, blev jag ännu mer övertygad om att pojken borde ha avrättats för detta brott. Hur tacksam var jag inte över att få svar på en av mina frågor!
Senare fick jag veta att även om hämnden är Guds, så har Gud gett jordiska regeringar rätten och ansvaret att verkställa dom mot ogärningsmän. (Romarna 13:4) Allt detta gjorde att jag verkligen började leta i min bibel för att försöka finna fler svar på mina frågor.
Först besvikelse, sedan verklig tröst
Jag började besöka olika kyrkor och ta bibelstudiekurser per korrespondens i hopp om att finna de svar jag så ivrigt sökte. Jag bad till Gud om hjälp. Allt jag fick veta från kyrkorna och kurserna var sådant som jag hört förut, till exempel: ”Själen är odödlig, den dör inte. De döda lever vidare någonstans som änglar.” Jag fick senare veta att detta definitivt inte är vad bibeln lär. — Predikaren 9:5; Hesekiel 18:4, 20.
Så en dag, elva månader efter mina barns död, fick jag ett brev från en person i Kalifornien som hade läst om morden i tidningen. Tillsammans med brevet skickade kvinnan en liten blå bok med titeln Sanningen som leder till evigt liv och ett års prenumeration på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag kommer aldrig att glömma den där dagen då brevet kom. Det talade om hoppet om en uppståndelse för de döda. Jag slog upp alla de skriftställen som var anförda, däribland Johannes 5:28, 29. Jag blev så lycklig att jag grät!
Jag kommer ihåg att jag sprang in i rummet där min hustru och min dotter Louise var och sade: ”Hör ni, bibeln säger att om vi lever ett rättskaffens och rent liv kan vi få träffa våra döda igen, inte som andevarelser, som vi har fått lära oss, utan som verkliga människor, sådana som vi kan omfamna och älska precis som vi gjorde innan de dog.” Till min stora förvåning ville min hustru inte ha någonting att göra med det jag läste. Hennes avoga reaktion dämpade emellertid inte min önskan att få veta mer.
Jag satte mig ner och läste den lilla blå boken från pärm till pärm och fann svaren på de frågor som hade plågat mig. Jag tog kontakt med Jehovas vittnen, och ett bibelstudium sattes genast i gång. Min familj trodde att jag hade förlorat förståndet. Min hustru brände upp all min litteratur och tillkallade prästen för att han skulle tala med mig.
När prästen kom, uppmanade han mig att hålla mig borta från Jehovas vittnen. Jag svarade att jag ansåg att jag fick lära mig sanningen om den ende sanne Guden och att Jehovas vittnen visade varandra den inbördes kärlek som omtalas i Johannes 13:35. Prästen sade att han hade ett sammanträffande klockan två men att han snart skulle träffa mig igen. Det var för 16 år sedan, och han har inte kommit tillbaka än. Men eftersom vår dotter Billie gick i en katolsk skola, brukade han skicka med henne traktater mot Jehovas vittnen.
Men detta var bara en del av den kampanj som gick ut på att försöka få mig att låta bli att studera bibeln tillsammans med vittnena. En av mina bröder var baptistpastor, och han satt i tre timmar och försökte uppmana mig att vara en god kristen och att hålla mig borta från Jehovas vittnen. Min far sade att vittnena skulle hjärntvätta mig, varvid jag svarade att min hjärna behövde en ordentlig tvätt, eftersom jag hade fått lära mig så många osanningar under så många år.
Också min mor, som var pingstvän, bad sin pastor komma hem och tala med mig för att försöka få mig att överge min nya religion. Han höll ett tal i sin kyrka om Jehovas vittnen och skickade en kopia av talet till mig. Men trots allt motstånd jag fick möta övergav jag inte det jag nu visste var bibelns sanna läror.
Ondskefulla rykten
Vår familj har inte bara blivit utsatt för ett ondskefullt brott, utan vi har också blivit utsatta för ondskefulla rykten. Min dotter Louise blev till exempel anklagad för att ha hjälpt till att döda sina systrar och bröder. Och jag blev anklagad för att vara en drinkare och en kvinnojägare. En sådan anklagelse tog en gång en ganska humoristisk vändning.
En vän och jag satt i vår bil, när en man kom ut ur huset och började tala med oss. Han lade märke till att tidskrifterna Vakttornet och Vakna! låg i bilen och frågade vem av oss som var ett Jehovas vittne. När jag svarade att det var jag, började han tala om att pastor Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, hade varit en omoralisk man.
Jag försökte tänka ut något sätt att bemöta honom, så att min vän kunde förstå att han inte talade sanning. Men så började han tala om ett Jehovas vittne som hette William Cox och sade att han var en kvinnojägare och drinkare. Han påstod att den kvällen då barnen Cox blev dödade var William inne i staden på en krog tillsammans med en kvinna. Min vän visste att jag inte var sådan.
Jag frågade mannen om han skulle känna igen William Cox om han såg honom. Han svarade: ”Javisst, jag har känt honom i minst 20 år.” Vid det här laget höll min vän och jag nästan på att dö av skratt, så jag frågade min vän om han skulle vilja tala om för mannen vem det var han talade med. ”Det kan du lita på att jag vill”, sade han. ”Min herre, ni talar just nu med William Cox.”
Även om det som jag har fått uppleva har varit mycket tragiskt, har det ibland visat sig vara till gagn för mig, eftersom jag därigenom har fått vittna för människor som annars inte skulle ha lyssnat. Jag minns att jag en månad kunde teckna över 50 prenumerationer på Vakttornet och Vakna!
Lyckliga framtidsutsikter
Hur har det då gått för min familj? Min hustru har kommit att uppskatta Jehovas vittnens bibliska läror, och mina barns inställning har förändrats oerhört. När min hustru begärde sitt utträde ur kyrkan, ville Patty och Billie Colleen också gå ur.
Min innerliga bön är att alla i min familj en dag skall överlämna sina liv åt Jehova och få samma hopp som jag har — att få träffa våra små när de får uppstå på den paradisiska jorden. Där kommer vi inte längre att plågas av våld och död. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) — Berättat av William Cox.
[Infälld text på sidan 13]
”Jag har dödat fem små fåglar”
[Infälld text på sidan 15]
Jag tyckte att ”liv för liv” var en riktigare tillämpning av Skriften
[Infälld text på sidan 16]
Jag blev anklagad för att vara en drinkare och en kvinnojägare
[Bild på sidan 13]
Min hustru och jag
[Bilder på sidorna 14, 15]
Louis, 16 år
Theresa, 10 år
Gary, 7 år
Mary Katharin, 9 år
Kenny, 5 år