Varför en del är aggressiva och andra godmodiga

Under de senaste månaderna har bullterriern skapat rubriker i Förenta staterna. Den är fruktad av många och anses vara en hund som anfaller, lemlästar och ibland dödar människor. Är den av naturen aggressiv, eller är det argsinta ägare som gör den aggressiv? Blir hundar aggressiva eller godmodiga genom avel eller genom påverkan? Kanske förhåller det sig som med människor, att en kombination av dessa faktorer gör dem till vad de är.

SYNDAREGISTRET ser ut att vara en skarp anklagelse mot bullterriern. I Kalifornien blev tvåårige James Soto omkullvräkt av en grannes bullterrier och biten i ansiktet och i halsen ända till döds. I Florida tog sig en bullterrier upp i en barnsäng med ett sovande spädbarn och dödade det. I Georgia dödade tre bullterrier en fyraårig pojke, när denne gick över en grannes gräsmatta. En 16 månader gammal flicka i Oklahoma kom i närheten av en kedjad bullterrier — familjens sällskapshund — och dog av svåra halsskador. I Michigan blev den 20 månader gamle Kyle Corullo angripen av en bullterrier, när han lekte i sin farmors trädgård. Den jagade i väg barnets mor, släpade pojken till ett hörn av trädgården och skakade honom till döds. En bullterrier som vaktade en marijuanaodling i Kalifornien tilltygade en två och ett halvt år gammal pojke så illa att denne avled. En sällskapshund hos en familj i Harlem krossade huvudet på ett två månader gammalt spädbarn. Utan förvarning gav sig en bullterrier, som hölls som sällskapshund, på Melissa Larabee där hon kom tultande och dödade henne med ett enda krasande bett över halsen.

Vuxna har också fallit offer. En kvinna, ett 67-årigt sjukvårdsbiträde i Kansas, blev angripen på sin tomt, hennes kropp lemlästades och huvudsvålen blev lossliten. De två bullterrierna hade dresserats att anfalla beväpnade personer — hon hade en hoprullad dagstidning i handen. Hon dog på sjukhuset. I Ohio dödades en 67-årig pensionerad läkare av två bullterrier i ett angrepp som pågick i 25 minuter. En bullterrier anföll en arbetslös man, när denne stod och tittade på ett fyrverkeri i Rochester i New York. Han dog på sjukhuset.

Humane Society (Humanitära sällskapet) i Förenta staterna säger att 21 av de 29 människor som dödats av hundar sedan år 1983 bitits ihjäl av bullterrier. Det betyder att 72 procent av offren dödats av 1 procent av nationens hundar. Randall Lockwood, som är knuten till Humane Society och är expert på farliga hundar, säger: ”De här djuren kan vara krokodiler i hundskepnad. De har en mörk och blodig historia.”

Sedan tjurhetsning och björnhetsning hade förbjudits i England år 1835, började kolgruvearbetarna i Staffordshire avla fram hundar som kunde användas till hundslagsmål. Dagens bullterrier leder sina anor tillbaka till den tiden — därav dess nuvarande namn, amerikansk staffordshireterrier. Den kallas också amerikansk pitbullterrier.

Med sin satta, muskulösa kropp och sina kraftiga stålfällor till käftar, som kan utöva ett tryck på 130 kilogram per kvadratcentimeter, är bullterriern en formidabel stridsmaskin. Den anfaller ofta ljudlöst, utan att man retat den, och sluter sina käftar kring sitt offer i ett skruvstädsliknande grepp och skakar och sliter som en haj. Många offer har varit familjemedlemmar. Men en entusiastisk ägare till tre bullterrier lovordar dem och säger att de är ”lojala och passar utmärkt som sällskapshundar, i synnerhet för en familj med barn”. Trots detta låste en av hans lojala sällskapshundar fast sina tänder om hans arm så att han fick ligga på sjukhus i tre dagar.

När USA:s TV-tittare förra året såg nyheterna en kväll, blev de vittnen till ett hemskt angrepp på djurinspektören Florence Crowell från Los Angeles. En bullterrier vid namn Benjamin kastade sig igenom nätdörren till ett hus och krossade hennes ena hand och tilltygade henne illa. Djuret drevs tillbaka med våld men anföll henne på nytt och bet henne i vänstra bröstet. Hon hade kommit till huset för att utreda ett tidigare angrepp av hunden. Florence Crowell fick stanna på sjukhuset i fem dagar. Bilden av Benjamin, som finns på sidan 23, förvaras på Department of Animal Regulation i Los Angeles. En stämningsansökan som gällde överfall med dödligt vapen inlämnades mot Benjamins ägare.

Under de allra senaste åren har antalet personer som skadats, när de blivit angripna av bullterrier, kommit upp i tusentals fall. Till följd av detta har hundägare lämnat hundratals bullterrier vind för våg eller lämnat in dem för avlivning. Många ägare har inte längre känt sig säkra, och andra är ovilliga att riskera rättegångar för sina hundars uppträdande. En del försäkringsbolag vägrar nu att försäkra bullterrier, dobermannpinscher eller schäferhundar.

Randall Lockwood kallade bullterriern ”en krokodil i hundskepnad”, men han sade också: ”Det tragiska är att inte alla de här hundarna är farliga. Det vore fel att påstå att varje bullterrier är en liten tidsinställd bomb, som när som helst kan explodera.” Naturligtvis kan man inte påstå det om den sorts hundkompis som förekommer tillsammans med barnskådespelarna i de gamla komedierna Our Gang (Vårat gäng)! Den hunden var en bullterrier som hette Pete och hade en svart ring runt ena ögat.

En som försvarar bullterriern är Sara Nugent i Houston i Texas. Hon har avlat och fött upp sådana hundar i 22 år. ”Problemet ligger inte hos hunden, det ligger hos ägaren”, sade hon. Hon påpekar emellertid att ”den hunden är svårare att uppfostra än andra, och det är inte vem som helst som bör ha en sådan”. Andy Johnson, som är medlem i United Kennel Club, säger: ”Om man uppfostrar bullterriern som man bör göra, då får man en av de trevligaste sällskapshundar man kan tänka sig.” Roy Carlberg, styrelsesekreterare i American Kennel Club, är mer försiktig. Han säger att ”en del bullterrier är helt stabila, medan andra inte kan behärska sitt våldsamma temperament och sin överlägsna styrka”.

Samuel McClain, före detta inspektör för djurskyddsföreningen SPCA (Society for the Prevention of Cruelty to Animals) i Philadelphia, bekräftar Nugents syn på ägarens skuldbörda: ”Det finns en ny typ av bullterrier som håller på att bli vanligare — en som är vild, ilsken och obändig. Man kan se det av namnen — Mördaren, Stiletten, Galna Pete. De avlar fram något som vi kallar galna hundar.” Det är inte bara inaveln som har fördärvat hundrasen, utan den dressyr hundarna fått har också gjort det. Sextio procent av de 3.000 bullterrier som finns i Philadelphia används till hundslagsmål. För att de skall bli aggressiva medan de ännu är unga får somliga av dem kattungar och småhundar att slita i stycken.

Hundslagsmål är olagligt i alla 50 delstaterna i USA och betraktas som en kriminell handling i 36, men ”man kan råka på hundslagsmål varje veckoslut i vilken som helst av de 50 delstaterna”, säger Eric Sakach i Humane Society i Sacramento i Kalifornien.

Bullterriern har blivit hunden framför alla andra för punkare. De skaffar sig sådana djur och gör dem aggressiva för att de på grund av sina osäkerhetskänslor menar sig behöva dem som ett slags symbol för manlighet och styrka. Den vildsinta besten är som en förlängning av dem själva — ”Vi är tuffa, försök inte sticka upp!” Tonåringar i Chicago och Philadelphia hotar med sina argsinta bullterrier som om de viftade med en stilett eller en pistol. Gatornas narkotikahandlare i dessa och andra stora städer har sådana hundar med sig och kallar dem Mord, Hitler och Ärransiktet. I hundarnas nitade halsband göms kokain och dagens förtjänst. Det har hänt att motorcykelgäng stoppat undan sitt knark under sina bullterriers hundkojor.

Man har begått brott och använt bullterriern som vapen. När en man i New Jersey hetsade sin bullterrier mot polisen, blev han domfälld för olaga innehav av dödligt vapen. När rånaren Shabu Cooper hetsade sin bullterrier mot en polis som eskorterade en värdetransport, blev han åtalad för resande av livsfarligt vapen. En man i Michigan åtalades för överfall med dödligt vapen, när hans bullterrier anföll en 12-årig flicka.

Flera kommuner i USA har i lag förbjudit bullterriern. Men sådana förordningar som tar sikte på en speciell ras har inte visat sig hålla inför domstol. Lagar som speciellt avser ”farliga hundar” förefaller vara verksammare. ”Vi måste lagstifta mot farliga hundar”, säger Sherl Blair vid veterinärskolan inom Tufts University. När allt kommer omkring är bullterriern inte den enda aggressiva hund som anfaller människor. Sådana våldstendenser förekommer också hos schäfer, dobermannpinscher osv. Och tusentals bullterrier, som avlats och uppfostrats på rätt sätt, är oskyldiga.

”I ansvarskännande familjer”, sades det i en artikel i Wall Street Journal, kan ”bullterriern bli en god sällskapshund. Dess lekfulla sida kan lockas fram lika lätt som hos vilken ras som helst. Den fäller inte mycket hår och är lättskött. Och det behöver knappast sägas att bullterriern passar bra som vakthund.”

På tal om vakthundar undrar säkert många familjer som funderar på att av trygghetsskäl skaffa sig en hund: Vilket slags hund bör det vara? En professionell hunddressör har intervjuats om förslag till detta.

Vilket slags hund skulle du rekommendera som vakthund för familjebruk?

”Låt mig först säga att många människor i det fallet tror att det rör sig om en vakthund som är dresserad att gå till anfall. Sådana hundar är farliga att ha i ett hem. De är dresserade att vara misstänksamma och anfalla direkt. Det är som att ha ett gevär i huset — det leder oftare till tragedi än till att man får beskydd. Sådana hundar har upprepade gånger skadat eller till och med dödat barn till grannar och ibland till och med egna familjemedlemmar. Och om din hund har blivit dresserad att anfalla och sedan biter någon, kan du verkligen råka illa ut. Om du ställs inför rätta, kan du fällas och bli dömd. Domstolarna ser mycket allvarligt på hundar som är dresserade att bita. Det är mycket oförståndigt att i hemmet ha en hund som är dresserad att anfalla.

Om en familj har bestämt sig för att skaffa en hund till skydd, är det mycket bättre att man funderar på en hund som är dresserad att slå larm — en hund som varnar för fara och ger skall. Lämpligast för det ändamålet är en stor hund med ett djupt och mörkt skall som låter farlig och skrämmer i väg inkräktare. En sådan hund, som inte är dresserad att bita, är ett bra avskräckningsmedel men utgör ändå inte någon fara för familjen eller för grannarna.”

Är det viktigt att ge akt på temperamentet?

”Temperamentet måste man ge akt på. Det kan variera mycket från hund till hund, till och med inom samma ras. Schäfrar som skall användas som ledarhundar avlas med tanke på temperamentet. De måste vara godmodiga och varsamma och måste kunna uppträda obesvärat bland många olika slags människor. Det krävs ett annat temperament hos en schäfer som skall dresseras att kunna gå till anfall — den måste vara misstänksam, oförskräckt och aggressiv. En hund som skall kunna slå larm hamnar någonstans mitt emellan — den bör vara livlig men inte överdrivet känslig, lugn och stabil men inte skygg.

Jag anser att det också är önskvärt att man får hunden medan den är valp, vare sig det gäller en hanhund eller en tik — de senare är ofta mer lättfostrade. Låt hunden få växa upp tillsammans med familjen. Den känner då att den tillhör familjen. Det är hans familj, och när hunden blir vuxen, blir den mycket beskyddande mot familjen. Det är också viktigt att ge hunden lydnadsdressyr. Lär den åtminstone några av de grundläggande kommandoorden, till exempel: Stå, Sitt, Fot, Kom och Plats. Börja redan när hunden är ung, vid omkring åtta veckors ålder. I den åldern är den mycket lyhörd för vad du vill, och den är totalt beroende av dig och ivrig att få ditt gillande och beröm.”

Bör man ge bestraffning när så behövs?

”En kombination av bestraffning och belöning är effektivare än enbart bestraffning. Hunden skall berömmas för ett gott uppförande, och samtidigt skall den bestraffas för ett dåligt uppförande. När jag säger bestraffning, menar jag inte att man skall slå den. Jag avser här muntlig tuktan, till exempel: ’Fy! Dum hund!’ Den förnimmer ditt ogillande genom tonfallet i din röst. Uppmuntra ett gott uppförande genom belöningar och inte med godbitar — ge beröm genom att klappa den gillande. Det fungerar bättre än bannor. Och använd inte hundens namn, när du ger tuktan — du bestraffar uppförandet, inte hunden.”

Låt oss nu återvända till de frågor som ställdes i början av artikeln. Aveln påverkar utan tvivel temperamentet hos en hund och lägger grunden för aggressivitet och godmodighet. Men omgivningen spelar också en stor roll. Vänlig behandling mildrar aggressiviteten och förstärker godmodigheten. Hård behandling bygger upp den naturliga aggressiviteten och bryter ner lynnet hos en stabil hund. Samma ras kan avlas fram och dresseras till att leda blinda eller anfalla en inkräktare. En kombination av naturliga förutsättningar och fostran ligger bakom. Men de grundläggande naturliga förutsättningarna hos hunden finns alltid där, och under vissa förhållanden kan dessa göra sig påminda. En stressituation kan få en aggressiv läggning att flamma upp på ett sätt som inte kan förutses eller få en överdrivet godmodig hund att ta till flykten, när han borde beskydda sin familj.

Till sist vill vi nämna något om hundslagsmålens fasor. En fanatiker i fråga om hundslagsmål sade beträffande sina bullterrier att ”slagsmålen var själva livsluften för dem”. Han ville låta påskina att det inte var grymt, utan barmhärtigt, att låta dem slåss och att de dör lyckliga och tillfredsställda, eftersom de gör vad de har avlats och dresserats till att göra. En annan sadistisk och fanatisk anhängare av illegala hundslagsmål med samma snedvridna uppfattning gjorde följande makabra uttalande: ”Mina hundar dör glatt viftande på svansen.”

De dör också med brutna ben, söndertrasade öron, gapande sår och med blodet forsande. Slagsmålen varar mellan en och tre timmar. De kämpar tills de dör. Randall Lockwood tillfogar ironiskt: ”Man hör ibland talas om att hundar kommer ut ur manegen och anfaller åskådare. En del av våra inspektörer har sett det.” En sheriff i San Diego vid namn Blackwood säger: ”Vi har sett hur de, med båda frambenen brutna, hasar sig runt på arenan för att slåss.” Dör även dessa hundar glatt viftande på svansen?

Bullterrierns mod och styrka är fenomenala. Hur avskyvärt och sorgligt är det inte att ett sådant mod och en sådan styrka skall användas för ett så grymt och sadistiskt ändamål — hundar som har förvandlats till aggressiva djur av ännu ondskefullare människor! Lockwood beklagar slutligen denna aggressivitet och dess följder: ”Hundslagsmål är den grövsta perversiteten i det speciella förhållande som råder mellan människan och hunden. Det handlar om att människor utsätter hundar för otrolig grymhet. Och nu har det fått till följd att hundar dödar människor.”

Man börjar undra: Är det bullterriern som har vållat människan mest skada eller är det människan som har vållat bullterriern mest skada? Bibelns ord i Ordspråksboken 12:10 stämmer verkligen: ”Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.”

[Infälld text på sidan 24]

”De här djuren kan vara krokodiler i hundskepnad”

[Bilder på sidan 23]

Aggressive Benjamin ...

[Bildkälla]

Staden Los Angeles: Department of Animal Regulation

... och godmodiga Neha

[Bilder på sidan 26]

Ovan: sibirisk husky

Till höger: akita

Längst till höger: samojed