Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 17: 1530 och framåt — Var protestantismen en reformation?

”Att göra förändringar är inte att reformera.” — Edmund Burke, medlem av brittiska parlamentet på 1700-talet

PROTESTANTISKA historiker anser att den protestantiska reformationen har återställt den äkta kristendomen. Katolska forskare, å andra sidan, säger att den resulterade i teologisk villfarelse. Men vad visar en titt i den religiösa historiens backspegel? Var den protestantiska reformationen verkligen en reformation, eller var den helt enkelt en förändring som ersatte en felaktig form av gudsdyrkan med en annan?

Guds ord gavs en särskild ställning

De protestantiska reformatorerna gav eftertryck åt Skriftens betydelse. De förkastade traditionerna, även om Martin Marty, som är seniorredaktör för tidskriften The Christian Century, säger att under de hundra senaste åren ”har fler och fler protestanter varit villiga att se ett förhållande mellan bibeln och traditionen”. Detta var emellertid inte sant beträffande deras ”förfäder i tron”. För dem ”hade bibeln en speciell ställning, och tradition eller påvlig myndighet kunde aldrig mäta sig med den”.

Denna hållning påskyndade intresset för översättning, spridning och studium av bibeln. I mitten av 1400-talet, mer än ett halvt århundrade innan reformationens hjul sattes i rörelse, försåg Luthers tyske landsman Johannes Gutenberg den kommande protestantismen med ett användbart redskap. Gutenberg, som hade utvecklat en metod att trycka med lösa typer, frambringade den första tryckta bibeln. Luther såg i denna uppfinning stora möjligheter och kallade boktryckning ”Guds senaste och bästa verk för att sprida den sanna religionen världen runt”.

Fler människor kunde nu inneha en egen bibel, en utveckling som katolska kyrkan inte godkände. År 1559 stadgade påven Paul IV att inga biblar fick tryckas på folkspråken utan kyrkans godkännande, och detta vägrade kyrkan att ge. Ja, år 1564 hävdade påven Pius IV: ”Erfarenheten har visat att om bibeln utan urskillning får läsas på folkspråket, medför detta ... större skada än nytta.”

Reformationen frambringade ett nytt slags ”kristendom”. Den ersatte påvedömets auktoritet med individens fria val. Den katolska mässan ersattes av den protestantiska liturgin och imponerande katolska katedraler av i vanliga fall mindre pretentiösa protestantiska kyrkor.

Oväntade fördelar

Historien lär oss att rörelser som ursprungligen är religiösa till sin natur ofta antar sociala och politiska övertoner. Detta visade sig sant beträffande den protestantiska reformationen. Professorn i historia vid Columbiauniversitetet i USA, Eugene F. Rice j:r, uttalar sig närmare: ”Under medeltiden hade Västerlandets kyrka varit ett europeiskt samfund. Under första hälften av 1500-talet bröts den sönder i ett större antal lokala regionalkyrkor ... [över vilka] världsliga härskare utövade en dominerande kontroll.” Detta fick till följd att ”den långa medeltida kampen mellan världslig och kyrklig myndighet kulminerade. ... Maktbalansen svängde avgörande och slutgiltigt över från kyrkan till staten och från prästen till lekmannen.”

För den enskilde betydde detta större frihet, både religiös och världslig. I olikhet med katolicismen hade protestantismen inte någon central instans för att övervaka läran eller sedvänjorna, varigenom fältet lämnades öppet för ett brett spektrum av religiösa uppfattningar. Detta främjade i sin tur steg för steg en religiös fördragsamhet och liberal inställning, som vid tiden för reformationen ännu var ofattbar.

Större frihet släppte loss tidigare oanvänd kraft. Det var stimulansen, hävdar en del, som behövdes för att utlösa den samhälleliga, politiska och tekniska utveckling som var ansvarig för att vi kastades in i vår moderna tid. Den protestantiska arbetsetiken ”omsattes i både statligt och dagligt liv”, skriver framlidne författaren Theodore White. Han definierar den som ”trosbekännelsen att människan är ansvarig direkt inför Gud för sitt samvete och sina handlingar, utan prästers inskridande eller förbön. ... Om en man arbetade hårt, plöjde djupt, varken saktade farten eller slöade och tog vård om sin hustru och sina barn, då skulle antingen lyckan eller Gud belöna hans ansträngningar.”

Bör dessa protestantismens uppenbart positiva aspekter göra oss blinda för dess tillkortakommanden? Den protestantiska reformationen var också ”den bidragande orsaken till oerhört fördärvliga ting”, heter det i Encyclopædia of Religion and Ethics, där det vidare sägs: ”Jesuiternas och inkvisitionens tidsålder hade bragts till ett slut ... bara för att följas av något ännu gemenare. Om det fanns mycken ärlig okunnighet på medeltiden, finns det mycket organiserat bedrägeri nu.”

”Organiserat bedrägeri” — i vilket avseende?

Det var ”organiserat bedrägeri” eftersom protestantismen utlovade läromässiga reformer men underlät att komma med några. Ofta var det kyrkans tillvägagångssätt, inte lärans falskhet, som väckte reformatorernas vrede. Protestantismen behöll till största delen katolicismens av hedendom besmittade religiösa uppfattningar och seder. Hur då? Ett framträdande exempel är treenighetsläran, som är den huvudsakliga grundvalen för medlemskap i det protestantiska Kyrkornas världsråd. Det är mycket strängt att man håller fast vid denna lära, fastän det medges i The Encyclopedia of Religion att exegeter och teologer i våra dagar håller med om att denna lära inte uttryckligt förekommer någonstans i bibeln.

Reformerade protestantismen en korrumperad form av kyrkostyrelse? Nej. I stället var det så att den ”förde över myndighetsmönster från medeltidens katolicism”, säger Martin Marty, och ”helt enkelt bröt sig ut från det romersk-katolska etablissemanget för att bilda protestantiska versioner”.

Protestantismen lovade också att återställa ”enheten i tron”. Men detta bibliska löfte förblev ouppfyllt i samband med att många sinsemellan splittrade protestantiska sekter uppstod. — Efesierna 4:13.

Organiserad förvirring — varför?

I våra dagar, år 1989, har protestantismen sönderfallit i så många sekter och samfund att det skulle vara omöjligt att fastställa det sammanlagda antalet. Innan man hunnit fullborda räkningen, skulle nya grupper ha bildats medan andra skulle ha försvunnit.

Men i World Christian Encyclopedia gör man ändå det ”omöjliga” genom att uppdela kristenheten (som den tedde sig år 1980) i ”20.780 särskilda kristna samfund”, av vilka det stora flertalet är protestantiska.a De inbegrep 7.889 hävdvunna protestantiska grupper, 10.065 mestadels protestantiska icke-vita infödingsreligioner, 225 anglikanska samfund och 1.345 marginella protestantiska grupper.

Som förklaring till hur denna förvirrande mångfald, vilken kallas både ”ett tecken på hälsa och ett tecken på sjukdom”, kom till nämner man i boken Protestant Christianity att det ”kan bero på mänsklig skaparkraft och mänsklig begränsning; det kan dessutom bero på stolta människor, som har alltför höga tankar om sin egen syn på livet”.

Hur sant! Utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt Guds sanning har stolta människor erbjudit nya alternativ för att finna frälsning, frigörelse eller förverkligande. Religiös pluralism finner inte något stöd i bibeln.

I främjandet av religiös pluralism tycks protestantismen vilja göra gällande att Gud inte har några fastställda riktlinjer beträffande hur han skall tillbes. Passar sådan organiserad förvirring ihop med en sanningens Gud, om vilken det heter i bibeln att ”Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens”? Skiljer sig den protestantiska mentalitet som man ofta hör anbefallas, nämligen att man skall gå till den kyrka man själv väljer, från det oberoende tänkesätt som ledde Adam och Eva till felaktiga trosuppfattningar och därav följande konflikt? — 1 Korintierna 14:33; se 1 Moseboken 2:9; 3:17—19.

Bibelns speciella ställning ignoreras

Trots den speciella ställning som de första reformatorerna gav bibeln har de protestantiska teologerna senare gett upphov åt högre kritik och ”därigenom behandlat den bibliska texten”, säger Marty, ”som de skulle behandla vilken som helst annan forntida litterär text”. De gav ”ingen speciell ställning åt de bibliska författarnas inspiration”.

Genom att dra i tvivelsmål att bibeln kommit till genom inspiration från Gud undergrävde de protestantiska teologerna därför tron på vad reformatorerna ansåg vara protestantismens själva grundval. Detta öppnade vägen för skepticism, fritänkande och rationalism. Det är inte utan skäl som många forskare betraktar reformationen som en huvudorsak till den nutida sekularismen.

Fångade i politiken

Den här ovan nämnda frukten är ett tydligt bevis för att protestantismen trots de enskilda reformatorernas och deras efterföljares förmodligen goda avsikter inte återställde den sanna kristendomen. I stället för att främja fred genom kristen neutralitet blev den indragen i nationalism.

Detta blev uppenbart så snart som uppdelningen av kristenheten i katolska och protestantiska nationer blev en verklighet. Katolska och protestantiska styrkor lämnade blodspår efter sig på den europeiska kontinenten i ett dussin eller fler krig. I The New Encyclopædia Britannica kallas de ”religionskrig föranledda av den tyska och schweiziska reformationen på 1520-talet”. Det mest bemärkta av dessa var trettioåriga kriget (1618—1648), som inbegrep både politiska och religiösa olikheter mellan tyska protestanter och katoliker.

Blod flöt också i England. Mellan 1642 och 1649 förde Karl I krig mot parlamentet. Eftersom de flesta av kungens motståndare hörde till den puritanska falangen inom engelska kyrkan, har kriget ibland omtalats som den puritanska revolutionen. Det slutade med att kungen avrättades och upprättandet av ett kortlivat puritanskt samvälde under Oliver Cromwell. Även om detta engelska inbördeskrig inte förnämligast var en religiös strid, håller historikerna med om att religionen var en avgörande faktor vid valet av sida.

Under detta krig uppstod den religiösa grupp som blev känd som vännerna eller kväkarna. Denna grupp mötte starkt motstånd från sina protestantiska ”bröder”. Flera hundra medlemmar dog i fängelse, och tusentals fick utstå skymflig behandling. Men rörelsen spred sig också till de brittiska kolonierna i Amerika, där William Penn grundade en kväkarkoloni, sedan Karl II år 1681 utfärdat ett förläningsbrev åt honom. Denna koloni blev senare staten Pennsylvania.

Kväkarna var inte de enda som sökte konvertiter på andra sidan Atlanten, för andra religioner hade gjort det tidigare. Nu, efter den protestantiska ”förändringen”, började emellertid katoliker tillsammans med ett stort antal protestantiska grupper att öka sina ansträngningar att föra Kristi sannings- och fridsbudskap till ”icke troende”. Men vilken ironi! Som ”troende” kunde katoliker och protestanter inte komma överens om en gemensam definition av Guds sanning. Och de misslyckades sannerligen i att ådagalägga broderlig frid och enhet. Vad kunde man med tanke på detta förvänta ”När ’kristna’ och ’hedningar’ möttes”? Läs avsnitt 18 i vårt nästa nummer.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 26]

Reformationens första barn

ANGLIKANSKA KYRKOSAMFUND: 25 självstyrande kyrkor och 6 andra samfund som delar lära, tillvägagångssätt och liturgi med engelska kyrkan och erkänner ärkebiskopens av Canterbury titulärledarskap. I The Encyclopedia of Religion heter det att anglicismen ”har hållit fast vid tron på biskoparnas apostoliska succession och har bevarat många av sederna från tiden före reformationen”. Det centrala i dess gudsdyrkan är The Book of Common Prayer, ”det enda av reformationstidens liturgi på folkspråket som fortfarande är i bruk”. Anglikanerna i Förenta staterna, som bröt med engelska kyrkan och bildade den protestantiska episkopalkyrkan år 1789, bröt ännu en gång med traditionen i februari 1989 genom att installera den första kvinnliga biskopen i den anglikanska historien.

BAPTISTISKA KYRKOR: 369 samfund (1970) som började med anabaptisterna på 1500-talet, vilka betonade vuxendop genom nedsänkning. I The Encyclopedia of Religion sägs det att baptisterna har ”funnit det svårt att bevara organisatorisk eller teologisk enhet”, och det heter vidare att ”baptistfamiljen i Förenta staterna är stor, men som i så många andra stora familjer talar en del medlemmar inte med andra medlemmar”.

LUTHERSKA KYRKOR: 240 samfund (1970) som uppvisar det största sammanlagda medlemsantalet av de protestantiska grupperna. De är ”fortfarande något uppdelade längs etniska linjer (tyska, svenska osv.)”, heter det i The World Almanac and Book of Facts 1988, där man emellertid tillägger att ”huvudsöndringarna existerar mellan fundamentalister och liberaler”. Uppdelningen av lutheranerna i nationalistiska läger blev ganska uppenbar under andra världskriget, när, som E. W. Gritsch vid Lutherska teologiska seminariet i USA säger, ”en liten minoritet av lutherska pastorer och församlingar [i Tyskland] motstod Hitler, medan det stora flertalet av lutheranerna endera förblev tysta eller aktivt samarbetade med den nazistiska regimen”.

METODISTISKA KYRKOR: 188 samfund (1970) som uppstod från en rörelse inom engelska kyrkan vilken grundades år 1738 av John Wesley. Efter hans död bröt den sig ut som en särskild grupp; Wesley definierade en metodist som ”en som lever i överensstämmelse med den metod som anges i bibeln”.

REFORMERTA OCH PRESBYTERIANSKA KYRKOR: Reformerta kyrkor (354 samfund år 1970) är vad läran beträffar kalvinistiska, snarare än lutherska, och betraktar sig själva som den ”reformerta katolska kyrkan”. ”Presbyteriansk” betecknar en kyrkostyrelse av äldste (presbyterer); alla presbyterianska kyrkor är reformerta kyrkor, men inte alla reformerta kyrkor har en presbyteriansk form av styrelse.

[Bild på sidan 23]

En vackert utformad sida i Gutenbergbibeln på latin

[Bildkälla]

Med benäget tillstånd av The British Library

[Bilder på sidan 24]

Gutenberg och hans tryckpress med lösa typer

[Bild på sidan 25]

John Wesley, metodistkyrkans grundare (1738)