Vad vi kan lära av jaravaerna

Från Vakna!:s korrespondent i Indien

”DU HAR alldeles för högt blodtryck, och du är nergången i nerverna. Res till någon tropisk ö och koppla av!” Om du känner dig uppjagad av den moderna civilisationens spänningar och påfrestningar skulle detta kunna vara precis det råd du behöver. Vem skulle kunna motstå ett sådant frestande förslag, även om det inte finns några medicinska skäl? Så varför inte komma ifrån alltsammans genom att resa till Andamanerna, jaravaernas hem?

Andamanerna? Jaravaerna? Bli nu inte förlägen om du aldrig har hört talas om dessa öar och detta folk, för de befinner sig långt från världsturismens allfarväg. Om du tittar på en karta, kommer du att finna Andamanerna i Bengaliska viken, mellan Indien och Myanmar (f. d. Burma). Denna arkipelag, som består av omkring 300 öar, utgör nu Indiens yttersta utkant.

Ett ociviliserat folk?

Öarna utgör hem för fyra negritostammar — storandamaneserna, jaravaerna, sentineleserna och ongerna. Negriterna, vars namn betyder ”små negrer”, tros vara en kvarleva av en forntida mörkhyad pygméras som en gång i tiden befolkade Sydostasien och Söderhavsöarna. De har, på grund av sin isolering, blivit kallade ”stenåldersmänniskans” renaste kvarleva, eller som löjtnant Colebrook i brittiska armén, som en gång i tiden hade kontrollen över öarna, uttryckte det, ”de minst civiliserade i hela världen”.

När britterna år 1858 upprättade en straffkoloni där, fanns det tusentals storandamaneser. Snart började främlingarnas sjukdomar — mässling, syfilis och andra — jämte opiummissbruk och alkoholism att härja bland stammedlemmarna. Av dem finns nu bara några få uppblandade kvar på den lilla ön Strait Island. Ongerna gick ett liknande öde till mötes.

I åratal motsatte sig jaravaerna och sentineleserna kontakt med främlingarna och att bli utnyttjade av dem. Deras fientliga inställning höll dem visserligen isolerade, men förskaffade dem också ryktet att vara ociviliserade och blodtörstiga kannibaler. När tjänstemän inom departementet för antropologi i Andamanernas huvudstad, Port Blair, för bara några år sedan försökte komma i förbindelse med en av stamgrupperna på North Sentinel Island, möttes deras motorbåt av en skur av pilar, av vilka en trängde in i benet på en fotograf.

Vad hade gjort dem så fientliga? Den brittiske tjänstemannen M. V. Portman, som mot slutet av 1800-talet ledde administreringen av öarna, sade: ”När vi kom var jaravaerna lugna och fredliga gentemot oss, och aldrig någonsin ofredade de oss, nej inte förrän vi ideligen började störa dem genom att egga upp andamaneserna vid kusten mot dem. Några år av oro och störningar gjorde livet svårt för jaravaerna, och som vedergällning började de angripa oss. Det var vårt fel att jaravaerna blev fientligt inställda.”

Jaravaernas levnadssätt

Jaravaerna är halvnomader. De lever i grupper på ungefär 30 personer, och ett antal närbelägna grupper bildar tillsammans en stam. Varje grupp flyttar omkring inom ett tydligt avgränsat område och gör inte intrång på andra gruppers landområde. Eftersom de lever i frodiga, tropiska omgivningar, driver de inte något jordbruk och har inte heller husdjur. Deras livsuppehälle är beroende av deras bågar, pilar och spjut — jakt och fiske.

Det är en del av deras levnadssätt att gemensamt dela på maten. Så om någon i gruppen fångar en sköldpadda, äter alla sköldpadda. Om någon fångar en gris, blir det gris för allesammans. Det förekommer inte heller någon klasskillnad med rika och fattiga i deras samhällsskick. ”Jaravaerna kan inte betraktas som fattiga”, sade en företrädare för antropologerna. ”De har allt de behöver i överflöd.”

Något som gör jaravaerna ovanliga är att de är ett av de få folk i världen som inte vet hur man tänder en eld. De tar elden från skogsbränder som orsakats av blixtnedslag under de ofta förekommande åskvädren. Och de vaktar sina eldar omsorgsfullt, håller dem brinnande och bär dem rentav med sig när de flyttar.

Ett av den moderna civilisationens plågoris är att de moraliska värderingarna brutit samman. ”Bland jaravaerna förekommer inte föräktenskapligt könsumgänge”, sade den tidigare citerade tjänstemannen. ”Äktenskapsbrott är mycket sällsynt. Den som gör sig skyldig till det får möta hela samhällets ogillande. Han skulle känna sig så illa till mods att han skulle lämna samhället under någon tid innan han kunde återvända.” Har människor som lever i ditt ”civiliserade” samhälle en sådan stark känsla för moral?

Den moderna civilisationen kännetecknas av högt blodtryck, hjärtsjukdomar, cancer och liknande. Jaravaerna är inte hemsökta av sådana sjukdomar. Trots att de är små till växten — männen är inte mer än 150 centimeter långa och kvinnorna ännu kortare — har de kallats ”de mest fulländade små varelser som existerar”. I sin egen miljö blir de sällan sjuka.

Även om religion inte spelar någon framträdande roll i jaravaernas liv, har de vissa ritualer i förbindelse med de döda. När någon dör, begraver man kroppen och överger den hydda som den avlidne bodde i. Efter några månader grävs kroppen upp. Huvudskålen och ännu oftare underkäken bärs sedan av närmaste anhörig. Efter någon tid bär andra släktingar den i tur och ordning. Denna sedvänja betraktas som ett uttryck för respekt för den döde och är klart och tydligt förknippad med deras uppfattning om de döda. Jaravaerna tror att det finns en själ, en livets bärare, som lever vidare i en annan värld. De tror också att själen fortfarande intresserar sig för dem, och därför vill de inte göra något som kunde tänkas förarga den.

Ett hem av överflöd

Jaravaerna kan glädja sig åt ett i rikt mått utrustat hem. Bland de många vackra växter som förgyller öarna är de praktfulla orkidéerna, av vilka några finns bara där. En botanist bosatt på en av öarna, dr N. P. Balakrishnan, berättade att en del av dessa orkidéer ”likt sällsynta diamanter” betingade ”fabulösa priser i England”.

För inte så länge sedan upptäckte en tysk forskare, på bekostnad av ett finger, palmtjuven, även kallad rövarkrabban, på Sentinel Island. Fiskeristyrelsens utställningsavdelning i Port Blair på Andamanerna har haft en informationstavla som gav följande beskrivning av palmtjuven: ”Farlig för kokosnötsplantager. Klättrar upp i kokospalmer. Plockar mogen frukt. Bryter upp skalet med sina väldiga klor. Dricker den söta mjölken och äter kokosköttet.” Andra har emellertid betvivlat att krabban verkligen gör allt detta. Samtidigt som kritiker erkänner att krabban klättrar i träd, påstår de att den bara öppnar och äter skadade kokosnötter som redan ligger på marken.

Vad framtiden kommer att föra med sig

Kommer det under den moderna civilisationens inflytande att gå på samma sätt med jaravaerna som med storandamaneserna och ongerna — att de långsamt minskar i antal och kanske så småningom helt dör ut? Bara tiden kan utvisa det. Men under hundratals år innan främlingarna kom hade de tagit väl vara på sitt gudagivna hem och osjälviskt gjort bruk av livsmedlen. Deras levnadssätt var verkligen anspråkslöst och fridfullt. Kan vi lära något av jaravaerna?

[Bild på sidan 24]

Denna trädklättrande krabba äter kokosnötter