Berlin – en avspegling av vår värld?
Från Vakna!:s korrespondent i Västtyskland
DEN 9 november 1989 sågs förtjusta skaror klättra upp på Berlinmuren och oräkneliga östberlinare passera gränstrafikkontrollerna — otroligt för de flesta tyskar och TV-tittare världen utöver.
Sedan 1945 har Berlin i vissa avseenden avspeglat rivaliteten mellan de båda supermakterna, i bibeln framställda som ”kungen i Nordlandet” och ”kungen i Söderlandet”. (Daniel 11:36—45) Hur framträdde denna rivalitet i Berlin, och varför öppnades nu gränserna? Skall vår söndrade värld också förändras?
Under andra världskriget förenade sig Sovjetunionen, Förenta staterna och Storbritannien för att strida mot Nazisttyskland. De allierade förutsatte att detta samarbete skulle fortsätta efter kriget. Följaktligen kom de överens om att dela upp det besegrade Tyskland i ockupationszoner och att gemensamt förvalta dess huvudstad, Berlin, som skulle få en särskild ställning. År 1945 delades alltså Tyskland och Berlin för att kontrolleras av sovjetiska, amerikanska, brittiska och franska militärledningar.
Snart blev det uppenbart att stormakterna betraktade och gjorde saker och ting olika. Sovjetunionen ville ha en kommunistisk administration för hela Berlin, men västmakterna stödde ett pluralistiskt system i sina sektorer. I oktobervalet 1946 röstade fyra av fem berlinare mot kommunisterna.
När västmakterna år 1948 bestämde sig för en ekonomisk återuppbyggnad och för att ha en enda demokratisk stat i sina ockupationszoner i Västtyskland, lämnade Sovjet det allierade kontrollrådet. Därmed upphörde den gemensamma fyrmaktsadministrationen. Förhoppningen att enhetligt styra Tyskland från Berlin visade sig vara kortlivad.
Det kalla kriget börjar
Det av Sovjetzonen omslutna Berlin behöll sin fyrmaktsstatus. För Sovjet, som behärskade stadens östra sektor, innebar Västs enklav ett farligt ”främmande element”. I juni 1948 igångsatte Sovjetunionen en total landblockad mot västsektorerna för att avskära Västberlins försörjningslinjer och tvinga Väst att överge sina rättigheter i Berlin. Hur skulle Väst reagera?
Den 26 juni 1948 inleddes den största luftbron i historien. Under omkring ett år organiserade Förenta staterna och Storbritannien 279.114 flygningar och transporterade cirka 2,3 miljoner ton livsmedel, kol och andra varor till staden. ”Berlinblockaden var ouvertyren till det kalla kriget”, kommenterar Norman Gelb i sin bok The Berlin Wall (Berlinmuren). ”Samtidigt gav gensvaret på blockaden en dramatisk bekräftelse på Amerikas ledarskap i Väst.”
Han fortsätter: ”För Moskva var de allierades förmåga att motstå de sovjetiska ansträngningarna att driva ut dem ur deras skurknäste mitt i det kommunistiska området en bekräftelse på deras orubbliga övertygelse om att Väst var beslutet att tillintetgöra Sovjetsystemet. Det rådde inte längre något tvivel i Kreml om att Sovjetunionen för att överleva måste bli en militär supermakt. Kampen om Berlin beredde vägen för stormaktsrivaliteten mellan Sovjet och Amerika, vilken skulle bli det dominerande inslaget i de internationella angelägenheterna under andra hälften av 1900-talet.”
När blockaden upphörde, beslöt västmakterna att stanna i Berlin och skydda dess status. Klyftan mellan Öst och Väst föreföll omöjlig att överbrygga, då två tyska stater grundades år 1949: Förbundsrepubliken Tyskland (Väst) och Tyska demokratiska republiken (Öst). Berlin hade nu två civila förvaltningar och två valutor. Under 1952 och 1953 bröt Östtyskland telefonförbindelserna och klippte av gatutrafik och busslinjer mellan Östberlin och Västberlin.
Medan medborgarna i Väst fick uppleva det tyska undret, ett ekonomiskt uppsving som erbjöd konsumenterna ett omfattande utbud av varor, var det många i Öst som lämnades otillfredsställda. Detta blev uppenbart i juni 1953, då östberlinarna gick i strejk och demonstrationer spred sig till alla delar av Östtyskland. Upptrappningen ledde till ett våldsamt uppror mot kommunistsystemet. Östtyska regeringen bad sovjetiska trupper om hjälp. Stridsvagnar slog ner oroligheterna.
Västmakterna gjorde föga mer än att titta på. De gav endast garantier för sina respektive sektorer i Berlin. Förhoppningarna om att Tysklands delning skulle befinnas vara tillfällig kom på skam. Gränserna mellan de tidigare zonerna, den sovjetiska och västmakternas, blev en skiljelinje mellan Öst och Väst.
En ”fredens” och ”skammens” mur
”Söderlandskungen” gjorde Västberlin till ett lockande ”västligt skyltfönster”, och människor från Öst som lätt kunde besöka vänner och släktingar i Västberlin såg hur annorlunda livet var där. År 1960 flydde omkring 200.000 tyskar från Öst till Väst, och de flesta kom via Västberlin. Hur skulle ”nordlandskungen” kunna hejda ”blodförlusten”? På morgonen den 13 augusti 1961 kunde man se östtyska beväpnade vakter och arbetare uppföra ”vad som snabbt betecknades som antingen ’skammens mur’ eller ’fredens mur’ — beroende på var man stod i ideologiskt avseende”, som Norman Gelb uttrycker saken. En östtysk kommunist förklarade: ”Vi hade inget val. Vi förlorade så många av vårt bästa folk.”
Berlinmuren hejdade inte bara strömmen av flyktingar, utan skilde också släktingar och vänner från varandra. Tjugoåtta månader efter dess uppförande fick västberlinare tillåtelse att göra endagsbesök i Östberlin för att träffa släktingar. På 1970-talet blev det ytterligare avspänning efter en fyrmaktsöverenskommelse, som tillät telefonsamtal och besök mellan Öst och Väst. Inte desto mindre förlorade omkring 80 människor livet i sina försök att komma över Berlinmuren.
Innan muren rämnade framhöll förbundskansler Kohl: ”Generalsekreterare Gorbatjovs reformpolitik medför för första gången sedan andra världskriget ett välgrundat hopp om att konflikten mellan Öst och Väst skall kunna övervinnas.” Hur har detta kommit till uttryck i Berlin?
Reformer inom ”nordlandskungens” välde tillät tusentals östtyskar att fly till västtyska ambassader i flera östeuropeiska länder i mitten av 1989. Ambassaderna blev överfyllda och situationen outhärdlig. Det blev ett skådespel för omvärlden när en ström av utmattade flyktingar i september 1989 släpptes ut från Öst och hyllades vid sin ankomst till Väst. Det var ingen hejd på entusiasmen, och känslorna svallade ohämmat.
Denna massutvandring gav näring åt debatter i Östtyskland. Varför var det så många som gav sig i väg från landet? Regeringen avvisade radikala reformer, och i oktober och november 1989 samlades över en miljon östtyskar i fredliga demonstrationer i Leipzig, Östberlin och andra städer under ropen: ”Vi är folket.” Östtyska regeringen gav vika, och efter 28 år öppnades Berlinmuren och dörrarna till politiska och ekonomiska förändringar. Den tyska tidningen Die Zeit kommenterade: ”År 1989 skakades världshistorien i själva sina grundvalar, och det var folket mycket mer än makthavarna som åstadkom detta.”
Sedan gränserna öppnats, lever berlinarna ”inte längre på en ö”, hette det i den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung. Rivningen av muren började 1990.
Verklig fred och säkerhet nära
Under lång tid föreföll Västberlin och Östberlin att avspegla inte bara vår söndrade värld, utan också dess problem. Östtyskland led till exempel av dålig ekonomi och omfattande miljöförorening, även om många östtyskar åtnjöt vissa sociala förmåner. Västberlin hade sina egna problem att kämpa med, sådant som studentuppror, terrorism och politiska skandaler. Varken Väst eller Öst har således någon ideologi som kan lösa människosläktets globala problem. — Ordspråksboken 14:12.
Vad det än må vara möjligt för nationerna att åstadkomma, så kan mänskliga ansträngningar att förena vår söndrade värld inte avlägsna själviskhet eller göra jorden till ett paradis. Endast en övermänsklig kraft kan införa sann enhet och till och med avlägsna sjukdom och död. Guds rike kommer att gå i land med denna enorma uppgift. — Matteus 6:10; Uppenbarelseboken 21:1—5.