Att överbrygga klyftan mellan läkare och patienter som är Jehovas vittnen
LÄKARE världen utöver känner till en sak om Jehovas vittnen — att de avvisar blodtransfusioner. Men många läkare känner inte till så mycket mer om dem. Så när de vill ge blodöverföring till en patient som är ett Jehovas vittne och han då avvisar detta, framstår han som helt oförnuftig. På så sätt kan en beklaglig klyfta uppstå mellan läkaren och patienten och skilja dem åt.
Alltför få läkare inser att Jehovas vittnen inte är emot medicinsk behandling och att deras ståndpunkt i blodfrågan är såväl icke förhandlingsbar som fast grundad på bibeln. En ström av nya vetenskapliga rön som påvisar riskerna med transfusioner av blod från andra människor och fördelarna med andra alternativ har under den tid som gått bekräftat det förnuftiga i bibelns ståndpunkt. Men hur skall Jehovas vittnen kunna få gehör för dessa upplysningar inom läkarkåren?
Sjukhuskommittéer
För att komma till rätta med det har Jehovas vittnens styrande krets ordnat med att det i större städer med större medicinska inrättningar skall upprättas sjukhuskommittéer. I Förenta staterna finns det redan ett hundratal kommittéer med i genomsnitt fem medlemmar i varje, och dessa fungerar som en bro mellan den medicinska världen och Jehovas vittnen. Tidigare i år utvidgades anordningen till andra länder. Mellan den 19 februari och den 27 mars besökte tre medlemmar av sjukhusinformationsavdelningen i Brooklyn åtta av Jehovas vittnens avdelningskontor i länder kring Stilla havet.
Syftet var trefaldigt: att anordna seminarier för att utbilda i förväg utvalda Jehovas vittnen i sjukhuskommittéarbete, att utbilda personal vid vart och ett av avdelningskontoren så att de skall kunna ha en sjukhusinformationsavdelning och att besöka sjukhus och läkare i syfte att befrämja fortsatt och mer omfattande behandling av Jehovas vittnen utan att använda blod. De fyra seminarierna hölls i Sydney för Australien och Nya Zeeland, i Manila för Filippinerna, Hongkong och Taiwan, i Ebina för Japan och Korea och sist i Honolulu för Hawaii.
I programmet ingick diabilder och video för att förklara blodets uppgift och innehåll och den allt längre listan av medicinska alternativ till transfusioner av blod från andra människor. Man dryftade hur man kan hjälpa Jehovas vittnen när de ställs inför blodfrågan och betonade värdet i att vara samarbetsvillig när man har med läkare och sjukhus att göra, vilket gör det lättare för dem att respektera Jehovas vittnens ståndpunkt. En kommittémedlem i Japan sade: ”Programmet gjorde oss verkligen redo att ta itu med arbetet att skapa samförstånd.” Mer än 350 vittnen från alla samhällsställningar övades vid de fyra seminarierna.
Bröderna vid avdelningskontoren avtalade tid i förväg för sammanträffanden med framstående kirurger och högre tjänstemän vid större sjukhus för att dryfta Jehovas vittnens möjligheter till behandling utan blod. Tre grupper från varje avdelningskontor, var och en under ledning av en av de tre representanterna från Brooklyn, fick i uppdrag att göra dessa besök. På så sätt fick de som blivit förordnade som medlemmar i sjukhuskommittéerna inte bara omedelbar övning, utan det fick dem också att känna sig väl till mods när de samtalade med läkare och sjukvårdspersonal. Under den sex veckor långa perioden gjorde de mer än 55 sådana besök.
Samarbete överbryggar
Det ledde till glädjande resultat. I staten New South Wales i Australien sammanträffade en grupp med biträdande socialministern och samtalade med honom om de operationer som utförs utan blod vid många sjukhus och föreslog att man skulle koncentrera sådan kirurgi för Jehovas vittnens del i södra Stillahavsområdet till Australien. Enligt honom var det inte omöjligt att tillsätta grupper av läkare för sådan kirurgi. Vid ett av de 22 besök som man gjorde i Australien sade en sjukhuschef: ”Ni vet mer om blod och alternativa behandlingsmetoder än vi gör.” Chefsdirektören för sju sjukhus lovade att tillsätta en professor i kirurgi med uppgift att arbeta vidare med tanken på ett kirurgteam vid ett av sjukhusen i syfte att sörja för behandling utan blod för Jehovas vittnen.
Man framhöll för chefsläkaren vid hjärtkliniken i Manila — den klinik som av en del anses vara den främsta i Orienten — att ett hundratal Jehovas vittnen som väntar på hjärtoperation där har placerats sist i kön därför att de inte tar emot blod. Hon sade att hon skulle sätta stopp för det. Chefsläkaren vid Filippinernas mest ansedda sjukhus, St. Luke’s, fick uppmärksamheten riktad på vad man nu skriver i den medicinska litteraturen om kirurgi utan blod, och han höll med om att det är säkrare. ”Det kommer mer och mer”, medgav han. ”Det är enda sättet att undvika aids och hepatit.” Han tillkännagav att han var inställd på att vid detta sjukhus ge Jehovas vittnen möjlighet till behandling utan blod. Han är också chef för sjukhusets blodbank.
Vid tredagarsseminariet i Japan var också Korea representerat av en delegation på 44 Jehovas vittnen, av vilka fem var läkare. Från Japan kom 255 Jehovas vittnen, av vilka 41 var läkare, däribland några neurokirurger och narkosläkare, samt två jurister. I Japan upprättades 20 kommittéer och i Korea sju.
Efter seminariet besökte instruktörerna och lokala sjukhuskommittémedlemmar läkare och sjukhus i och omkring Tokyo för att befrämja ett gott samarbete. ”Vi besökte en biträdande professor i obstetrik vid ett universitetssjukhus”, berättar en kommittémedlem från Japan. ”Han hade förlöst minst tio kvinnor som är Jehovas vittnen. En av dem hade förlorat 2,8 liter blod, och hennes hemoglobinvärde sjönk till 35 gram/liter. (Kvinnor har i genomsnitt 140 gram/liter.) Men läkaren klarade förlossningen utan blod. Fastän han är buddist, har han för vana att respektera sina patienters trosuppfattningar. Han samtyckte till att även i fortsättningen ta emot och samarbeta med patienter som är Jehovas vittnen.”
En chefsläkare i Yokohama gick med på att låta sitt sjukhus föras upp på en lista över sådana som var beredda att samarbeta och sade att de gärna tog emot Jehovas vittnen som avvisats av andra sjukhus. ”Det är en verklig utmaning att behandla Jehovas vittnen utan blod”, sade läkaren, ”men jag uppskattar vittnena, eftersom de har gett mig möjlighet att utveckla mina färdigheter som läkare.” En gynekolog i Yokohama sade: ”Om jag blev stämd för att jag respekterade patientens önskan och inte gav blodtransfusion, skulle jag processa i rätten för patienters rättigheter.”
De kommittéer som bildades för Korea rapporterar goda resultat. Den 26 maj besökte man Yonseis universitetssjukhus, som har tre filialer och är välkänt i hela Korea. Personal från alla dessa institutioner, sammanlagt 62, var närvarande. En professor i anestesiologi (narkosbehandling) talade över ämnet ”Anestetisk behandling av patienter som är Jehovas vittnen”. De upplysningar han framförde kommer att publiceras i en tidskrift för anestesiologi i Korea. Eftersom det är ett av de mera framstående sjukhusen i Korea, bör det ha gynnsam inverkan på andra sjukhus och läkare. Alla frågor som väcktes vid seminariet i Japan blev grundligt behandlade.
För Hawaiis del upprättades fem sjukhuskommittéer, och alla deras medlemmar kom till seminariet i Honolulu. De flesta fick följa med vid besöken på sjukhus. Vid Hawaiis hälso- och sjukvårdscenter sade chefsläkaren att han tänkte skriva en artikel om oss i deras informationsblad som skickas ut till alla sjukhus på Hawaii.
Vid det största sjukhuset i Honolulu, Queen’s, framhöll kommittén att det formulär för samtycke som användes av sjukhuset innehöll en felaktighet i formuleringen, vilket gav en felaktig bild av Jehovas vittnen. Det antydde att Jehovas vittnen hellre dör än tar emot en ”livräddande” blodtransfusion. Man förklarade att det inte alls är vår inställning och att vi uppsöker sjukhuset för att värna om hälsa och liv. Formuleringen fick det att verka som om allt blod var bra och att underlåtenhet att använda blod ledde till döden. Eftersom man inte nämnde möjligheten att transfusion kan orsaka död, erbjöd man inte patienten att göra ett insiktsfullt val med avseende på vilka risker han var villig att ta. Sjukhusjuristen sade: ”Låt mig se det!” Medan han läste det sade han: ”Jag har inte skrivit det här!” När juristen och sjukhusdirektören gick, sade sjukhusdirektören till juristen: ”Jag tycker att vi borde gå igenom den här handlingen tillsammans.”
En ny kommitté tjänar sitt syfte
Några dagar efter utbildningssessionen på Hawaii fördes ett kvinnligt Jehovas vittne i ilfart till sjukhuset med svår blodbrist och mycket lågt blodvärde. Eftersom man inte fann någon blödning, var man tvungen att göra en undersökningsoperation. Men läkaren vägrade operera utan blod. Hon förflyttades då till ett annat sjukhus, men också där vägrade läkaren operera. Den nybildade sjukhuskommittén kom till platsen, talade med chefsläkaren och den läkare som hade hand om fallet och förklarade för dem att vad man i själva verket gjorde var att lämna patienten i sticket. Men läkaren vägrade fortfarande att operera och frikopplades från fallet. Två andra kirurger kallades in. De genomförde operationen, fann blödningen och avhjälpte problemet, och vår syster överlevde. Men utan sjukhuskommitténs ingripande kunde hon ha dött och i medierna blivit omtalad som ännu ett fall av Jehovas vittnen som ”dött för att hon inte fick blod”. Jehovas vittnen har dött sådana gånger därför att de inte blivit opererade när det var nödvändigt, fastän kompetenta kirurger kunde ha räddat dem.
Sjukhuskommittéer arbetar alltså internationellt för att genom meningsfullt kommunicerande och ömsesidigt samförstånd överbrygga klyftan mellan läkarkåren och Jehovas vittnen. Det har lett till goda resultat. Allt fler läkare inser att goda medicinska metoder och kvalificerad kirurgi mycket väl kan anpassas efter Jehovas vittnens uppfattningar. I Förenta staterna är mer än 6.500 läkare villiga att samarbeta med Jehovas vittnen.
Jehovas vittnen bör, å sin sida, fortsätta att göra allt för att vara samarbetsvilliga och resonliga som patienter. På så sätt kan även en del läkare komma att respektera Jehovas vittnen för att de håller fast vid höga principer. Som en biträdande professor i urologi vid en medicinsk högskola i Tokyo sade: ”Jag respekterar de patienter som är Jehovas vittnen. De har bestämda värderingar i en värld där ingen annan har det.”
På det hela taget var målet med seminarierna och besöken att befrämja ett mera respektfullt samarbete och därigenom undvika konfrontationer. Alla som var engagerade i denna satsning tyckte att man uppnått det målet och mer därtill. Vi litar på att Jehova skall fortsätta att välsigna dessa strävanden och bistå dem som lyder Jehovas befallning att avhålla sig från blod, som hans ord uppmanar dem att göra.
[Ruta på sidan 24]
”Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Som jag har gett er gröna örter, så ger jag er allt detta. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skall ni dock inte äta.”
”Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bor bland dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk. Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har gett er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Ty blodet är det som bringar försoning, genom själen som är i det. Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er skall förtära blod, och främlingen som bor bland er skall inte heller förtära blod.”
”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt. Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!”
[Bild på sidan 23]
Hospital Committee Seminar—March 12, 1990