Dingon — ett australiskt tvisteämne

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

DINGON har sedan länge varit ett diskussionsämne i Australien. Har detta djur rätt att leva i de australiska obygderna? Eller är det en mördare som bör stängslas ute och så småningom utrotas?

Dingon är en vildhund. Den är kraftigt byggd med kort, mjuk päls och upprättstående, spetsiga öron. Som fullvuxen når den en mankhöjd på ungefär 60 centimeter och mäter cirka 120 centimeter mellan nosen och tippen på den 30 centimeter långa, yviga svansen. Den har en mycket större skalle och längre tänder än tamhundar av samma storlek, men de kan korsas med varandra. Namnet dingo användes av urinvånare som levde kring Sydney. I skrift har man spårat det tillbaka till omkring år 1790.

Dingor påträffas över hela den australiska kontinenten men inte på ön Tasmanien. De har en tilldragande päls i färger som till exempel krämgult, blekgult, vitt, fylligt rödbrunt, rostrött, gulaktigt brunt och svart. Renrasiga vuxna dingor har alltid vit svanstipp och vanligen vita fötter, oavsett tonen på pälsen i övrigt.

Var har den kommit ifrån?

Dingon är inte inhemsk i detta vidsträckta, solstekta land, utan har troligen förts hit per båt. Precis när och av vem är osäkert. Det mesta pekar på att dingon härstammar från den indiska vargen. Fossil uppvisar en stark likhet med hundar från Indus’ dalgång, vilka avlats fram genom att korsa tamhund med indisk varg.

Dingon har också det gemensamt med vargen att den smyger sig på sitt byte och att den inte skäller, utan ger ifrån sig ett utdraget ylande. En populär teori är att resande från Indien, som hade båtar som kunde gå över haven, tog med sig dingon först till ön Timor och sedan vidare söderut till Australien.

Kan den tämjas?

Dingovalpen är en liten kramgod krabat. Sedan gammalt har urinvånarna hållit valpar som sällskapsdjur. Men sedan de växt upp, fick de alltid återvända till det vilda.

Professor N. W. G. MacIntosh vid universitetet i Sydney är inte alltför imponerad av de ansträngningar som gjorts för att tämja dingon. Han hävdar att även dressörer som tränar polishundar, med deras stora erfarenhet, tålamod och tillgivenhet för djuren, har misslyckats med att frambringa någonting som kunde kallas för lydnad.

Å andra sidan säger George Bingham, som har arbetat med dingor i cirka tjugo år, att de som han har handskats med var ytterst tillitsfulla och lekfulla och aldrig aggressiva. Men han medger att om man inte tar deras medfödda karaktärsdrag med i beräkningen, kan de bli omöjliga att behärska och ta sig till att förstöra saker, utan att de nödvändigtvis blir vilda. Han är också klar över deras önskan att återvända till det vilda och varnar för att om man ger sin sällskapsdingo fria tyglar, kommer den snart att bli en som kommer och hälsar på ibland snarare än en trogen kamrat.

Ett hot mot farmaren

Trots att dingor är villiga att låta människan kela med dem, går det inte att resonera bort det faktum att de som strövar fritt är glupska jägare och kan gå illa åt fårflockar och kreaturshjordar. De jagar sällan i flock. De är enstöringar av naturen, men emellanåt jagar de två och två. Så är fallet i synnerhet när de anfaller ett större djur, till exempel en känguru. Ena dingon biter sig då fast vid offrets svans eller ben, medan den andra koncentrerar sig på halsen.

Dingor är mycket listiga på flera sätt. Ofta följer de efter en fåraherde med sin hjord i veckotal och snappar åt sig varje djur som råkar förirra sig bort från den egentliga flocken. Eller också låter de lugnt och stilla en ko under flera dagar bli van vid att de finns där för att så plötsligt slå till mot hennes kalv när hon minst anar det.

Somliga boskapsuppfödare rapporterar att de blivit av med ända till 50 procent av sina nyfödda lamm eller kalvar, som dingor har tagit. En förlorade på bara fyra månader 900 får från en hjord på 5.500. Något som ytterligare gör fårfarmaren ursinnig är att dingor ofta bara äter något litet av fåret de dödat.

Det är därför lätt att förstå varför dingon beskrivs som ett av de mest omstridda djuren i Australien. De flesta boskapsherdar beskriver dem som grymma, listiga mördare. Naturvårdare kräver att de blir skyddade tillsammans med andra vilda australiska djur och påpekar att de gör nytta genom att hålla rent från döda djurkroppar.

Dyra kontrollåtgärder

Insatserna för att reglera den växande dingostammen omfattar bland annat ett 2,5 meter högt stängsel med en längd av mer än 8.000 kilometer. Detta ”stora dingostaket” anses vara längre än kinesiska muren och har byggts till mycket höga kostnader med det lovvärda syftet att hålla dingor i norr borta från fårmarkerna längre söderut. Andra metoder som använts med växlande framgång är att låta professionella ”hundfångare” eller dingojägare fånga och skjuta djuren samt att lägga ut eller från luften släppa ner förgiftade beten. Olyckligtvis kommer då också ofta andra vilda djur till skada.

Är de människoätare?

Hittills finns det inga tillförlitliga bevis för att människor anfallits av dingor, vare sig ensamma eller i flock. I närheten av civilisationen är de asätare och äter vad de än kan finna i avfallstunnor. I den australiska vildmarken jagar de för det mesta och tar sådana djur som är mindre än de själva, däribland kaniner, pungråttor, vombater, gnagare och små vallabyer.

Just vilken biblisk definition — ”vilda djur” eller ”boskapsdjur” — som passar in på dingon är något av ett mysterium. (1 Moseboken 1:25) Men exakt vilken roll den omstridda australiska dingon med sina gulliga valpar än må ha, så får den säkert finnas till på den paradisiska jorden, då hela djurskapelsen skall skänka glädje åt människan och ära åt sin fantasirike och omtänksamme Skapare. — Jesaja 11:6—9.