Kramgo krabat – koala kallad

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

DET måste ha varit mycket spännande när man förr i världen plötsligt och oväntat kunde upptäcka intressanta och sällsynta djur i främmande, outforskade länder. Det var precis vad man gjorde i Australien efter år 1788.

På den tiden fördes fångar från England till Australien, där de fick bosätta sig i straffkolonier runt omkring Port Jackson (nuvarande Sydney). Tio år senare var det en frigiven straffånge som blev forskningsresande och gav sig i väg till de södra bergstrakterna, 130 kilometer in i landet. Vilken angenäm upplevelse var det inte när han första gången fick se den australiska koalan! Den var, skrev han, ”ett nytt djur som infödingarna [urinnevånarna] kallar ’cullawine’ och som i hög grad liknar sengångarna i Amerika”.

Skulle du vilja närmare lära känna det här bedårande pälsklädda knytet, som två hundra år senare har blivit ett sådant dragplåster för besökare i det soldränkta landet på andra sidan jordklotet? Det vill du säkert, för näst efter att få se en känguru är turistens vanligaste önskemål: ”Jag måste få se den rara teddybjörnen ni har och klappa honom.”

Ingen riktig björn

Visst är koalan en mysig liten krabat. Den blir bara ungefär 80 centimeter lång och liknar verkligen en teddybjörn med sin knubbiga nos och sin mjuka, vackra päls. Men du blir kanske förvånad när du får veta att den inte alls hör till björnfamiljen.

Det är visserligen sant att den är förebild till teddybjörnen och att den ofta kallas pungbjörn. Men det är egentligen en felaktig beteckning. Långt ifrån att vara en björn visar koalan stor likhet med en vombat, ett annat australiskt pungdjur, som mycket liknar en bäver.

The Australian Encyclopaedia målar en fascinerande bild av denna fängslande och näpna varelse: ”Koalan har en robust kropp, tjock ullig päls som är grå till brunaktig ovantill och gulvit undertill, stora runda, pälsklädda öron och en läderartad, utsträckt nos som ser ut som en näsa. ... Den klättrar mycket säkert men är ovig på marken.”

När koalan är fullvuxen väger den omkring 14 kilo. Den kan leva cirka 20 år i vilt tillstånd. Somliga har levt så länge som 12 år i fångenskap.

Liksom kängurun tillhör koalan pungdjuren, som har fått sitt namn efter den på buksidan belägna pungen. De är mycket små och outvecklade när de föds. De tar sig fram utan hjälp till moderns pung, där de fäster sig vid en av hennes båda spenar.

Sex månader senare är den lille krabaten i stånd att lämna pungen under korta perioder. Men efter ytterligare två månader eller så är han helt enkelt för stor för att komma in igen. Vad skall han nu ta sig till? Det är strängt taget inga problem! Han rider på sin mammas rygg, klamrar sig fast för glatta livet medan hon klättrar upp och ner i träden.

Men den här gratisåkningen kan inte vara i evighet, så efter ytterligare fem eller sex månader måste junior klara sig själv. Under den här korta tiden ser det verkligen gulligt ut när mamma koala lyckligt släpar på sin baby, som klamrar sig fast i pälsen uppe på hennes rygg. Sedan ungen lämnat sin mamma, lever den sitt liv i fullständig ensamhet och kontaktar andra först när det blir parningsdags.

Bladätare

Namnet koala kommer från ett infödingsord som innebär att djuret dricker mycket lite. Men hur kan de klara sig utan vatten? De slickar i sig dagg, och så finns det vatten i eukalyptusbladen de äter.

Eukalyptusblad? Ja, koalor lever av ungefär 50 olika slags eukalyptusträd, men de är speciellt förtjusta bara i knappa dussinet av dessa. Eukalyptusträd kallas i Australien vanligen för gummiträd, sådana som jättegummiträdet, karriträdet och blågummiträdet eller feberträdet, för att nämna bara några få.

En fullvuxen koala äter dagligen mellan ett och ett och ett halvt kilo blad och tuggar dem makligt men grundligt. Sin mesta tid tillbringar de högt uppe i eukalyptusträden och kommer ner bara för att förflytta sig till ett annat träd. På marken rör de sig klumpigt och ovigt.

Eftersom de är nattdjur, tillbringar de dagen huvudsakligen sovande i en till synes vansklig position uppe i en trädgren ett gott stycke ovanför marken. Obekvämt? De verkar inte tycka så, och platsen ger utmärkt skydd mot alla eventuella rovdjur.

Kan man tämja dem?

Koalor har kunnat tämjas och blivit tillgivna sällskapsdjur, om man har börjat med dem som mycket små. Ett par i norra Queensland födde upp ett sådant litet liv från det att hon var tre månader gammal. Det här ynkliga lilla knytet grät varje natt, tills hon slutligen lät trösta sig av ett stycke koalapäls som man band runt en kudde och placerade vid sidan om henne i en korg som ersättning för hennes mamma. De kallade henne Teddy, och till dess hon var gammal nog att tillägna sig fast föda i form av eukalyptusblad, växte hon och blev frisk och stark av komjölk, som hon lapade i sig som en kattunge.

Problemet var att Teddy blev så van vid människor att hon avskydde att lämnas ensam, och hon älskade att bäras omkring som ett barn. Hon blev egentligen till riktigt besvär. Hon levde ett förnöjsamt liv i 12 år. Koalor kan alltså tämjas, men det är nu olagligt i Australien att hålla dem som sällskapsdjur.

Decimerade, men numera fridlysta

Vid sekelskiftet sades det finnas miljontals koalor i Australien. Men eftersom de om dagen sov i eukalyptusträdens grenar, var de ett lätt byte, och tusentals blev skjutna enbart för nöjes skull.

När det sedan uppstod efterfrågan på deras mjuka, silvergrå päls, började slakten på allvar. Så till exempel såldes år 1908 nästan 60.000 koalaskinn enbart i Sydney. Och 1924 exporterades över två miljoner skinn från de östra staterna i Australien.

Lyckligtvis insåg den australiska federala regeringen att den här näpna lilla varelsen var utrotningshotad och antog år 1933 lagar för att förbjuda export av koalor och koalaprodukter. Koalan är numera fridlyst.

Andra länder har försökt hålla koalor i sina zoologiska trädgårdar men med klen framgång. Det är svårt att vidmakthålla den specialiserade dieten — färska eukalyptusblad. Man har emellertid lyckats i Kalifornien i Amerika, huvudsakligen därför att klimatet är lämpligt för eukalyptusodling. Zoologiska trädgårdar i San Diego och Los Angeles har nu friska, blomstrande koalabestånd. Rätt nyligen har koalor sänts till Japan, där noga genomtänkta metoder används för att garantera att de hålls friska. — Se Vakna! för 22 augusti 1986.

Kommer den kramgoda krabaten att klara sig?

Det förefaller nu som om sunda förnuftet skulle segra och förhindra meningslöst slaktande och därigenom öka koalans utsikter att överleva. Författaren Ellis Troughton avslutade sin bok Furred Animals of Australia (Pälsdjur i Australien) med denna förhoppningsfulla önskan: ”Den bedårande koalan är ytterst oförarglig var den än finns. Hur fantastiskt roligt skulle det inte vara för alla, om de blev många nog för att hålla till på bondgårdarna och i förstäderna som pungråttorna ofta gör! Man önskar att miraklet skedde att de ökade i antal och att de finge leva i fred i skyddade skogsreservat.”

Djurvänner överallt i världen instämmer i denna fromma förhoppning, inte bara vad gäller den näpna koalan, utan också alla de andra vackra varelser som lever tillsammans med oss på planeten jorden och som har blivit satta här till vår glädje och tillfredsställelse.

[Bild på sidan 16]

En fullvuxen koala äter mellan ett och ett och ett halvt kilo eukalyptusblad om dagen och tuggar dem makligt men grundligt