Kuskusen — kul kurre

Från Vakna!:s korrespondent i Papua Nya Guinea

FÖRVÅNAD över uppmärksamheten stirrade den lilla näpna varelsen troskyldigt tillbaka på oss med sina enorma blanka ögon. Det runda ansiktet dominerades av en framskjutande nos, och öronen låg nästan inbäddade i pälsen. Det här besynnerliga gulvita pälsklotet med lång, hårlös svans var en kuskus.

När vi trängde oss fram för att se bättre, drog den sig tillbaka högre upp i träden, varvid den grep tag i grenarna med alla fyra fötterna och ibland med svansen. Där satt den sedan och ruvade i sublim upphöjdhet.

Koalans kusin

Kuskusen är ett av de ovanliga djur som man finner enbart på Nya Guinea, i norra Australien och på kringliggande öar. Även om den inte är lika välkänd som dess berömda kusin koalan, finns det många likheter.

Kuskusen är liksom koalan ett pungdjur, vilket innebär att den efter det att den fött sina ungar — i kullar om två till fyra — går omkring med dem i en pung och diar dem där. Kuskusen lever också uppe i träden, är skygg och rör sig långsamt. Den dagliga rutinen består av sömn, sömn och åter sömn. Ovetande om det hektiska livet nere på marken tillbringar den dagen inkilad i en grenklyka högt ovanför med den skära svansen hängande ner som ett upp och nervänt frågetecken. På natten blir den emellertid aktivare.

I sitt naturliga hemvist livnär sig kuskusen huvudsakligen på löv, knoppar och mjukskaliga frukter, jämte småfåglar och insekter. Dess vetenskapliga namn, Phalanger, betyder ”den fingerfärdige”. Vi såg en kuskus som hopkurad på sin frodiga bakdel omsorgsfullt skalade en banan och slickade den ungefär som när vi avnjuter en glasstrut.

Ett omtyckt sällskapsdjur

Kuskusen är mycket omtyckt som sällskapsdjur, kanske därför att den är så foglig till sin natur. Och den är så intagande att det är svårt att motstå den. Först och främst är den grann till färgen. Själva pälsen kan vara vad som helst från gulvit, brunröd eller olika nyanser av grått till nästan helt och hållet svart. Somliga är fläckiga, medan andra har en mörk rand utefter ryggen. Dess runda och ulliga anletsdrag, dess stadiga och nyfikna blick, dess långsamma och försiktiga rörelser — allt detta gör kuskusen till ett omtyckt sällskapsdjur.

Man kan till och med kela med kuskusen som med en katt, om man bara tänker på klorna — de liknar en rovfågels klor. En kuskus kan bli ungefär 60 centimeter lång, om man inte räknar med svansen, som är ytterligare ungefär 30 centimeter lång. Svansens slutparti är hårlöst och täckt med sträva fjäll som får den att se ut och kännas som fint sandpapper — en fördel när den skall använda svansen för att gripa tag i något.

Vi hade roligt åt ett exemplar som visade oss hur man avnjuter en majskolv. Den höll kolven med båda tassarna och tuggade längs ena raden av korn. Innan den fortsatte till nästa rad sniffade den omsorgsfullt längs den rad som just var färdig för att förvissa sig om att inget korn hade blivit kvarglömt. När allt var klart slickade den tassarna rena och sträckte ut sig på trädgrenen, proppmätt och belåten.

Kuskusen har få fiender utöver människan. Infödingarna fångar den för köttets skull och använder den vackra pälsen till kragar och mössor. Kuskusens naturliga livsmiljö, regnskogen, är i dag hotad. Människans intrång i den genom röjning av mark, gruvdrift, turism osv. är katastrofalt för dess överlevnad. Här har vi ytterligare ett exempel på hur människan fördärvar vad Gud har anförtrott i hennes vård. — 1 Moseboken 1:26; Uppenbarelseboken 11:18.