Flamingor — ”Lika barn leka bäst”

Från Vakna!:s korrespondent i Spanien

VÄLBEKANT men ändå gåtfull, klumpig men ändå elegant, kräver ensamhet men är obotligt sällskapssjuk — flamingon är en fascinerande fågel.

Nästan alla känner till flamingon, och dess unika silhuett förekommer i egyptiska hieroglyfer (som beteckning för färgen röd), i forntida grottmålningar och moderna konstverk. Men dessa fåglar ruvar fortfarande på hemligheter. Deras häckningsplatser är ovanligt otillgängliga, och flera av de största har upptäckts först under de senaste 50 åren. Och hanen och honan är så lika varandra att det enda sättet för erfarna ornitologer att skilja dem åt är genom att använda en sond för att se in i kroppen.

De styltlika benen och den långsträckta halsen — som den vrider runt och stoppar under vingen som om den var av gummi — bidrar till dess klumpiga utseende. Men när den långsamt vadar fram genom det grunda vattnet eller söker under vattenytan efter de små skaldjur den livnär sig på, äger den en obestridlig elegans, en elegans som förvandlas till hissnande skönhet när den svingar sig upp i luften.

Få syner i naturen kan jämföras med en flock flamingor i flykt. Vingarnas röda och svarta färg kontrasterar skarpt mot de skära eller vita kropparna.a När flocken långsamt lyfter, ser det ut som myriader mångfärgade solfjädrar som rör sig samtidigt. Och väl uppe i luften gör deras behagfulla silhuetter och rytmiska rörelser dem till fågelvärldens balettdansörer.

Tyvärr är det inte så lätt att få se detta skådespel. Flamingor är sällskapliga fåglar, men de föredrar att umgås med sina likar — de är ett perfekt exempel på att ”lika barn leka bäst”. De undviker omsorgsfullt befolkade områden och samlas vanligtvis i större antal endast vid otillgängliga saltsjöar eller gyttjiga strandområden.

Märkliga vanor

För att ta reda på mer om dessa fascinerande fåglar intervjuade Vakna! Manuel Rendón, som är direktör för nationalparken Fuente de Piedra i Malaga i Spanien.

Är flamingor lika bräckliga som de ser ut? ”Faktiskt inte. De trivs i ogästvänliga sjöar med bräckt vatten högt uppe i Anderna dit inga andra fåglar vågar sig. I de afrikanska sjöar där de ofta håller till är vattnet så hett och frätande att det skulle bränna din hud, men flamingons läderartade hud på benen skyddar den mot skador.”

Vilket är deras största problem? ”Utan tvivel att finna en lämplig häckningsplats. De behöver en ostörd, grund saltsjö med små öar där de kan bygga bo. Nu för tiden är det mycket svårt att hitta sådana platser. I hela västra Medelhavsområdet finns det nu faktiskt bara två sådana platser: en i Spanien och en i Frankrike.b

Här i Fuente de Piedra har de även ett annat problem. Sjön där de häckar torkar ut väldigt fort under den heta andalusiska solen — innan ungarna är flygfärdiga.”

Vad händer om sjön torkar ut fullständigt? ”Vissa år är vi tvungna att ordna med artificiell vattentillförsel så att inte hela den häckande kolonin går under. Vi har funnit att om vi håller cirka sex hektar under vatten, är det tillräckligt, även om detta betyder att de vuxna fåglarna nästan uteslutande måste skaffa sin föda i laguner som ligger många kilometer bort. Flamingorna tillbringar det mesta av sin tid med att flyga fram och tillbaka för att skaffa mat, medan de lämnar ungarna i några få vuxna fåglars vård — ett slags daghem faktiskt.”

Vad mer har ni upptäckt? ”Tack vare att vi har ringmärkt fåglarna, har vi lärt oss mycket mer om deras reslust. Flamingorna är inte flyttfåglar i egentlig mening, utan de flyttar från en provianteringsplats till en annan allteftersom lusten faller på. En viss fågel kan således tillbringa sommaren i Spanien och vintern i Nordafrika, medan en annan gör precis tvärtom. Man skulle kunna kalla dem nöjesresenärer, fast deras kringflackande beror nog mer på tillgången på föda än på nöjeslystnad.

Helt klart är att flamingon kan trivas, om den får en smula hjälp och skydd. Före 1980-talet var det relativt få fåglar som häckade här, och endast sporadiskt. Genom att begränsa människans inblandning till ett minimum och hålla sjöns vattenstånd vid en viss miniminivå tills ungarna är flygfärdiga har vi kunnat se en stor tillväxt i deras antal. År 1988 hade vi nästan tio tusen fågelungar här.”

Ett skapelsens under

Få som har sett flamingor i vilt tillstånd glömmer den upplevelsen. Och tack vare deras förkärlek för otillgängliga platser och naturvårdarnas engagemang finns det fortfarande några gynnade platser här på jorden där man kan få se stora flockar i deras naturliga miljö.

Jorden skulle vara en fattigare plats utan sådana skapelsens under som fröjdar ögonen och upplyfter anden. Det kan verkligen sägas att dessa förunderliga flygare lägger sina röster till de ”bevingade fåglar” som lovprisar Jehovas namn. — Psalm 148:10, 13.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 25]

Foton (längst upp och längst ner): Zoo de la Casa de Campo, Madrid